Tyringe sju timmar tidigare, fredag 27 november 1676
– Vi e snart framme, säger Margrete och lägger handen på Annelises arm. Vi ska bara se till att bäcken e på samma sida som vi håller skeden, säger hon. Då blir vi ente vilse.
– Hör du, bäcken mumlar, som om den vill säga nöed.
– Hhmm. Kan du tänka daj att bäcken rinner ut i Feniasjön? När vannet har vatt där rinner det ut i Almaån och sen te havet.
Utan att kommentera Margrete säger Annelise med ängslig röst att hon inte visste att det fanns så mycket skog i Tyringe:
– Man ser ju ingen vart alls för alla träd.
– Ja begriber va du grunnar på, svarar Margrete.
– De e lätt för de ondskefulla att gömma sig i skogen.
Nu kom den, fruktan för de farligaste av skogens alla varelser; för trollen med de gula ögonen. Varför Annelise tror att trollen har gula ögon vet hon inte. Men att de är gula, det vet hon med bestämdhet, lika gula som kattens som rev henne när hon var barn. På sommaren, när solen har brynt hennes hud, syns en tunn ljus rand från näsroten över den vänstra kinden till minne av katten. Efter det har hon varit rädd för katter, undviker hon dem om de kommer för nära.
– E du rädd för trollen Margrete?
Margrete söker de rätta orden då hon vet att Annelise fruktar trollen. Lika rädd som Annelise är hon inte även om hon känner obehag inför allt okänt som ryms i skogen.
– Mor sa att vi ska va nära Ingeborg, svarar Margrete. Trollens ögon blöder om de ser ett ög i synen. Tyr vi oss till henne håller de sig i sina hollor.
– Hoppas hon har rätt.
– Nu försöker vi sluta tänka på trollen, för nu e vi snart framme. Ja känner igen skogen sen ja var här med farsgubben.
De närmar sig ett vadställe över en korsande bäck.
– De rinner möed vann i bäcken, säger Annelise. Kommer vi över utan att välta?
– Vesst gör vi, vadet e platt på bonnen.
Vattnet rinner ymnigt men lugnt över vadet. Nedanför vadet flyter vattnet över några flata stenar för att löddrande slå i vattenytan en knapp meter nedanför.
När de når andra sidan bäcken lutar Annelise sig mot Margretes axel, vill känna hennes lugn. Några minuter senare syns resmålet, Tyringe vattenmölla som ligger likt en padda över Gravarödsbäcken.
Hovdala fredag förmiddag, 27 november 1676.
På Hovdala slott, intill Finjasjöns sydöstra strand, håller matförråden på att sina. Men inte mer än att Jens Mikkelsen, svensksinnad slottsherre, förmår bjuda till måltid för två svenska officerare, generallöjtnant Stålhuvud och överstelöjtnant Bergbäck. De skall, vilket Stålhuvud noga har påpekat för Jens Mikkelsen, samtala allvarligt om situationen i Göinge och Skåne.
Generallöjtnant Stålhuvud anlände Hovdala torsdag eftermiddag. Efter den svenska segern vid Fyllebro den 17 augusti tillbringade han en tid i Halland innan han begav sig över gränsen till Skåne via Markaryd. Efter tre dagars vistelse på Hovdala har Bergbäck fått en god inblick i den militära situationen i Göinge.
Efter ytterligare en dags vila kommer officerarna att ansluta sig till kungen och den svenska armén som lagt sig i läger i Lilla Harrie utanför Lund. En inte ofarlig ritt eftersom Danmark kontrollerar merparten av landskapet. Tre kilometer söder om det svenska lägret befinner sig den danska armén.
Generallöjtnanten är optimist. Han ger överstelöjtnant Bergbäck goda förhoppningar om en nära förestående vändning i kriget.
– Som överstelöjtnanten vet landsatte danskarna femtontusen soldater vid Råå i somras. Det dristade de sig till efter vår nesliga förlust utanför Öland. Femtontusen soldater Bergbäck, det är inte lite för ett myggland som Danmark. Nu håller dansken vakt över Östersjön och Öresund tillsammans med sina holländska allierade.
– Inte illa av det fjärtlandet, svarar Bergbäck försiktigt, medveten om att Stålhuvud sällan ger utrymme för avvikande uppfattningar. Bergbäck torkar sina flottiga fingrar på en linneduk, tvinnar eftertänksamt sina stråfärgade mustascher.
– Men det kommer inte att hjälpa, fortsätter han och brister ut i ett föraktfullt skratt vilket får hans omfångsrika buk att vibrera. Det bullriga skrattet övergår i ett lätt leende som snabbt upphör också det.
Stålhuvud betraktar avmätt Bergbäck, blundar några ögonblick för att vila sina inflammerade ögon innan han fortsätter analysera krigsläget.
– Om dansken vann en fördel vid Öland presterade vi en stor seger vid Fyllebro, vilket har ändrat krigsutsikterna. De fick smörj i Halland dagarna efter att de tog Kristianstad. Jag lovar Bergbäck att inte ens förlusten av regalskeppen Kronan och Svärdet stoppar konungen. Utan hans fasthet hade vi förlorat vid Fyllebro. När hans armé nådde Knäred sent på kvällen efter en ansträngande marsch, ansåg officerarna att soldaterna måste vila innan ett anfall var möjligt. Kungen sa absolut icke, vi fortsätter. Innan det är morgon stormar vi dansken med överraskning.
– Ypperligt, inflikar Bergbäck och undrar osäkert för sig själv vad han kan bidra med i deras samtal.
– Var förvissad Bergbäck – konungen kommer att ge oss segern.
– Än har jag inte haft nöjet att strida intill majestätet, säger Bergbäck. Det skulle vara mig en stor ära.
– Så sant överstelöjtnanten. Om jag är rätt underrättad kommer vi snart att få den möjligheten. Den danska och svenska armén har slagit läger utanför Lund med några få kilometers avstånd. En avgörande strid kan vara nära förestående.
– Det synes så, svarar Bergbäck hummande.
– Vi känner oss alla lyftade av segern vid Fyllebro. Med konungen i stridslinjen kommer det att gå oss väl. Konungen har en fallenhet för krigets konst likvärdig vårt stolta lejon från norden.
– Mycket lovande generallöjtnanten.
Stålhuvud tar genast tillbaka ordet och fortsätter att jämföra Karl den XI:e med Gustav den II:e Adolf innan han fortsätter att analysera den militära situationen.
– Dansken är ännu inte besegrad. De har stöd av det satans folket här i Göinge. Men trots att dansken troligtvis är välnärd och inte lider av fältsjukan lika svårt som våra soldater, klådde vi dem vid Fyllebro.
Bergbäck nickar tyst till svar.
– Då vi inte kontrollerar Öresund och Östersjön måste våra transporter ske landvägen. Men eftersom gudsförnekarna angriper våra forer kräver fororna stora militära resurser. Trots det har vi svårt att få fram tillräckligt med förnödenheter den vägen. Att det satans folket här i Göinge inte förstår att det bara blir värre för dem själva om de fortsätter att trilskas.
– Det är ett problem. Men jag är förvissad om att den överväldigande segern vid Fyllebro, säger Bergbäck, kommer att ändra situationen till det bättre. Konungen skar av förbindelsen mellan danskens armé i Skåne och deras trupper från Norge. Ett mycket allvarligt bakslag för danskarna. Förhoppningsvis är både Helsingborg, Landskrona och Kristianstad snart fråntaget detta satans fjärtrike.
– Och inte att förglömma Karlshamn och Kristianopel. Visst är läget svårt, men absolut inte hopplöst. Men fasthet är av nöden, om överste-löjtnanten förstår vad jag menar, fortsätter Stålhuvud med eftertryck och naglar fast Bergbäcks blick.
– Om konungens planer skall uppfyllas måste vi krossa det bångstyriga skogsfolkets uppror.
Stålhuvud iakttar Bergbäck, missar inte en blinkning eller en muskelsammandragning i hans ansikte.
– Dansken är inte att leka med, fortsätter han. De tog Carolusborg. Vi tog tillbaka det vid freden i Roskilde. Men slavhandeln blev inte vad vi hade hoppats. Afrikakompaniet gick i konkurs. Idag tjänar dansken pengar på att skeppa apedjävlar över havet.
– Kan det vara så illa att generallöjtnant har förlorat silver på slavhandeln?
– En inte oansenlig summa har jag förlorat, det måste erkännas.
– Då förstår jag att ert danskhat är stort.
– De tog slavarna ifrån oss, nu försöker de ta tillbaka vad de förlorade vid Roskilde. De försöker bli ett större rike än vårt. Om vi skall förbli en stormakt måste vi kontrollera Östersjön och Öresund. Vår flotta måste rustas upp efter förlusten vid Öland. Det är ett måste. Den fördömde amiral Creutz, en sådan vanära han har skänkt vårt rike.
– De tuggar under tystnad medan Bergbäck snabbt ögnar genom matsalen. Han öppnar munnen och låter ölkruset svepa ner en ljusbrun stråle i svalget.
– Hhmm! Spetsad med honung. Inte var dag jag plägar få det. Mikkelsen har det gott, säger Bergbäck omedveten om att deras måltid utgör sista resterna av livets goda som Hovdala förmår bjuda sina gäster.
Stalldrängarna fick i uppdrag av Mikkelsen att fånga minst en Finjasjögädda. Helst önskade han servera välsmakande unga orrhönor. Men eftersom han ansåg risken stor att drängarna skulle komma tillbaka utan det eftertraktade bytet, fick det bli gäddfiske istället.
– Ni måste lyckas, i annat fall har jag inget smakligt att bjuda gästerna, sa slottsherren i en ton som drängarna inte missförstod. Att deras arbetssituation kan komma att påverkas beroende på resultatet.
På eftermiddagen lyckades de. Med ett välriktat bösskott förlamade de en välnärd gädda vid Dalleröds hatt. Lättade efter det ansträngande fisket drog de upp gäddan, såg på den, värderade dess vikt. Med den förstod de att de skulle få en fördel av Mikkelsen, vilken visste de inte, kanske en extra kanna korn.
Genom dörren, som skiljer matsalen från tjänsteflickornas tillhåll, hörs ett dämpat men fullt hörbart ljud av porslin som krossas. Stålhuvud riktar blicken mot dörren:
– Jag som trodde att slottsherrens tjänstefolk var ett gott sådant, säger han och ler snett. En sarkasm som Bergbäck besvarar med ett lika snett leende. Stålhuvud torkar munnen ren från ölskum med handryggen. Efter några långsamma nickningar, skrattar han torrt och frågar om överstelöjtnanten har något att berätta om tukten av bygdens kvinnfolk?
– Det är mycket avskräckande. Om vi dristar oss till att skända yngre honkön tror jag att folket skulle bli fogliga som lamm.
– Överstelöjtnanten menar unga flickor?
– Bättre än så. Vid ett tillfälle som jag råkar känna till skändades koltflickor. Hur många är oklart, men jag törs säga att enbart ryktet om att vi inte håller oss till vuxna kvinnor skulle göra folket fogligt.
– Gott överstelöjtnanten. Känner konungen till dessa skändningar?
– Nej, mig veterligen är det inget som konungen har gett order om.
– En blygsam fråga. Överlever en koltflicka en kraftig soldats penetrering?
– Jag vet inte tillräckligt för att besvara din fråga. Men jag kan tänka mig att de som utsätts riskerar att dö. Men om vi resonerar förnuftigt, om vi vill vinna kriget är det ett verksamt medel. Den rena vita skräcken förstår folket sig på också här i Göinge. Efteråt gör mödrarna vad de kan för att hindra sitt mansfolk att gå till skogs eller anstifta bondeuppbåd.
Stålhuvud sväljer långsamt en tugga av den välsmakande gäddan, nickar uppskattande medan han böjer sig mot Bergbäck och viskar att vi aldrig får glömma att det var genom kvinnan som synden kom till världen.
– Det kan vara bra veta att det är vad gamla testamentet lär ifall behandlingen av kvinnfolket känns svår.
Bergbäck hinner inte kommentera sin överordnades uttalande förrän Stålhuvud med fast stämma och blicken hårt fäst vid Bergbäcks säger att vi kanske borde tillämpa hjältekonungens metoder också här i Göinge.
– Vad syftar generallöjtnanten på?
– Är schwedentrunken överstelöjtnanten bekant?
Med förvåning ser Bergbäck på Stålhuvud. Klart att han känner till hjältekungens tortyr och avrättningsmetod under trettioåriga kriget. Men Bergbäck hinner inte svara förrän Stålhuvud ingående beskriver metoden; efter att man hade kört ner en tratt i halsen på offret fyllde de magsäcken med människo- och djurträck. Plågorna, innan döden kom som en befriare, var oerhörda.
– Kanske att det skulle bita hårdare än pålspetsningarna? avslutar Stålhuvud sin monolog.
Bergbäck iakttar konfunderat Stålhuvud; det där känner jag redan till och det vet generallöjtnanten, varför undervisar han mig? hinner han tänka med sina händer overksamma på bordet. Efter några tveksamma sekunder säger han stillsamt att det kanske skulle vara en verksam metod.
– Det som talar för metoden, fortsätter han lågmält, torde vara att schwedentrunken har ett snabbare förlopp än spetsningarna. En spetsad snapphane behöver uppsikt under dödskampen så att ingen skall få för sig att befria honom innan han dör. Det kräver militära resurser som behövs till annat, säger han och känner att han med sin analys av olika tortyr och avrättningsmetoder har återvunnet en del av sin överordnads respekt.
– Mycket intressant. Bergbäcks meningar skall tas i beaktande när jag sammanträffar med konungen. Snapphanarna är svenskar, förrädare mot sin överhet. En dansk fiende respekterar jag, han följer sin överhet, det är hans plikt, men en skåning som trotsar sin överhet förtjänar straff av bibliska mått.
– Helt rätt, säger Bergbäck och fortsätter, Luther ansåg att hårda handlingar är nödvändigt för att krossa bönder som trotsar guds ordning. Han ansåg att kriget är guds medel att hålla ordning bland svekfulla människor.
Stålhuvud placerar händerna på var sin sida om tallriken, sträcker på ryggen för att citera Martin Luther: Ty den hand som för och svingar ett sådant svärd, är sålunda icke människors, utan guds hand. Och icke människan, utan Gud, steglar, halshugger, dödar och krigar. Det var Luthers egna ord som ni säkert förstår, säger Stålhuvud och fortsätter. Luthers skrifter stärker oss i övertygelsen om att vi har Gud på vår sida. Hans kamp mot upproriska bönder visar att vi har rätt att behandla våra egna bönder särdeles hårt. Så framtiden får utvisa om Schwedentrunken kan komma till användning också i Göinge.
Stålhuvud tystnar, torkar sig i pannan med en servett, harklar sig och säger viskande att det ryktas att Lille Mads har förlagt en del av sitt rövarpack i dessa trakter:
– Är det överstelöjtnanten bekant?
Bergbäck granskar sina flottiga fingrar, torkar dem på servetten innan han på nytt sticker gaffeln i gäddan. Med den begärliga varan på gaffeln, besticket som enbart förekommer i finare sällskap, säger han att det inte kan förnekas.
– Lille Mads är slug. Trots stora ansträngningar har vi inte lyckats avrätta honom. För var gång han lyckas med ett angrepp växer hans rövarpack. Vi tror oss veta att sexhundra okristliga rövare följer honom.
– Sex hundra?
– Inte färre, kanske fler.
– Nedrigt! Sexhundra man med djävulsvapen, som gör allt Lille Mads ger order om. Är det rätt?
– Nog är det så. Fast alla har inte en Göingebössa. Vi försöker oskadliggöra deras skickliga bössmeder. Men det är svårt. Folket skyddar dem som om de vore kungar.
– Det verkar som om konungens pardonsbrev inte har ändrat folkets sinnelag?
– Skogsbönderna är envisa. Trots att vi spetsar och dekapiterar och lägrar deras kvinnor är de sturska. När jag senast träffade De La Gardie, sa han att ytterst få är vår kung trogen i Göinge.
Stålhuvuds ansikte spricker upp i ett leende när Bergbäck nämner De la Gardies namn, gnuggar sig i sina rödsprängda ögon och säger att den mannen har utfört stordåd i trolldomskommisionen. Snart är alla häxor avslöjade och brända.
– Det känner jag till. Mycket glädjande.
– Men tillbaks till vår konversation, säger Stålhuvud. Överstelöjtnanten förstår säkert varför vi talar samman på magnifika Hofdala slott ikväll?
– Det gör jag.
– Jag förväntar mig viktiga besked från er utöver vad som redan är omtalat. Konungen står inför en reslig drabbning med dansken utanför Lund. Truppförflyttningar måste ske utan förluster. Lederna måste hållas fria från snapphanar. När kan det tänkas ske?
– Om vi har konungens tillåtelse att använda hårda metoder är det troligt att det blir snart.
– Ordern om att vidta nödvändiga åtgärder har redan nått ansvariga officerare.
– Då är jag förvissad om att det kan ske snart.
– Utmärkt överstelöjtnanten.
– Förvandla fjärtlandet till en mygga utan gadd, utbrister Bergbäck med ett skratt. Jag har dessutom goda nyheter från korparna.
– Pratar överstelöjtnanten med korparna?
– Inte gör jag det. Men jag kan avslöja att tidigare idag syntes en hord av kraxande korpar över Ignaberga och Vinslöv, två ökända snapphanenästen. Att korpar flyger i flock är ovanligt, så vad om onda tider för snapphanarna förebådar inte det?
Stålhuvuds bistra uppsyn gör Bergbäck osäker. Får honom att svettas av nervositet när generallöjtnanten harklande lägger ifrån sig servetten medan han demonstrativt äcklad iakttar en äldre tjänstekvinna. Bryskt avbryter han Bergbäcks tal om korparna; En så förbannat ful kärring borde inte få solka ner vår vistelse på Hofdala. Jag ska prata med Mikkelsen.
Bergbäck är tystad.
– Överstelöjtnanten, säger Stålhuvud lågmält men med en kraftfullhet som skrämmer Bergbäck.
– Kung Karl den XI: e tror på den ende sanna guden. Vet överstelöjtnanten att recitera Majestätens valspråk?
– Givetvis generallöjtnanten.
Med blicken förtöjd i Bergbäcks säger Stålhuvud:
– Låt höra.
Bäst att inte låta min kränkta sinnesstämning komma generallöjtnanten till känna, tänker Bergbäck.
– Herren är vorden min beskyddare, säger han med fast stämma. Han vill inte avslöja skammen han känner. Att bli undervisad av generallöjtnanten om Majestätens valspråk. En sådan vanära, tänker han.
– Rätt överstelöjtnanten, svarar Stålhuvud ironiskt. Och inte att förglömma – Gud mitt öde, han själv skall göra det. Anser överstelöjtnanten att kungens valspråk ger något åt Hugin och Munin att skaffa?
– Absolut inte generallöjtnanten.
– Bergbäck känner till vad som står skrivet i Jesaja åttonde kapitlet?
– Inte på rak arm.
Stålhuvud ser med ett triumfatoriskt leende på Bergbäck. Han för en oavbruten kamp mot hednatron. Att till och med officerare i den svenska krigsmakten är påverkade av dessa irrläror gör honom upprörd.
– Jesaja är klarare än källvattnet, bara Gud känner framtiden, står det. Inte spåkärringarna.
Stukad ser Bergbäck på generallöjtnanten, viker undan blicken för ett ögonblick. Han nickar instämmande och säger att det är honom bekant när generallöjtnanten påminner honom.
– Bra Bergbäck, svarar Stålhuvud sarkastiskt. Det betyder att med militär kraft, Gud och en konung av guds nåde kommer vi att krossa dansken och det satans folket här nere.
– Sant generallöjtnanten.
– Överstellöjtnanten är en erkänt skicklig krigsman.
– Det tackar jag för.
– Snart förenar vi oss med konungen utanför Lund. Och mycket snart kan vi drabba samman med dansken. Om hedningarna tror att svartfåglarna förebådar olycka är det onekligen bra. Det försvagar dem. Men svartfåglarnas förtjänst är det inte utan vår styrka, vår tro på den ende guden och göingarnas dumhet.
Med servetten torkar Bergbäck läpparna, inte för att det behövs utan för att han känner sig näst intill tillintetgjord av sin överordnande.
Att det fortfarande finns militärt folk som inte har frigjort sig från hednatron är skandalöst, tänker Stålhuvud. En för Bergbäck pinsam tystnad följer, en tystnad som Stålhuvud kontrollerar till fullo. Bergbäck vrider sig av obehag.
– Konungen strider mot hednatro och trolldom. Hans trolldomskommission har haft till uppgift att utrota häxorna. Män och kvinnor som har gett sig i lag med satan. Det arbetet håller på att avslutas, häxorna har infångats och oskadliggjorts. Nu kan konungen ägna all kraft åt att göra vårt rike stort.
Bergbäck nöjer sig med att hummande nicka till svar. Han vill inte avslöja att han känner sig tillintetgjord med en vek instabil röst. Stålhuvud som inte förväntar sig något svar avrundar sin monolog om irrlärorna samtidigt som det knackar på dörren.
– Stig in! säger han.
In kommer två unga tjänsteflickor ledsagade av en servil hovmästare med veka drag.
– Ja enkla hovmästare vill förvissa mig om att nådigaste herrarna har dryck och skaffning till belåtenhet.
– Mera öl. Kom strax in med det söta, säger Stålhuvud utan att släppa blicken från den fjortonåriga tjänsteflickan, blond med gröna ögon, vacker som en hind, hon borde omsluta min mandom, fantiserar han.
– Vi serverar herrarna ugnsstekta äpplen från Gyegårdens äppelodling vid Söderåsen. Äpplena kommer att dränkas i en sky av ypperlig Nösdalahonung. Ovanpå strös hackade hasselnötter från trakten vid Hässlegåren. Därefter skjuts undfägnaden in i ugnen, säger hovmästaren nervöst med hud som stramar vid tinningarna.
– Det vattnas redan i gommen, säger Stålhuvud, fortfarande utan att släppa blicken från tjänsteflickan.
– Till er tjänst, säger hovmästaren och ger tecken åt tjänsteflickorna att fylla gästernas glas. När glasen är fyllda säger han åt dem att avlägsna sig.
Stålhuvud lägger hakan i handen. Stirrar tomt framför sig, blinkar för att om möjligt lindra svedan i sina inflammerade ögon. Han tänker på tjänsteflickan, kan inte släppa bilden av hennes barm så som han föreställer sig den under kläderna. Det var länge sedan jag hade förmånen att tömma min fukta i en kvinna vid så ringa ålder, tänker han. Exakt när kommer han inte ihåg, bara att det var i närheten av Vinslöv.
Bergbäck observerar nervöst Stålhuvud som utan att se på honom ber att han skall ge honom ett utredande svar om det militära läget i Göinge:
– Inget skrock, bara det sanna, säger han. I övermorgon skall jag avlägga rapport till konungen i Lilla Harrie.
Timmen senare avslutar Stålhuvud och Bergbäck kvällsmåltiden. De tackar varandra för samtalet och går mot sina nattkvarter. Stålhuvud griper den unga tjänsteflickan under armen. Leende riktar han sig mot hovmästaren och viskar i hans öra att han väntar på honungssöta fröken till sitt nattlogi.
– Det är ett löfte från slottsherren.
Hovmästaren nickar servilt och svarar att han känner till löftet.
– Se till att nätta lilla fröken blir mig behjälplig med sitt mest tjänstvilliga sinne.
Den fjortonåriga tjänsteflickan bor med mor och far, mormor och morfar och yngre syskon i Lörup några kilometer därifrån. Oroligt väntar hon på tecken från hovmästaren att hon inte behöver vara orolig för att behöva krypa ner i Stålhuvuds bädd. Utan att uppmärksamma tjänsteflickans bedjande blick nickar hovmästaren stelt leende åt Stålhuvud.
– Tack, svarar generallöjtnanten och torkar svett från pannan. Med sig tar hon ett krus med varmt kamomillte och en linneduk för mina svidande ögon. Glöm inte att fråga överstelöjtnanten hur han önskar att slottsherrens löfte skall infrias.
Hovmästaren nickar insmickrande och öppnar dörren för slottets prominenta gäster.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>