Tyringe tidig eftermiddag, fredag 27 november 1676.
– Såja, fina du. Det blir snart bete för dig, säger Annelise och stryker Ingeborg över bläsen. Margrete lossar vagnen från Ingeborg och styr henne mot ängen strax intill, full med friskt grönt höstbete. De hinner inte fram förrän Nils Möllare ropar:
– Men se där, finaste besöket ser ja.
Inte sida vid sida, utan enbart möllaren går väninnorna till mötes. Inte hans fru Bothild. Hon står bakom halvdörren till mangårdshuset vars nedre del är stängd; hon rör sig knappt, vill inte störa.
Bothilds föräldrar hade ingen hemgift att erbjuda giftaslystna unga män. Istället fick det bli den tjugofem år äldre kvarnägaren i Tyringe. Som nybliven änkling, efter att hans fru hade dött i barnsäng, sökte han en ung kvinna att gifta sig med. En hustru kapabel att hjälpa honom med arbetet i möllan, att ta hand om honom om han lyckas bli gammal.
Hennes föräldrar ansåg att det var ett bra giftermål för en fattig femtonårig flicka utan hemgift. Vad Bothild själv önskade efterfrågades inte. När hon protesterade mot planerna sa hon att hon hade en hemlig käresta som hon ville gifta sig med. Hon hoppades att hon inte skulle vara intressant som Nils hustru om hon älskade med sin käresta.
– Har du varit okristlig sautans jänta? skrek fadern när hon påstod att hon träffade sin käresta i en lada i Hörja, byn där hon föddes.
Ilsket svarade Bothild att hon var fast i sitt beslut att inte gifta sig med en gammal gubbe. Men hon lyckades inte övertyga fadern som tvingade henne till jordemoran i Röke för att få det konstaterat om hon var oskuld eller inte. Risken att det skulle komma ut i byn, att hans dotter hade skändat både Gud och sin faders heder, ansåg han allt för stor för att Hörjas egen jordemora skulle få det skamliga uppdraget.
– Orörd som hasselnöten i sitt skal, sa jordemoran.
Bothild kände inte till att om hon hade upplyst prästen om att hon tvingades till äktenskapet med våld, hade kyrkan underkänt äktenskapet. Ingen upplyste henne om det heller eftersom man ansåg det var hennes bästa möjlighet att slippa hungra i framtiden. Om hon hade vägrat gifta sig hade hon dessutom riskerat att bli förskjuten av sin far. Därför såg alla genom fingrarna, prästen också, trots att det var uppenbart att äktenskapet var mot hennes vilja. I tre månader bevakade Bothilds far henne dygnet runt, för att hon skulle förbli orörd tills prästen hade vigt dem.
Botilds skräck för äktenskapet gjorde henne stundtals förlamad. Hennes barndomsvän från Hörja tvingades till giftemål med byns handskmakare, änkling och åttabarnsfar. Flickans far såg ingen annan möjlighet än att gifta bort henne till mannen trots att han både stank, söp och var elak.
– Du kommer aldrig mer att behöva hungra, sa fadern till sin dotter vars bröst inte var större än hornknapparna på hennes blus. Menstruationen hade hon ännu inte fått, försenad på grund av hunger. Flickan skakade på huvudet.
– Ogina sautans jänta. Du e inget och som inget måste du begriba att de som e förmer än daj måste gå först. Om aktningsvärde handskmakaren ente hade velat ta daj till sitt hus hade du fått fortsätta hungra.
När dottern tog sats för att opponera sig skrek fadern att det var färdig pratat. Att trotsa sin fader är att trotsa Gud, sa han och pekade på bonaden ovanför matbordet som modern broderade när hon som tonåring, trots faderns invändningar, hade lärt sig att läsa.
– Nu ska du grunna på vad Bibeln och Luther förkunnar; barn, lyd era föräldrar i allt, det är Herrens goda vilja. Fadern torkade saliv från mungipan med handryggen innan han hotfullt fortsatte; och nåde daj om du rör daj ur fläcken.
– Om far tvingar mig att gå i säng med handskmakaren går ja i ån.
– Det blir kanske bäst, vrålade fadern och slog dottern med handen över munnen. Dottern gjorde inga ansatser att stoppa blodflödet medan fadern gick mot dörren. Han vände sig om och sa att om hon lämnar huset innan hon har förstått vad Luther lär kommer han att slå sönder henne.
Dagen för bröllopet var den unga brudens läppar blåbleka, hopsnörda av rädsla, ögonen tycktes inbäddade i sot. På bröllopsnatten väcktes grannhusets folk av fasansfulla skrik. Gubben pressade ner sin kristligt vigda hustru i sängen och tvingade till sig det Gud gav honom rätt till.
När handskmakaren låg dåsig i sängen efter ejakulationen hoppade hon ur sängen och rusade ner mot Rökeån för att dränka sig. Halvägs till ån hann gubbens son ifatt henne. Återigen tvingade hennes lagvigda ner henne i bröllopssängen bara för att bli sanslöst brutal.
Hon måste lära sig att underkasta sig guds vilja, sa han till sin son morgonen efteråt som förklaring till varför han lät hennes skrik få fritt spelrum i huset.
Hon avled i samma säng året senare, förgiftad av det döda fostret som jordemoran inte lyckades avlägsna ur hennes späda kropp.
Ett halvår efter begravningen tog handskmakaren på sig sina bästa kläder och gick hundratalet meter till boskapsskötarens stuga. Han steg innanför dörren och bad om ett samtal med husets herre. Hans erbjudande kunde tiobarnsfadern inte tacka nej till. Att hans yngsta dotter, fjorton år fyllda, utan krav på hemgift, skulle ingå äktenskap med den 65 årige handskmakaren.
Iklätt huckle betraktar Bothild Margrete och Annelise bakom den till hälften öppna halvdörren. Hon ifrågasätter inte varför Nils ensam hälsar dem välkomna. Fortfarande dold bakom halvdörren väntar Bothild på Nils kommandon, antingen genom miner, gester eller med verbala befallningar. Nils ler, upprymd av besöket. Nu blir det tid för nyheter från vännerna och släkten i Finja, tänker han. Kanske något om svenska och danska trupprörelser i bygden.
– Twau unga vackra damer ser ja. Ente var dag minsann, säger han och tar Margretes hand.
– Åjo, svarar Margrete med ett leende, du har Bothild, hon ser ente pjåkig ut hon heller.
Nils kommenterar inte Margretes smicker av hans fru. Istället vänder han sig mot mangårdshuset. Utan att tilltala Bothild höjer han rösten för att göra det klart för sina gäster vilka skyldigheter hans fru har, att hon skall ställa fram svagdricka och något ätbart på bordet.
– Varsin fittamad om inget annat, säger han torrt, kommenderande.
Margrete och Annelise förvånas inte av Nils tilltal till sin unga fastän slitna fru. De är vana vid det, att det är så man och hustru förhåller sig till varandra. Det enda de vet är att så vill de inte själva ha det som gifta.
– Mor och far hälsar och hoppas att ni har det bra, säger Margrete.
– Tackar. Vi har det bättre än de flesta, svarar Nils. Men ja vill veta allt hos er himma i Fenia när vi kommit in. Fast ja måste erkänna att ja först ente såg att det var du Margrete.
Alla tre skrattar ett kort skratt som avbryts av Nils som högt välkomnar dem till hans skvaltmölla.
– Tack, svarar vänninorna unisont.
– Och vem e din vän? frågar Nils och tar Annelises hand.
– Hon e finaste vännen min, inflyttad och geft med Jeppsons påg i Repslagargåren. Dotter till Preben Pedersen i Fenia. Vi var vänner langt innan vi ble grannar.
– Naj, det kan ente vatt länge sen, så unga och vackra som ni e.
Nej tänker Annelise och betraktar Nils. Varken jag eller Margrete har tvingats gifta oss med varsin gammal gubbe. Inte har någon av våra karlar slapp hud, ett stinkande gap och en mandom som kräver sitt när de själva önskar. Min karl rättar sig efter mig och det måste Margrete se till att hennes Steen också gör.
– Välkommen du osse Annelise.
– Tack. Mina svärföräldrar hälsar.
– De tackar ja för. Låt oss gå in och se vad kärringen har ställt på boret, säger Nils samtidigt som han öppnar grinden till ängen och släpper in Ingeborg.
Omedelbart innanför dörren kommer de in i storstugan, gårdens viktigaste rum. Där sover möllarparet i den väggfasta bänken utmed södra väggen, där lagar Bothild mat och där äter man. Stugan fungerar som husets allrum, det enda rummet som är uppvärmt under vintern. Bothild står med krum rygg vid eldstaden. Framför henne hänger grytor och köksredskap i krokar. Degtrågen på väggen intill.
– Inget på boret än. Nu vill ja se litta fart.
Fortfarande har hans fru inget sagt. Inte ens sett gästerna i ögonen. Med munnen sammanpressad till ett smalt streck slamrar hon vid spisen. Det ryker.
– Bekymra er ente om kärringen, hon e rena nåldynan, skjuter vassa nålar åt alla håll och kanter. Och när hon ente gör det e hon en surkart.
Margrete och Annelise låtsas som om de inte hör honom.
– Pannekagor, ja det ska smaga hoppas ja, säger Nils och smackar med munnen.
– Vassegoa och sitt ner. Det e ente ofta vi går från boret bugastinna, så vi får passa på. Kärringen har fått ha vann i pannekagorna istället för melk, för det har vi ente. Men det går bra det osse hoppas ja.
– Tack så möed svarar vännerna och sätter sig vid bordet.
Pannkakor tänker Annelise, inte kunde jag tro att vi skulle få så gott att äta. Att slippa gå hungriga till sängs är en välgärning av guds nåde, tänker hon och drar in doften av gräddade pankakor.
– Ni tog stigen över slätten?
– Jo, farsgubben sa att den e säkrast. Han ville ente att vi skulle ta häradsvägen. Svenskarna har rullat genom Fenia med hiskeligt stora krigsmaskiner. Otäckt va det.
– Det begriber ja. Var slättbonnen besvärlig?
– Han var ente gohjärtad.
Bothild ställer fram trätallrikar, bestick och tre grumliga glas. Inget åt sig själv. Hon har för avsikt att äta vid spisen som hon alltid gör vid besök.
– På vilket sätt var han misshaglig?
– Han höll in Ingeborg och fraugade var vi skulle. Vi ljög och sa att vi skulle te Mattered för att planera mitt bröllop.
– Det var bra sagt av er.
– Vi tvangs ta en omväg för att han ente skulle fatta att vi ljög. Far har sagt att han e svensksinnad.
– Svensksinnad e han nock ente. Men svenskarna hotar att bränna hans går och döda manfolket om han ente gör som de vill. Friskyttarna har också hotat honom. Såg ni såret på hans kind?
– Jo, det var ilsket?
– Det var svensken som varnade honom. Det blir värre nästa gång om han ente gör som de begär.
– Oj, stackare, svarar Annelise.
Nils går fram till hängskåpet, tar fram en flaska och säger att husbonden besökte honom för några veckor sedan:
– Ja gillade ente hans förvedna fraugor. Han ville veta om ja vesste karlar som gått till skogs. Några namn feck han ente.
Utan att invänta Margretes och Annelises svar knackar Nils på flaskan och säger att visst vill ni smaka. I samma andetag frågar han om han hörde rätt att unga fröken Margrete skall gifta sig?
– Möllaren hörde rätt. Min syster osse. Vi gefter oss med pågarna till Smed-Hans och Ella Jönsson i Mattered. Vet Möllaren vem de e?
– Vesst gör ja. Smed-Hans e en skicklig smed. Folk rider langt för att få arbeten gjorda av honom. Så det e hans pågar ni ska gefta er med. Det blir säkert bra. Smed-Hans är en bra karl. Men vesst e de ovanligt att gefta sig med utombys karlar? Hitta far din inga karlar i Fenia åt er?
– En del i byn grymtar väl och tycker att de e galet. Men far känner Smed-Hans väl då de har gjort arbeten åt varann. Båda tycker att de e rysligt bra karlar. Far vill ente att hans töser ska gefta sej med vem som helst.
– De va bra tänkt av far din, svarar Nils vänligt.
Att han känner till att Smed-Hans äldste son Gunne är friskyttekapten nämner han inte, inte heller upplyser Margrete honom att så är fallet.
– När bröllopet blir av beror på kriget.
När Nils ställer fram flaskan på bordet för att bjuda sina gäster, ger Bothild sig in i samtalet:
– Det får vänta. Har du fraugat om unga damerna nyttjar dröppar?
Med en sur min säger Nils åt sin fru att hon inte ska tycka så förbannat mycket. När han har sagt det och Bothild vänt honom ryggen blir han sitt glada jag igen.
– Ente tackar ni naj till litta Tyringebrännvin? Ja har själv bränt det.
– Tack, men naj, svarar Margrete. Annelise nickar jakande till bekräftelse att det gäller henne också. Med ett rungande skratt fyller Nils sitt glas.
– Ja fraugar igen när ni e färdigätna. Till dess kanske ni nöjer er med svagdricka?
– Vann går bra, svarar Annelise skyggt.
– Vann, när vi har svagdricka, naj, naj, säger Nils. Ni gillar väl svagdricka sötad med honung? Utan att invänta deras svar säger han att visst gör ni det och fyller deras muggar.
– Ni skall ente va förlägna, fortsätter han. Hur länge vi har av den varan vet vi ente, ente heller maden. Det gäller att passa på.
Oron som Margrete kände inför mötet med Nils har upphört, han förstår varför vi är här, tänker hon. Och inte behöver vi äta ägget och dricka svagdrickan som Annelise har med sig, det sparar vi till imorgon.
Smal, utan att vara hungermager, med det livlösa håret dolt i ett huckle, ser Bothild på Annelise, sedan på Nils för att ögonblicket senare låta blicken stanna vid Margrete. En blick som Margrete ser innehåller oro, kanske också djup olycka.
– Ja hoppas att ni har goda nyheter från Fenia, säger Nils i ett tystare och mindre muntert tonfall. Innan han låter Margrete och Annelise svara säger han att han fruktar det värsta.
– Som ni ser lever vi, svarar Margrete. Ente bara vi, de våra lever osse, både hos oss och hos Annelises.
– Det var bra att höra, säger Nils och låter en klunk brännvin göra sällskap med en bit pannkaka.
– Värre kunde de vatt. Vi har ente fått något svenskbesök sedan farsgubben och Nils-Möllare råkades senast. Mor säger att vi ska tacka Gud.
– Det skall vi, svarar Nils och nickar instämmande. Men i så fall e de något annat som skaver. Och ja begriber nock vad.
Margrete och Annelise känner sig lättade, de behöver inte påminna Nils om hans löfte, att på obestämd tid låna deras familjer kornmjöl om han kan undvara något.
– Ikväll blir de kvällsvard på gästgiveriet, säger Nils muntert. För ni stannar väl över natten?
– Tack, men vi tänkte aga him i kväll om väret tillåter, svarar Margrete.
– Det har börjat bläsa och blitt kallt. Snön kan komma när som helst. Ja vill ente att ni ska fastna i kyla och snö på vägen him. De begriber väl där himma varför ni ente kommer ikväll?
– De vill helst att vi stannar över natten om det går för sig.
– Klart att det gör. Vi e släkt. Och sötaste vännen din e osse välkommen. Din svärfar e en god gammal vän.
Annelise ger Nils ett varmt leende till tack.
– Trevligt att få besök, eller hur kärring, utbrister Nils utan att vända sig till Bothild, som inte svarar men som nickar långsamt med en antydan till leende.
– Besök e ovanligt i dessa vargatider. Folk stannar mest himma, fortsätter Nils.
– Menar du det? inflickar Margrete.
– Att ja gör ja. Det beror på allt löst folk som drar omkring i skogarna. Många har slagit sig på röveri. Ett elände e det. Mördar gör de osse för att ta vad de behöver. I flera byar ställer rövarna te större besvär än svensken. Hungern gör att folk mest stannar himmavid.
– Kommer de förbi många svenskar i Tyringe? frågar Annelise försynt men ändå med en självaktning som påverkar Nils.
– Ente här, men vid gästgiveriet stannar svenskarna för att äta och dricka sig rusiga.
Margrete blir orolig när Nils pratar om gästgivaregården. Hon har hört ryktas att det är en farlig plats för kvinnor att vistas. Intill gästgiveriet löper häradsvägen mellan Helsingborg i väster och Åhus i öster. Skogsbönderna utmed leden har sett många danska och svenska trupptransporter passera. På gästgiveriet gror misstänksamheten mellan svenskarna och lokalbefolkningen. Missämjan blev särskilt stor efter att den svenske kungen gav gästgiverierna i uppdrag att hålla hans ryttare med mat, nattlogi, utvilade hästar och foder åt desamma. På behörigt avstånd från häradsvägen har Tyringe Mölla än så länge inte besvärats av soldaterna.
Nils lägger märke till Margretes flackande blick.
– Ni behöver ente va oroliga, säger han. Vi skall se till att det ente blir bråk med de svenske. Håll er undan om de tittar in.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>