Tyringe Mölla, fredag 27 november 1676
Ännu har Nils inte frågat väninnorna om anledningen till deras besök. Både han och Bothild undrar väl, tänker Margrete. Fast de har nog förstått att vi inte har kommit hit bara för att framföra hälsningar från Finja.
Annelise har hitintills framförallt lyssnat. Hon litar på att Margrete leder in samtalet på deras ärende eftersom hennes familj är mest bekant med möllarparet. När pankakorna är uppätna tar Margrete mod till sig och säger att hon aldrig hade trott att de skulle få så mycket att äta.
– Så länge vi har bjur vi mer än gärna, svarar Nils.
Att kvinnornas besök är allvarligt förstod både Nils och Bothild när de såg dem styra Ingeborg ner för gången till kvarnen.
– Jo, ni undrar nock varför vi har kommit te Tyringe? fortsätter Margrete lågmält, generat.
– Nock har vi det, svarar Nils. Eller vad säger du kärring?
Bothild svarar inte. Hennes hopsnörda läppar och bittra uppsyn förändras inte. Hon utgår från att hennes tjugofem år äldre makes fråga inte kräver hennes svar. Att hon istället, så tyst som möjligt, måste avsluta arbetet efter måltiden. Innan Margrete svarar, efter att hon har förstått att Bothild kommer att förbli tyst, säger Nils att han förstår varför de hälsar på.
– Vesst gör ja det, säger han. Och ja förbjuder er att känna skam, ja e gla att ni kom hit. Ni e för tunna i hullet för att det ska va bra ställt där himma.
Nils böjer sig fram och viskar med övertydliga läpprörelser:
– De djävlarna.
Med handryggen torkar han bort en droppe saliv ur mungipan och ler milt.
– Tro mig. Gud kommer att straffa dem. När och hur vet ja ente, men att han kommer att göra det e säkert. Om vår Gud e rättvis gör han det.
Annelise kniper tag om överläppen mellan pekfingret och tummen, släpper taget och säger tyst välartikulerat att om Gud straffar dem bryr hon sig inte, bara han driver djävulen ur dem och får bort dem här ifrån.
Margrete nickar instämmande, stolt över sin väninnas kloka ord.
– Nock har du rätt, säger hon. Fast om Herren behagar straffa dem litta grann e de väl ente fel?
De skrattar tillsammans förutom Bothild som inte med en min röjer att hon lyssnar på deras samtal.
– Skulle va kvinnoskändarna då, säger Annelise allvarligt.
– De som ger sig på småtöserna, säger Margrete.
Utan förvarning säger Nils att han gärna undvarar mjöl till dem:
– Klarar ni vintern på en tunna korn och råg var? Ja häller över i säckar så de blir enklare att ta med på vagnen. Om det regnar eller snöar lägger vi ett hästtäcke över.
Margrete och Annelise ser förläget på varandra, sen på Nils.
– Det skall nock gå bra, svarar Margrete försynt.
– Mer kan ja ente undvara för stunden. Men om ett par månader tror ja att ja kan. Så ni får gärna komma hit igen. Besök av granna jäntor tar vi gärna mot.
Margrete vänder sig mot Annelise innan hon riktar sig mot Nils.
– Men det va väl alltför möed. Varsin säck sa farsgubben att han fått löfte om.
– När ja pratade med Mogens vesste ja ente säkert hur de skulle va ställt hos oss. Nu vet ja. Tvau tunnor vardera undvarar ja helst så ja vet att ni klarar er. Oss går det ingen nöd på. Eller vad säger du kärring?
– Det går bra, svarar Bothild med en antydan till värme i rösten.
– Farsgubben och Ingall hälsar att de betalar så fort de kan. Eller om Nils behöver hjälp med arbete på kvarnen. Både farsgubben och Ingall kan hantera hammare och spik. Spade och annat osse om det behövs. Deras gubbkrämpor e ente allt för eländiga, säger Margrete med ett skratt.
– De ordnar sig. Nästa gång kanske ni får se mig komma agande med ög och vagn till Fenia.
När Bothild råkar slamra med en kastrull, ser Margrete att hennes tidigare stenansikte har lösts upp i ett tunt men fullt skönjbart leende.
– Korn och råg e vad ja har, fortsätter Nils efter en kort tystnad. Båda sorterna mättar och ger mer kraft än vetet. Och litta torkat fläsk kan ni osse få med er. Kärringen och ja är ensamma och saknar inget.
– Gud välsigna er, säger Margrete, ni e kristliga i ömkliga tider.
– Tänk på Jesus bergspredikan. Ente e det ert fel att svenskarna stjäl vad som e ert. Kanske kommer de till kvarnen en dag. Men det har de inget för. En liten tunna mjöl kan de få, ente mer. Resten har ja gömt i skogen utanför Skälsböge. Dit hittar de ente.
Annelise ser förskräckt på Nils, akta dig snälla du, säger hon. Får svenskarna veta att du gömmer mad blir du dödad.
– Ente bara daj utan hela din familj och byfolket osse.
– Jo nock vet ja det. Men Tyringe e litet, bara några strögårar.
– Missakta ente det ja säger. Svensken dödar och skändar för mindre än så.
Margretes ansikte har antagit en högröd färg, som det ofta gör när hon är rädd.
– I Skogarp, fortsätter Annelise, sökte knektarna ente bara efter kjoltyg. De sökte kolttöser.
– Du behöver ente säga mer, ja vet va de gör.
– E det säkert det? replikerar Annelise.
Nils blir osäker när Annelise ser honom i ögonen.
– Svenskarna blir farliga om de begriber att du gömmer mad i skogen, fortsätter hon. Så välnärd som du ser ut. Hull runt midjan har ente många nu för tiden. Göm mad, men ha tillräckligt himma ifall svensken kommer. Vi säger det ente för att va stygg mot daj Nils, det begriber du.
– Det begriber ja.
– Kan ja berätta klart om Skogarp? avbryter Margrete.
– Gör det, säger Nils.
– De svenske knektarna var himska. De skändade kvinnor framför byborna. De som sa emot misshandlades eller dödades på platsen de stod.
Nils lyssnar på varje betoning och varje paus hon gör, inget undgår honom, inte heller Bothild missar något där hon står overksam vid spisen och lyssnar. Ovan vid att vara inaktiv gnider hon händerna nervöst mot varandra.
– Officerarna, fortsätter Margrete, berömde knektarna för deras goda gärningar i kongens tjänst. Dags för det sautans folket att de begriber vem som råder, skrek de och manade knektarna att ta för sig av kvinnorna. Töser dog av deras ogärningar.
– E det säkert att det e sant det du säger? frågar Nils.
– Varför skall vi ente tro på det vi har hört? Det drar omkring svärmar av stumma glyttar mellan byarna och tigger, frusna och sjuka. Skulle de lämna him och byn om de ente var tvingade? Naj, fortsäter hon. De töser och kvinnor som ente dör av knektarnas ogärningar blir tosiga. De slutar att prata eller så skriker de rätt ut i luften, vaggar fram och tillbaka som de värsta fjabbar.
– Var försiktig för guds skull, säger Annelise när Margrete har berättat klart. Göm ente all mad. Ha himma ifall de skulle komma.
Nils reser sig, sätter armarna i kryss bakom nacken.
– Ja gör som ni säger. Men var ente oroliga för Bothild. Fulkärringar skyr svenskarna.
Bothild lämnar prompt allstugan.
– Det var ente snällt sagt Nils, säger Margrete. Din hustru har råkat ut för nöed himskt, det begriber ja. Vad, vet ja ente, kan bara ana. Fast du vet nock själv Nils. Ful e hon ente heller. Och svensken bryr sig ente ifall kvinnorna e sköna eller fula, de skändar oss ändå.
Nils drar handen genom håret och gnider sig över skäggstubben, förundrad över kvinnornas påstridighet och vältalighet.
– Innan ni ager him imorgon hämtar ja litta torkat kött och mjöl från Skälsböge. Men nu skall ja se till att ert ög får vann att dricka. Havre ska hon osse få.
– Då blir hon gla, gamla fina Ingeborg.
– Ja skall va försiktig. Det lovar ja. Men nu behöver ni vila. Sen bjur ja er till gästgivaregåren till kvällsvarden. Vad sägs om det?
– Det e alldeles för möed.
– För så fina gäster gör vi det gärna, svarar Nils, eller vad säger du kärring?
– Vesst, svarar Bothild kort.
Matteröd fredag eftermiddag, 27 november 1676.
Strax kommer Smed-Hans att bege sig till Svartåsmossen. Det mesta som Gunne ville ha ligger på plats i en ihålighet vid stengärdet. Kanske hoppas han på mer krut och bly, tänker han. Men bättre med lite än inget. Krutet är torrt, förvarat i förrummet till smedjan på tryggt avstånd från glöden. Dessvärre har han inget ätbart att ge honom.
Det är sällan Smed-Hans jagar numera, hans son Noah klarar den sysslan bättre. Hans krafter tycks praktiskt taget outsinliga. I varje fall när han slipper vara hungrig. Men även hungrig uppvisar han en styrka som det var länge sedan Smed-Hans var i närheten av.
Noah har ett eget krut– och blyförråd. Det vilt han lyckas fälla är smått som harar och en och annan fågel. Älg och annat storvilt är det snålt med. Inte enbart den svenska krigsmakten utmäter böndernas tamdjur och viltet i skogen; också vargen gör det. Vad Gud menar med att beröva bönderna viltet anar han inte eftersom det behövs mer än på länge.
Du kan inget göra. Över Gud råder du ente, sa hans åldriga mor en kort tid innan hon avled. Guds vägar kan vara svåra att grunna på, sa hon. Vi måste lita på att han vet vad han gör. Ett råd som utgjorde mottot ur hennes livs samlade erfarenhet.
Det var sällan som Smed-Hans visade sin mor irritation, eftersom han respekterar det fjärde budet.
– Ente tror du att svenskarnas okristligheter ingår i guds plan? Tvångs-rekryteringarna till deras krig, kvinnoskändningarna och pålspetsningarna?
– Det e djävulens verk, ente guds, svarade hon.
– Så det är djävulen som tömmer skogen på vilt?
Han tystnade, tvekade om han skulle säga det han tänkt under en längre tid. Efter en stund tog han mod till sig och frågade sin åldriga mor hur allt elände på jorden går ihop med att Gud är allsmäktig?
– Tänk daj för Smed-Hans, Gud kan bli vred. Gud e den ende vi behöver frukta, han dömer oss när det e dags. Ente djävulen. På den yttersta dagen får vi svar på alla våra frågor.
När modern gick ur tiden några dagar senare ångrade han sina ord. Hon behövde känna tillit till Gud när hon vred sig i dödsvåndor.
Varför sa jag sådana dumheter, tänkte han vid moderns begravning. Inte tvivlar jag på Gud. Om vi inte litar på hans försyn kan vi omöjligt bli kvar vid vår sans. Men gudstilliten till trots, han blir förskräckt var gång han får veta att ännu fler har hängts eller spetsats, när kvinnor och flickor har skändats, när hela familjer har dukat under av svält. Då händer det att han tvivlar. Inte på guds existens, men på hans barmhärtighet.
Framme vid stengärdet ser han sig hastigt om. Det hugger till i axeln när han går ner på knä för att dra fram Gunnes säck. Han reser sig och går in i skogen. Efter några meter vänder han sig återigen om. Han ser den sena eftermiddagens solstrålar omfamna Matteröds tornlösa kyrka. Gud är med oss tänker han, ljuset är guds tecken till mig och min påg.
Samtidigt Tyringe, fredag 27 november 1676
– Det e tråkigt att ja ente kan följa med till gästgiveriet ikväll. Men så e det, ja behövs på annat håll.
– Vi kan avlysa och ta det enkelt hos er, föreslår Margrete.
– Har ja lovat kvällsvard på gästgiveriet blir det så.
– De e tillräckligt illa att vi kommer och tigger av kära värdparet?
– Prata inga dumheter, Mogens och Ingall har sagt att de betalar när de kan. De kan bli i arbete, flera kuggar i skvaltmöllan e slitna och gnäller hiskeligt.
– Om ni behöver hjälp e de bara att skicka bud. Mogens och Ingall kan hantera en hammare. Och om du behöver starka bastrep har Ingall te daj.
– Ett nytt rep av hans grövsta sort kan ja behöva. Ingalls rep av lindbast e kända langt utanför Fenia.
– Ja ska prata med svärfar så kommer vi med ett, säger Annelise. Av hans längsta sort?
– Det räcker med halva.
– Ja ska säga till honom att skicka de andra sorterna osse. De kan komma till pass när du ente vet av det.
– Om du har användning för skinnbälgar hjälper Mogens daj gärna, säger Margrete.
– Rep behövs, men en ny bälg behöver ja ente i brådrasket. Men så möed för litta mjöl behövs ente.
– Vi kan klara livhanken i vinter på det mjölet.
Smått generad övergår Nils till att prata om den kommande kvällen.
– Gästgivaren känner ja. En bra karl. Ja träffade honom på gästgiveriet mens ni vilade er. Han tar hand om er ikväll.
Annelise och Margrete ger varandra oroliga blickar.
– Ja begriber vad ni grunnar på. Men ja lovar er att ni ente behöver va oroliga. Gästgivaren skickar hit en man som följer er. Ja går i god för honom. Det e en bra påg från Hörja en liten bit härifrån.
– Far har sagt att de har det besvärligt i Hörja.
– Jo. De har både svält och sjukan.
– I de flesta byar hungrar och dör de, eländigt e det, säger Margrete. Degtrågen grinar tomma mot folket.
– Ja träffade Jon Pofvelsson från Hörja på gästgivargåren, säger Nils. Han och fem andra bönner från byn har skrevet till kongen. Vi behöver hjälp för att ente av hunger skall omkomma. Så skrev de i konvoletet.
– Till den svenske kongen?
– Till honom och ingen annan.
– Skulle den svenske kongen bry sig om oss? Han som dödar, bränner, tar maden ifrån oss och tvingar ut våra karlar i krig? säger Margrete.
– Naj ente gör han det. Det sa ja osse till Pofvelsson.
– Då måste det va himskt eländigt i Hörja?
– Jo, de e möed illa. På bystämman har de pratat om att flytta hela byn längre in i skogen. Bort från vägen som svenskarna drar fram på. Men hur det skall gå till vesste Pofvelsson ente. Det var nog mest bara prat.
– Mange karlar i Hörja har gått till friskyttarna, fortsätter Nils. Morten i Saxtorp tog bössan och gick med ett friskyttekompani. Unga starka pågar som behövs på gårarna söker skogen. Morten lyfte säckar när han hade ärende hit som ingen annan. Om det fortsätter så här e de snart bara gamlingar och töser kvar i Hörja och i byarna här omkring.
De tystnar. Nils stirrar tomt framför sig, som om han visste betydligt mer än han har sagt.
– Naj för sautingen, säger han med spelad munterhet, Nu får vi ente bli tungsinta. Ni kommer att få en bra kväll med bra mad. Krögaren har ente möed att bju på, men han har lovat att ni skall få det bästa som finns i huset. Han bjur.
– Oohh, tacksammast. Men det hade varit rart att fortsätta prata med er. Men vesst begriber vi att du har annat att stå i.
– Vi e tacksamma för er vänlighet. Aldrig kunde vi tro detta? säger Annelise.
– En orolig bonne i Gravaröd vill att vi skall bygga en undangömd skvaltkvarn i bäcken utanför Bommeryd. Han e rädd att svensken ska komma och bränna min kvarn, säger Nils bekymrat. Aj, fasen osse, fortsätter han, var någonstans skulle ja ente yppa. Ja kan då aldrig hålla flabben.
– Vi har inget hört, säger Annelise. Vi känner ente folket och gårarna här i Tyringe.
– Än har vi ente börjat bygga. I dag ska vi resonera om det är möjligt.
– Gott att du har krafterna kvar Nils, säger Margrete och ler sitt allra mjukaste leende.
– Åjo, än rycker de i gubben. Bonnen och ja har några påhitt som kan få skvaltkvarnen i skogen att mala litta bättre. Boedkare Madsen hjälper osse till. Men vi får se hur det blir med det, inget e klart än, som sagt.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>