Tyringe tidig förmiddag, lördag 28 november 1676
– Sicken kall morron, säger Annelise.
Margrete styr med van hand Ingeborg nerför stigen längs Svartevadsbäcken.
– Ja, nu e vintern här, svarar Margrete frånvarande, utan att släppa tankarna på mannen som tog kontakt med dem på gästgivaregården i gårkväll.
Först blev de rädda för honom, ovårdad och mager satt han vid bordets kortsida och iakttog dem med svettpärlor i pannan. Efter att gästgivaren hade gått i god för mannen, när han sa att Nils Möllare känner honom väl, lät Margrete och Annelise honom sätta sig intill dem. Han har något viktigt att prata med er om, sa gästgivaren. Med det blev Margretes och Annelises oro inte mindre, tvärtom. Längre hinner Margrete inte i sina tankar förrän Annelise avbryter henne.
– Så go Bothild var imorse. Hon blev nästan snackesalig allt eftersom. Ente kunde en tro det när vi träffade henne igår.
– Naj, svarar Margrete okoncentrerat. Hastigt vänder hon sig om och ser på mjölsäckarna som ligger under täcket på vagnen. Det skall nock gå bra; det måste gå bra, många barn hungergnyr i byarna, tänker hon för att rättfärdiga att hon och Annelise föll till föga för mannens övertalning. Mördar, bränner och skändar gör svensken. Så det är inte okristligt att ni hjälper till att skipa guds rättvisa. Tvärtom, sa han.
– Har ingen talat om för er vad svenskarna gjorde i Fenia för en mansålder sen? frågade mannen uppfordrande när väninnorna uttryckte tveksamheter inför hans argument.
– Vad gjorde dom?
– Gustav den II: e brände Vinslöv, Sörby, Ingnaberga och Stoby socken och Hässlegåren. Dan etter gav han sig på Fenia, Vankiva, Hörja och Röke där ja e född. Han utplånade och plundrade som om han var sautan själv.
– Jo, far har berättat, svarade Annelise. Min farfars far gick ur tiden i Stoby den gangen.
– Då vet ni att Horn kom några år senare och dödade allt som levde. Resten brände han. Svenskarna lämnar oss ifred bara om det blir allt för kostsamt att ställa till med djävulskap för oss.
– Vårt dödande är rättfärdigt, fortsatte han. Ente deras. Deras präster har gjort guds kyrka till antikrist dräng. Saliga är dom som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dom tillhör himmelriket, de lär Jesus, sa han. Det var ord som väninnorna höll med om, även om de betvivlar ifall friskyttarnas dödande alltid är rättfärdigt.
Trots att mannens argument lät bra, blev de förvånade när han bad dem om hjälp. Vi är bara kvinnor, sa Annelise, inte kan vi bestyra med sådant? Ett argument som mannen tog lätt på. Han sa att de också har kvinnor som strider med bössan, att det bara är fina fruntimmer i slottsgemaken som inte förmår göra sådant som karlarna mäktar.
Aldrig att väninnorna har hört en man prata om kvinnor som han gjorde. Annelise undrade om det inte är att trotsa guds ordning mellan man och kvinna. Svaret hon fick var att i krig är inget som det brukar vara, att vi strider för att få leva enligt guds ordning.
– Men varför vi? frågade Annelise om anledningen till varför de och inte mannen själv transporterade vapnen till avsedd plats vid Finjasjön? Han svarade att ingen misstänker två unga kvinnor med ärende till Tyringe.
Mannen sa att svenskarna inte misstänker något om de ser ser mjölsäckarna på vagnen. Han påstod att det värsta som kan hända är att mjölet blir stulet. Som om det inte vore hemskt tillräckligt, tänkte Margrete. Då riskerar vi att svälta ihjäl. Men det sa hon inget om.
När mannen ställde frågor om Fundanus blev väninnorna bekymrade.
– Han e präst i Fenia och Hörja, sa han med en genomträngande blick.
– Ja, svarade Annelise tvekande, det vet vi.
– Har ni något viktigt att berätta om honom?
Väninnorna såg på varandra. Efter en kort tvekan sa Annelise att han är en bra präst.
– E ni säkra på det?
– Ja. sa Margrete osäkert.
– Ja undrar bara, svarade mannen, höjde bägaren och såg sig forskande omkring i gästgiveriet.
Morgonen har hunnit bli tidig förmiddag, det är kallt, himlen är så gott som molnfri. De båda kvinnorna sitter intill varandra på vagnens sittbräda. Än har de långt kvar innan de är hemma. De har lovat möllarparet att åka längs skogskanten söder om Mjölkalångaslätten och först ge sig ut på slätten där sankmarken börjar men fortfarande är tillräckligt fast för vagnen. Både Nils och Bothild ansåg att det var en nödvändig omväg för att de skulle vara säkra på att slippa husbonden.
– Väret e fint idag.
Utan att kommentera Margretes synpunkt på vädret undrar Annelise hur det är med Bettina, att hon inte har sett henne på flera dagar.
Margrete dröjer med svaret, sträcker sig mot Ingeborg och klappar henne över länden. Med återhållsam röst säger hon att Bettina har blivit så tyst efter att Gunne gick till skogs.
– Ente konstigt. Hon vet ente ens om han lever.
– Vi kan bara be till Gud. Bara han vet vad som händer i framtiden.
– Hhmm!
Margrete räcker Annelise tömmarna, vänder sig nervöst om mot den oplanerade lasten som sitter fastsurrad under vagnen; som de lovade mannen på gästgiveriet att gömma under ett björkfälle vid Finjasjön.
När väninnorna satte sig tillrätta på vagnens sittbräda klara att ta farväl, efter att de hade tackat för gästfriheten, sa Bothild tvärt att de måste vänta. Med förbluffande raska steg begav hon sig mot stallet för att strax därefter komma tillbaka med ett hästtäcke som hon placerade över deras ben.
– Nu fryser ni ente, sa hon medan ansiktet sprack upp i ett leende. I natt kom vintern så det blir kallt idag, sa hon. Hennes anletsdrag var mjuka medan hon svepte in deras ben i hästtäcket.
Nils sa inte åt henne att hålla sig borta. Han lät henne prata utan att störa henne till skillnad från i morse då han bad henne hålla tyst när hon uttryckte oro efter beskedet de fick under morgonen av en förbipasserande, om de svenska soldaterna som krävde mat och husrum på gästgivareriet.
– Du skrämmer töserna, sa Nils barskt. Mer sa han inte. Han behöll sin olustkänsla för sig själv, grymtade och betraktade sina svullna tår innan han svepte morgonens andra sup. Han blev ilsken, som oftast när han tvingas pressa ner sina smärtande tår i träskorna.
– Värken e helvetisk. Sypparna behövers om ja skall klara arbetet, sa han och kommenderade Bothild att hälla upp ytterligare en sup.
Bothild iakttog honom, inte irriterat för att han drack tidigt på morgonen. De flesta karlar tar sig en morgonsup, kvinnorna också. Hon känner inga karlar som inte morgonsuper. Däremot tycker hon att hans vanliga morgonranson är för stor.
Efter fjärde supen för han flaskan till munnen och avslutar morgondrickandet med en djup klunk. Att tillrättavisa honom är lika utsiktslöst som att han skall sluta slå henne med skäkteträet när han dricker på kvällarna. Hon vänjer sig aldrig vid det, hon är rädd för det. Annars anser hon att han är en redig karl, mat och dryck står oftast på bordet. De svälter inte som många andra, om än de aldrig är mätta.
Att bli slagen har hon trots allt en viss fördragsamhet med, han använder ju inte all sin kraft när han slår. Hon är mest orolig att han skall skada sig på de rullande och stånkande hjulen i möllan. Klämmas ihjäl eller skada sig när han är oredig i huvudet av all sprit. Kanske ramla ner i mölledammen och drunkna.
Vad skulle det bli av mig i så fall, brukar hon tänka, om han dör? Driva möllan själv utan en man skulle jag inte klara. Om en man köpte möllan och gifte sig med henne kunde hon stanna kvar. Men Nils äldste son, med familj, väntar på att ta över möllan. Fram tills dess arbetar han som dräng på en gård i Perstorp.
Jag får väl bo i ett undantag på möllan. Men det är en lösning som inte tilltalar henne eftersom sonen avskyr henne. Varför vet hon inte, men så är det. Hon har försökt prata med Nils om undantaget, att de redan nu skall bygga ett. Men han ville inte lyssna på henne utan viftade bort henne med argumentet att han minsann inte tänker dö innan henne. Och skulle han göra det så ärver hon en del av möllan.
Att Nils son skulle driva ut henne ur huset är hon säker på. Någon änkekonservering kan inte komma på tal eftersom han redan har en familj. Nej, för mig återstår bara pissgubbar brukar hon tänka i sina mörka stunder och ryser. Fast helt säker på vad kyrkan och lagen säger om det är hon inte. Vill inte fråga för då kan de tro att hon önskar livet ur sin man och börjar sladdra.
– Om du bemödar daj en gnutta ser du riktigt goer ut, sa Nils en lördagkväll när han hade druckit och lemmen trängde i byxorna. Han förstår inte varför Bothild envisas med att böja på nacken och skjuta fram axlarna inför honom. Du ser ut som en häxa, brukar han säga. Han råkade se henne när hon trodde att hon var ensam. Varken nacke eller axlar föll framåt.
– Varför ser du ente goer ut för mig, frågade han.
– Tänk etter litta så kanske du begriber, svarade hon. Men han förstod inte.
Pissgubbar som är villiga att ta en änka utan hemgift finns det gott om. Att kvinnor dör och lämnar efter sig en giftaslysten änkling är inte ovanligt. Ett värre öde kan Bothild inte tänka sig. Om inte Gud hade förbjudet självspillan hade hon valt det istället.
Nils är trots allt ganska passabel, slår henne gör han, men inte varje dag. Det kan gå en månad innan han tar fram skäkteträet. Aldrig att han slår med den vassa eggen, alltid med den flata och inte alltför hårt. Och inte tränger han in i henne varje kväll heller. Han brukar nöja sig med att hon drar hans lem fram och åter. Hon är nära att få kramp i handen innan hon kan fånga hans fukta i trasan. Sen somnar han utan att de säger något. Alla karlar nöjer sig inte med det, brukar hon tänka.
Hon är orolig för vad Gud anser om deras samvaro i sängen. Äktenskapet är till för att sprida skapelsens krona. Inte uppfyller vi guds plan? brukar hon tänka och ber om syndernas förlåtelse efter att hon har lagt den fuktiga trasan på golvet. Aldrig att hon och Nils pratar om det. Det är som om det aldrig har hänt och inte kommer att hända igen, även om de vet att det kommer att ske och är syndigt. Men syndiga är vi människor, brukar hon tänka, på ett eller annat vis.
Några barn har det inte blivit. Blir det så blir det, men hon slipper helst. Men det har hon inte sagt till Nils. Han vill nog slippa han också tror hon. Han har redan vuxna barn. Hon tror att Gud är förlåtande. Men annars får jag leva med det också, tänker hon. Om Nils ber om syndernas förlåtelse vet hon inte.
En kvinna försökte prata med Bothild vid ett tillfälle. Hennes man var våldsam när han tvingade sig på henne. Bothild låtsades att hon inte hörde, ville inte bli inblandad. De får sköta sitt, vi får ju sköta vårt, mumlade hon tyst för sig själv. Gud ger visserligen inte mannen tillåtelse att slå sin hustru, det är sagt att han skall skämmas om hans hustru visar sig ute med blåmärken. Men det måste vara mellan dem och Gud, anser hon.
Fast ånger kände hon efteråt, särskilt när hon såg kvinnan dölja sitt blåslagna ansikte med ett huckle och en benig hand utan att lyckas särskilt väl. Några fler försök att prata med henne gjorde kvinnan aldrig. Det var som om Bothild inte längre fanns i sinnevärlden när de råkades, var inte ens en fluglort. Med det ville hon säga att Bothild inte kommer till paradiset. För att göra det måste man först finnas till i den här världen.
Ingeborg skrittar långsamt framåt, hon känner än så länge vägen, först vid vägkorsningen i närheten av slätten behöver hon ett nytt kommando.
– Det var gott för gommen det gästgivaren bjöd på, säger Annelise. Vem trodde att det fanns go mad nuförtia. Vitfågel med sky, ente var det gröd och barkbröd ente. Undrar om det finns vitfåglar kvar i Tyringe med den gästgivaren, sa hon och skrattade. Och så möed mjöl vi har fått med oss him? En ködabit osse te oss var. Gud ske pris till Nils och Bothild.
– Ja, ske dem pris. Men vi har osse annat i lasten, säger Margrete bekymrat. Inget mer blir sagt om det, istället riktar hon ansiktet mot himlen, drar in luft genom näsan, vänder sig oroligt mot sin vän.
– Marker du?
– Marker vad?
– Brannaröken!
– Brannarök?
– Ja.
Annelise för bort en hårslinga från pannan, riktar ansiktet mot himlen, blundar och drar in luft, ömsom genom näsan, ömsom genom munnen, smakar och luktar på den:
– Du har rätt, säger hon efter ytterligare några växelvis långsamma och snabba in och utandningar.
– Kan undra var röken kommer ifra, ente e det skogen som brinner?
– Naj, den e mossblöt. Bara de ente e en bonnagår. Stackars människor i så fall.
Margrete och Annelise ser oroligt på varandra. Eldsvåda är hemskt, som alla är rädda för, allt kan gå förlorat, både liv och hem. Ibland händer det att någon glömmer att släcka talglampan eller vakta vedelden. Det hände en gård i Ballingslöv. Innan grannfolket såg att det brann hade både fru och två barn omkommit. Resten av familjen grät ymnigt när de förstod att mor, hustru och syskon hade dött ifrån dem. Enda trösten i sorgen var att Gud skulle ta mot dem.
– Varifrån kommer röken tror du?
– Om ja visste, svarar Margrete, men strax kommer vi se varifra.
Vännerna tystnar. De tänker detsamma, att det kan vara en gård som svenskarna har stuckit i brand. De tänker på lasten under vagnen, att den är betydligt farligare än mjölet.
Vi gör i ordning vagnen åt er tills imorgon, sa mannen på gästgiveriet. Det krävdes inte särskilt mycket övertalning för att Annelise och Margrete skulle göra som han ville – gömma två Göingebössor i ett trädfälle vid Finjasjön. Bössor som friskyttarna kommer att hämta vilken dag som helst.
– Var kommer bössorna ifra? frågade Annelise.
– Det kan ja ente yppa. I skogarna finns flera skickliga bössmeder.
– Vem hämtar bössorna?
– De kan ja ente heller yppa …
Väninnorna förstod varför och nöjde sig med mannens svar. Margrete kände sig upprymd, samtidigt som hon kände oro av att vara delaktig i fejden mot svenskarna; att bidra till att kasta ut dem från det som inte är deras.
– Ser du Annelise, röken blir tjockare.
– Ja, fasligt så mörk den e.
– Bara det ente e en bonnagår som brinner.
– Va kan de va annat?
– Röken ser ut att komma från Melkalånga.
– Hhmm!
– Vi måste nock ta en annan väg. Häradsvägen kan vi ente ta. Den e farlig och vi når ente trädfället därifra heller.
– Så husbonn ber om pardon efter sitt nedriga fjäsk för svensken? Begriber han ente att det har kostat många bra män livet? Där de nu ligger har svenskdjävlarna nekat dem himmelriket?
– Ente kunde ja tro att en vagn som rullade förbi var så brännande. Nöed var ja tvungen att ge dem. Det begriber han väl? De brugar komma hit och hota med både eld och död.
– Du yppade namnet på tre män. Talar man med svensken går det illa. Och illa gick det husbonn.
– Om ja bara vetat. Ja ber allra nådigast om pardon.
– Du som har fått flera män spetsade ber om pardon. Den värsta döden av alla.
För en kort stund tror Gunne att husbonden är på väg att gråta.
– Vet du hur en spetsning går till?
– Ja har hört om det.
– Då vet du att svensken skär ett snitt i ryggen med en kniv?
– Ja, himskt e det, svarar husbonden och snyftar.
– Sen kör de in en spetsig stör i ryggen och låter han hänga där. Med himska plågor önskar han att han dör på en gang.
– Om ja ente hade gjort som de krävde hade de dödat alla på gåren. Det kan han väl begriba?
– Du har sagt det. Men det räcker ente husbonn. Alla har vi vårt djävulskap att slåss med.
– Ja ber daj.
– De män som svensken hänger eller skjuter tackar sin skapare att de ente blir spetsade.
Skräcken hos husbondens utmärglade familj påverkar Gunne även om han försöker att inte visa det. En äldre man, skallig, blek och mager, går med stöd av en avbarkad gren. Han skakar. Hans ogifta dotter, mor till ett pattebarn, stödjer honom. Barnet hänger vid dotterns bröst omedveten om att hon är ett resultat av ett besök av en svensk ryttartrupp, när hennes mor våldtogs som varning till gårdsfolket.
– Nästa gång blir det värre, skrek officeren när han med avtagande erektion knöt sina byxor. Kvinnans mor rusade skrikande mot sin dotter som låg orörlig på marken.
– Hon e dö! skrek hon. Men hon dog inte. För några veckor sedan födde hon en dotter som ingen trodde skulle överleva. Som alla förmodade skulle klämmas ihjäl av modern under nattsömnen.
Kaptenen gned sina vaxade mustascher samtidigt som han skrattade åt modern:
– Om ni inte gör vad er anbelangas kommer konungens stolta soldater att bränna gården.
– Vi lyder kong Karl den XI: e tro inget annat, svarade husbonden med den underdåniges ödmjuka förtvivlan.
– Bra, svarade officeren. Men ni har ingen annan möjlighet. Om ni sviker er överhet går det illa.
Ingen svarade, tystnad rådde förutom gnyenden och stumma böner.
– Kvinnfolket skonar vi, fortsatte officeren efter en kort men effektfullt paus. Vi e storsinta, sa han med en överdrivet tillgjord försonlig röst. Men först måste våra män förlusta sig. Inget konstigt med det. Män behöver förlusta sig. Kvinnfolksålder når flickebarnen vid tio års ålder. Ibland tidigare. Vi bestämmer flickans ålder, inte ni. Förstår husbonden vad jag säger?
– Jo. Men ente skall ni behöva …
– Tyst. Jag avgör vad som är nödvändigt, inte ni. Och du kärring slutar grina. Jag får ont i öronen.
Husbonden såg med skräckblandad förvåning på officeren. Men sa han, ente grinar hon.
– Säger du emot mig också?
– Naj absolut ente, men ja kan varken höra eller se att hon grinar. Hon lipar nådigaste officeren.
Efter att Gunne har sett armodet på slättgården, svälten, sjukdomarna, hört husbondens vädjan, säger han att han förstår vad husbonden menar.
– Ente e det lätt att va stark i dessa tider. Men sviktar man som du har gjort blir det ledsamt.
Trind påkallar Gunnes uppmärksamhet. Hans röst är kraftfull för att vara en ung mans, nyss arton år fyllda.
– Kapten.
– Ja.
– Ska vi bränna mangårdshuset?
– Naj, det räcker med djurvistena och ladan. Ta med det bästa öget. Men bara ett, glöm ente sadeln, säger han och stirrar på husbonden som har fallet på knä.
– Pardon, säger han. Vi e av samma folk. Svenskarna hotade att döda alla på gåren. Snälla nådigast.
Gunne undrar om husbonden är mer rädd om sitt eget liv än om gårdsfolkets. Nu gnyr han ännu högre, som om han med det hoppas kunna påverka Gunnes beslut. Samtidigt som han håller husbondens haka i ett hårt grepp faller hans fru och dotter på knä med händerna knäppta.
– Snälla, ente det.
– Ge er iväg, säger Gunne, inte skrikande utan med ljudlöst mimande läpprörelser som inte kan missförstås. Ett egendomligt läte strömmar från husbondens fru, en gråt mer likt ett bräkande fårs.
Gunne lyfter husbonden till stående.
– Pardon. Ja har fru och barn och en bonnagår att sköta. Ni behöver äta ni osse av de vi får ur joren?
Gunne överväger inte erbjudandet.
– Flera friskyttar ligger i ovigd jor på grund av daj, säger han väsande. Ändå ber du om nåd.
Gunnes tiomannastyrka anlände gården tidig förmiddag. Natten hade de tillbringat fyra kilometer därifrån vid en källa i det skogsbeklädda Öraholma.
När morgonljuset steg i öster, påbörjade de ritten mot slätten. En inte ofarlig ritt eftersom de tvingades korsa leden som sträcker sig mellan Skånes östra och västra kust. De nådde skogsranden vid Tvärskog, red över vadet vid Mjölkalångaån och kom osedda fram till gården. I två kreaturshorn glödde kolen, klara att antända facklorna som i sin tur skulle antända gården. Om husbonden måste avrättas hade Gunne ännu inte beslutat.
Hårt och bestämt stötte Gunne Göingebössan i ytterdörren. Om det var svensken, dansken, friskyttarna eller ett rövarband visste inte gårdsfolket. Oavsett vilka som bankade, insåg de att motstånd var utsiktslöst.
Husbonden öppnade, såg en blond beväpnad man som stirrade på honom, som tyst inväntade hans reaktion.
– Daj känner ja igen, sa husbonden efter en kort värderande tystnad. Din far e smed i Mattered. Hans skicklighet har ja ofta anlitat. Han snyter ente samtidigt som han smir hästskor.
Istället för att svara frågade Gunne lugnt om detta är Peder Jensen, husbonne på slättgården?
– Ja. Va vill du?
– Allt ditt folk skall ut ur huset.
– Ja.
– Och du håller tyst om vem ja e.
– Ja.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>