Samtidigt Finja prästgård, lördag 28 november 1676.
Sockenprästen i Finja, Cristen Castensson Fundanus, vägleder sockenborna till ett liv enligt guds vilja. Han ger dem syndernas förlåtelse, han ger dem tröst. Han vet att han är byns viktigaste person i kraft av sitt ämbete. Till hans glädje drivs inte sockenborna av djävulen i själ och hjärta när de väl syndar. Deras fientliga inställning till den svenska överheten har han förståelse för, även om det ställer till problem i hans prästämbete.
De senaste åren har han noterat att skrämmande många horbrott har blivit begångna i socknen och i gransocknarna. Gifta begår hor med ogifta, ogifta med varandra och gifta begår dubbelt hor. Det har resulterat i att oäkta barn har fötts i socknen. I en grannsocken har två män, som Paulus skrev i romarbrevet, övergivit det naturliga umgänget med kvinnan i sin lusta till varandra; det värsta brottet av alla.
När Fundanus diskuterade det utbredda horeriet med ett par gransocknens präster framkom det att kvinnor och män, som gripits av köttets lusta, har gått till skogs för att begå brott mot guds påbud. Om dessa män och kvinnor tror att de slipper guds dom genom att gå till skogs har de fel. På domens dag kommer de att straffas hårt av Gud.
Fundanus har varnat sockenborna; Om svinerierna fortsätter, sa han under en predikan, riskerar vi alla, inte bara de som begår hor, att drabbas av guds vrede.
När kriget diskuteras blir Fundanus fåordig. Mest av allt önskar han att sockenborna ostörda skall få odla sin gröda, föda upp djur, fiska i Almaåns frånlopp och fälla skog, idka hantverk och handla med grannbyarna, att de själva skall få bestämma över sin bygd så länge de inte trotsar guds påbud. Det är trots allt sockenborna, inte de svenska myndigheterna, som har valt honom till präst i Finja och Hörja. Ett förtroende han inte vill svika. Men som han inte alltid vet hur han skall hantera.
Efter att Sverige övertog Skåne har skogsfolkets liv förändrats. Kraftigt höjda skatter, tvångsprovianteringar, tvångsinhysningar och tvångsvärvningar till den svenska amén, har gjort bygden hatisk till Sverige. Fundanos förstår dem. Under de hundratals år som Skåne var danskt har Göingeborna fått sköta sig själva utan större inblandning från någon centralmakt. Men inte de senaste arton åren under svenskt styre.
Vid upprepade tillfällen har den svenska krigsmakten påpekat för Fundanus att det är hans plikt som svensk präst sörja för att sockenborna är sin kung trogen. I annat fall straffas både han och sockenborna för trots mot guds vilja. Fundanus kokade inombords senast de visade sig i kyrkan. Men han insåg att han måste hålla tand för tunga. Jag som gör allt jag förmår för att sockenborna skall leva enligt guds påbud, tänkte han. Jag som gör allt jag förmår för att klockaren, vid nästa oblatbak, skall kunna baka det av vete, guds eget mjöl och inte med svältens barkavskav.
Vid ett oanmält besök i prästgården, överräckte en officer, med ett tjugotal dragoner i följe, ett papper undertecknat av Karl den Xl:e. Den exakta ordalydelsen minns han inte. Skräcken han upplevde fick honom att sätta sin namnteckning på pappret utan att lägga texten på minnet. Det räckte att han förstod att han måste åtlyda Karl den XI:s vilja. Att han i annat fall arresteras och fängslas, i värsta fall avrättas.
Att bönderna i socknen hungrar saknar betydelse enligt svenskarna. Guds vilja gäller. Då är det svårt att vara präst. Då tvivlar han, så som Jesus lärjunge Tomas tvivlaren gjorde. Men tänker han, Tomas lät sig inte ledas i fördärvet av tvivel. Han förblev Jesus trogen.
Fundanus gläds åt den goda sämjan som råder mellan byarna vid Finjasjön, att den inte har upphört trots kriget. Detta trots att ingen kan vara helt säker på vem som är vän eller fiende. Det räcker att en bybo misstänks för att ge svenskarna information för att den vanligtvis goda sammanhållningen skall försvagas.
Inte med ett ord låter Fundanus någon förstå att han stundtals tvivlar på guds nåd, inte ens hans hustru får veta det. Då faller han på knä inför Jesus i Finjas vackra kyrka. Giv mig styrka och vägledning ber han. Sockenborna valde mig för tio år sedan att vara deras själasörjare. Jag får inte leda dem vilse. Luther lär att de som är svaga i tron har lov att söka undkomma farsoter oavsett slag. Men aldrig en präst. Vi får aldrig överge de vi är satta av Gud att tjäna.
När han tänker på Luthers krav på prästämbetet känner han en djup tacksamhet att pesten inte har gjort sig påmind på flera år. Hans plikt skulle i så fall vara där församlingsborna insjuknar och dör. Alla, utom prästen har rätt att inte visa kristlig kärlek i handling för att själva överleva. Antalet präster som dog i ämbetet senast pesten härjade var förfärligt stort.
Dagen när danskarna landade med femtontusen soldater vid Råå söder om Helsingborg för fem månader sedan, ingav Fundanus hopp. Hopp om att Skåne skulle slippa det hårda liv som svenskstyret har inneburit för sockenborna. Men också en stark oro för konsekvenserna av ett nytt krig. Han insåg att hans roll som präst skulle bli svår. Om han vacklade i tron på en dansk seger skulle danskarna och skogsfolket misstro honom. Om han var dansksinnad skulle han få den svenska överheten efter sig.
Därför vill han helst inte prata om kriget, han vill sprida guds ord. Men lätt är det inte. De oanmälda besöken som han får av svensk militär är oerhört obehagliga. Hotfullt vänliga vill officerarna förvissa sig om att han högt och myndigt läser kraven på svensk kungatrohet för församlingsborna. Hans år som student vid Köpenhamns universitet har satt djupa spår, har gjort att han trots arton år av svenskt styre känner sig som dansk. Absolut inte som svensk.
Genom att förmedla brev, vilket den svenska krigsmakten kräver av honom, mellan svenska officerare, hoppas Fundanus att de låter honom vara ifred. Sköter han förmedlingen snyggt behöver sockenborna inget veta. Men om de skulle få veta det, riskerar han att bli avrättad av friskyttarna. Och om han inte förmedlar breven riskerar han att bli straffad och dödad av den svenska överheten.
Att breven som han förmedlar innehåller strategiskt viktiga order betvivlar han. Sådana skickar de bara med obrottsligt lojala kurirer. Därför väljer han att gå svenskarna till mötes och förmedlar breven.
Hans dilemma har gjort honom nervös, ibland skräckslagen, har gjort att spasmerna i vänstra ansiktshalvan har skärpts. Trots att hans fru bedyrar att det bara är han själv som lägger märke till dem tror han att alla kan se dem; du blir bara lite långsammare när du predikar, brukar hon säga, men det är bra. Guds ord skall inte hastas fram.
Att spasmerna bekymrar honom beror på ansvaret han känner för församlingens andliga välbefinnande. Om vätskorna i hans kropp skvalpar, om den svarta gallan tar överhanden, är han orolig att också församlingsbornas vätskor skall börja skvalpa. De kan knappast känna tillit till en präst som inte förmår sprida guds förtröstan, brukar han tänka i svåra stunder.
Sockenborna vet att hur han än uppträder är det någon av krigets parter som anklagar honom för illojalitet. Något som riskerar rendera honom själv och församlingsborna svåra repressalier. Därför måste han inge församlingen förtröstan. Då får han inte ge sken av att hans kroppsvätskor skvalpar, att han stundtals känner smak av svart galla i munnen.
Sin fru, Magdalena, född Pedersdotter, litar han på trots att han inte gifte sig med henne av kärlek. Sockenborna ville att han accepterade skicket med änkekonservering, att han gifte sig med sin företrädares, Christen Wilhelmssons änka för att tillträda prästämbetet. Ett äktenskap som blev bättre än han hade vågat hoppas. Kanske till följd av den goda inblick i prästämbetet som Magdalena fick som prästfru i drygt 14 år.
Jag vill helst bara predika Herdens ord för mina lamm, sa han metaforiskt nerstämt för sig själv när han hängde av sig mässhaken på avsedd plats i sakristian efter den senaste högmässan i Hörja kyrka.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>