Samtidigt Mjölkalånga, lördag 28 november 1676
– Margrete, ja e rädd, röken har blitt möed tjockare.
– Vi e snart framme vid korsningen. Ente langt därifrån ligger det en skogsdunge. Ja såg den när vi åkte förbi igår. Där kan vi gömma oss.
– E du osse rädd?
– Ja. Tror du det samma som ja?
– Tror vad?
– Att det e den förvedne husbonnens går som brinner?
– Det har ja osse tänkt. Bränder händer lätt om man glömmer rovlampan. Fast det kan va nöed himskare.
– Nog för att husbonnen e obehaglig, men ente önskar ja eld på hans går. Stackars folk.
Med van hand styr Margrete Ingeborg mot skogsdungen. Innan de når fram hoppar Annelise ner från vagnen. En flock råkor lyfter ett knappt stenkast därifrån. Högt kraxande flyger de över trädtopparna för fortsatt flykt mot Värgap. Vännerna ser tysta på varandra, båda förstår vad den andre tänker – att råkornas skräniga flykt kan vara ett dåligt omen.
Det var svartfåglar men inte korpar, tänker Margrete. Bli inte orolig, det är bara korpar som har ihop det med häxor och djävulen har mor sagt. Mor ser alltid efter vilka svartfåglar som landar i träden där hemma. Så hon vet. Inte var detta korpar? tänker hon. Korpens näbb är ondsint och grov. Sådana svartfåglar var det inte.
– Du behöver ente va rädd, säger Margrete, det var inga korpar vi såg.
– E du säker på det? Du vet vem de hålls med?
– Det gör ja. Men det var inga korpar. Det var svartfåglar av den blida sorten.
– E de säkert?
– Ja, svarar Margrete, trots att hon inte känner sig helt säker. Första gången hon blev rädd för svartfåglarna var hon bara fyra år gammal. När en tiggare med gråsprängt hår och skägg, klev in i deras kök. Skogarna och stigarna var då som nu fyllda av utstötta människor som inte platsade i bondesamhället, som levde som kriminella. Ett resultat av fattigdom, sjukdom och återkommande krig.
När tiggaren inte fick mat tillräckligt för att nödtorftigt lindra hungern, vände han sig mot Margrete som satt vid den öppna spisen och klappade sin katt, den enda gårdskatt som fick vistas inomhus. Din katt är svart som korpen, elakheten själv, sa han och skrattade otäckt. Trots att Margrete var liten minns hon det väl. Hon minns rädslan hon upplevde när hennes älskade katt jämfördes med korpen.
– Nu e du tyst och lämnar huset, sa Sissela argt till tiggaren som skrattande sa att den svarta satan till katt har ihop det med brennetjessan i er brunn.
– Ut, otacksamma karl, röt Sissela.
Att Sissela blev arg och visade ut tiggaren gjorde Margrete ännu räddare eftersom hon med det förstod att det var allvarligt det mannen hade sagt. Brennetjessan skrämde henne lika mycket som svartfåglarna, trots att farsgubben hade sagt åt henne att det inte finns någon sådan i deras brunn. Han har själv sett efter, sa han. Det lugnade henne. Men inte helt.
Margrete och Annelise har nått skogsranden.
– Oooh kära Jesus, utropar Annelise. Det e den förvedne husbonnens går som brinner.
– Usch, vi hade rätt, svarar Margrete. Här stannar vi. Ingen levandes själ kan se oss här.
Vännerna stannar vagnen intill en grov bokstam vid det öppna fältet mot den brinnande gården.
– Himskt vad det brinner, säger Annelise.
– Bara inga människor kommer till skada.
Margrete binder inte fast Ingeborg, det är inte nödvändigt, hon skulle aldrig lämna dem trots att också hon känner oro för den mörka och allt strävare röken som sneddar över slätten, genom skogsdungen för fortsatt flykt mot Albobygget och Kollinge.
– Va ente orolig Ingeborg, vi lämnar daj ente, säger Annelise och kliar henne mellan öronen. Fina du, fortsätter hon och gnider näsan mot hennes mjuka mule. Ingeborg svarar med att långsamt byta hov.
Strax innan Margrete sätter tubkikaren till ögat frågar hon Annelise om hon tror detsamma som hon.
– Vesst gör ja. Ente va det rovlampan som de glömde.
Husbonden har slutat be för sitt liv. All hans kraft går åt till att behärska sin ångest, till att be Gud ta mot hans syndiga själ.
Gunne lyfter husbonden till stående, hans ben skakar, knä, handleder och vrister darrar. Samtidigt som husbonden gnider var ur sina inflammerade ögon ber han Gunne att spara gårdsfolket:
– Gör vad du måste med mig. Gårsfolket vesste inget, det bedyrar ja. Inget annat ber ja daj om.
– Du kan ente be mig om nöed.
Med armen om husbondens hals placerar Gunne pistolmynningen mot hans tinning.
– Naj! Naj! va kristlig, ropar husbondens fru.
Samtidigt som Johan från Röke motar undan husbondens familj, osäkrar Gunne pistolen.
– Synd att du känner igen mig. Det ger mig inget val. Det begriber du, säger han.
– Spara gårsfolket. Inget annat önskar ja.
– Det hedrar daj att du tänker på dem. Ja lovar att de ente ska komma till skada.
Husbonden slappnar av i kroppen. Beskedet lugnar honom, får honom acceptera det oundvikliga. Med pistolmynningen tryckt mellan husbondens skulderblad, säger Gunne att han tänker fylla några skinnsäckar med kornmjöl och ta med sig en häst och en sadel från gården.
– Inget mer. Det ger ja daj mitt ord på, ditt folk behöver det lilla ni har.
– Tack, svarar husbonden och nickar långsamt.
Ögonblicket senare trycker Gunne avtryckaren i botten. Husbonden är död innan hans näsa krossas mot den stenbelagda innergården.
Med en snabb blick över axeln försöker Gunne skapa sig en bild av situationen. Han noterar att gårdsfolket, de få kreaturen och spannmålen är brandsäkrat. Han söker Hissmossa-Peders uppmärksamhet som posterad utmed vägen har kontroll på omgivningarna. Hissmossa-Peder ger Gunne tecknet för inga fientligheter i sikte.
Då är vi snart klara här, tänker Gunne medan han vänder på husbonden med foten för att förvissa sig om att han är död, att han inte behöver frälsarskottet för att slippa den eländiga dödsplågan. Omedelbart konstaterar han att husbonden är lika död som hägern han såg vid källan i Öraholma kvällen dessförinnan.
Axel från Hårsjö gick till skogs när hans syster våldtogs så svårt att hon avled. Nu riktar han sin pistol mot husbondens späda trettonåriga dotter, blåblek i ansiktet. Han vill att hans hämnd skall kännas lika tung för hennes familj som våldtäkten av hans syster har gjort för hans.
– Nu du min sköna, säger han och tar ett hårt grepp om flickans bröst.
– Du är grann, men tillhör ente vårt folk, säger han och sticker brutalt in ett finger i hennes sköte. Hon vrålar av smärta.
– Snällaste unge man, släpp flickan. Hon har inget gjort. Snälla, var kristlig.
Utan att svara fångar han moderns vädjande blick. Hånfullt grimaserande sliter han av dottern särken.
– Va ser du? frågar Annelise ivrigt innan Margrete har hunnit ställa in skärpan, fått bort det grumliga ur kikaren.
– Stilla daj. Detta e ente farsgubbens bästa kikare. Det tar tid att få den rätt.
– Kan du se nöed?
– Snart.
Från gården hör Annelise avlägsna skrik, order som utdelas på skånska utan att hon uppfattar dess innehåll. Hon ser kraftig rök i riktning mot skogsdungen där de befinner sig. Hon känner lukten av bränt virke och halm.
– Det grumliga har försvunnet, ja skall … Mer hinner hon inte säga förrän hon tappar målföret mitt i meningen. Blir osäker på om det stämmer det hon ser. Hon vänder och vrider på kikaren, ser in i dess mynning, skakar på huvudet.
– Men tala med mig Margrete.
– Ja vet ente. Kanske att ja inbillar mig.
– Låt mig se.
– Lugna daj för hondan.
Utan att ta ögat från kikaren, för Margrete tuberna fram och åter för att förbättra skärpan, för att hon inte skall tvivla på att det hon ser verkligen sker.
– Här, säger hon och räcker kikaren till Annelise. Se mellan ladan och mangårdshuset.
– Du gör mig orolig.
– Kan du se vem som håller i bössan?
– De e mörkt, ja ser inget.
– Sätt ögat framför glaset och håll kikaren stilla. Det blir mörkt annars. Luta daj mot grenen.
Efter ett par försök lyckas hon rikta kikaren mot gattet mellan ladugården och mangårdsbyggnaden. Hon stelnar till av det hon ser. Förstummad vänder hon sig mot Margrete som tänker detsamma som hon själv:
– Ooh käre Jesus, låt det ente va sant.
Annelise skakar långsamt på huvudet. Gnuggar ögonen. En ögonfrans har fastnat i ögonvrån vid friktionen mellan kikaren och ögat.
– Kära hjärtanes, viskar hon.
– Va ser du? utbrister Margrete
– E du säker på att kikaren visar vad som händer?
– Vad skulle det annars va?
– Trolltyg,
– Va ente dum. Va ser du?
– En karl som vi känner.
– Han i gattet?
– Ja.
– Vem e han?
– Om din fars kikare ente e ett trolltyg e det Bettinas trolovade.
– Då har vi sett samma. Får ja kikaren.
Margrete ställer snabbt in skärpan den här gången.
– Va gör han? frågar Annelise.
– Han pratar med den förvedne husbonnen som vi råkade igår. Gunne håller bössan mot hans hued.
– Ooohhh käre Jesus.
– Hör du så folket skriker?
– Ja. Stackare.
– Vad tänker du göra Gunne? Besinna daj, viskar Margrete.
– Ser du döingar?
– Det går ente att se in på gåren.
– Naj klart att det ente gör. Bara trollen kan se runt hörnen.
– Kan trollen det?
– Om nånn kan e det väl trollen?
– Bara han nöjer sig med att bränna vistena, säger Margrete. Döda ingen kära Gunne, låt ingen skända kvinnorna.
Ett skott ljuder. Knallen rullar från gården till Margretes och Annelises utsiktsplats i skogsdungen. De ser husbonden falla till marken, Margrete med hjälp av kikaren och Annelise utan.
– Käre Jesus, utbrister Margrete. Han dödade honom.
– Gode Gud.
– Gunne, ente det, säger Margrete, drar ihop kikaren och sätter sig gråtandes intill Annelise på en sten.
– Släpp tösen, ryter Gunne.
Skrämd av Gunnes aggressivitet släpper Hårsjö-Axel flickan. Uppgivet riktar han pistolen mot marken.
– Va har tösen gjort daj? vrålar Gunne ursinnigt.
Hårsjö-Axel svarar inte, stirrar förskräckt på Gunne.
– Va har hon gjort?
– Inget va ja vet.
– Ändå tänkte du skända henne?
– Ja. Vesste ente …
– Hon e ente äldre än din egen syster.
– Men du dödade hennes far.
– Husbonnen ja. Han svek sitt folk.
– Va ente kvinnan som vi skändade av vårt eget folk?
– Nu tiger du, vrålar Gunne, utan att förklara varför han tillät truppen våldföra sig på adelskvinnan för en dryg månad sedan.
Grevfolket var svenskar som hade stulit godset från en skånsk adelsfamilj. De var fiender, hinner Gunne tänka innan han frågar Trind om han har fått tag på en häst och mjöl.
– Ja, svarar Trind. Det bästa öget att rida på.
– Och en sadel?
– De osse
– Bra. Då beger vi oss.
– Naj Gunne, du får ente ta deras mad.
– E du säker på att vi kan tro det vi ser?
– Börja ente med de dumheterna igen, svarar Margrete.
– Så han dödade husbonnen, bränner gåren och nu knycker han ett ög; gör Bettinas trolovade sånnt? Det e de väl bara svensken och snapphanarna som gör?
– Jo. Han tog mjöl osse. Av gårsfolket som hungrar. Himskt e det.
– Det e mer än himskt. Det e okristligt.
Annelise reser sig från stenen. Med lätt skälvande hand sträcker hon sig efter kikaren.
– Låt mig se. Ska vi bara stå här och glo? säger hon och riktar kikaren mot gården. Hon ser människor rusa i förtvivlan, människor som skriker, slår sig för pannan.
– Vi kan inget göra, säger Margrete med sprucken röst. Gunne, var det tvunget?
Margrete tar tillbaka kikaren. Medan hon följer händelseutvecklingen på den brinnande gården smeker Annelise Ingeborg över mulen. Utan att ta händerna från hästen ber hon sin vän berätta vad hon ser.
– De e ente där.
– Vicka e ente där?
– Ja tror Gunne kommer hitåt.
– De har väl ente sett oss?
– Naj, ente har de gjort det.
Annelise släpper Ingeborg och ber att få låna kikaren. Men Margrete lämnar den inte ifrån sig.
– Ja ser ingen längre, säger hon. De e borta. Naj, vänta, nu ser ja dem, de e snart här.
– E de snart här?! utbrister Annelise.
– Vi måste visa oss för Gunne.
– Törs vi?
– Vesst gör vi, Gunne e min systers trolovade och bror till min trolovade.
– Tänk om svenskarna har sett röken från Hofdala? Då kommer de kanske hit. Va gör vi då?
– Än har ja ente sett dem. Vi har Gunnes göingabössor. Bättre att han får de av oss än att vi har dem i lasten.
– Hur kan du veta att Gunne skall hämta bössorna? Det sa mannen inget om.
– Vem skulle annars göra det? Han sa ju att friskyttar som kommer förbi Finjasjön hämtar dem.
– Om du lovar att det ente e hotande gör vi som du sär.
– Gunne e vår vän.
– Men du såg vad han gjorde?
– Det e krig Annelise. Krig e himskt. Vårt krig e rättfärdigt, ente svenskens.
– Jo, men han får väl ente döda folket på gåren, de e ente svenskar, de e bönner som hungrar liksom vi.
Margrete svarar inte, istället säger hon att vi inte behöver vara rädda, att Gunne och hon skall bli familj.
– Naj, klart att ja ente e rädd för honom. Men svenskarna har kanske lockats hit av röken?
– Då e det farligt att ha bössor i lasten. Bättre att vi lämnar dem te Gunne.
– Då måste vi skynda oss, de e snart här.
Annelise tar ett bestämt grepp om mulen på Ingeborg medan Margrete skär bort repen som håller fast Göingebössorna under vagnen.
– Vi e snart tillbaka, säger hon och stryker Ingeborg över mulen.
De springer så fort bördorna och träskorna tillåter. När de hunnit fram till stigen gömmer de bössorna under ett lövsly.
De rider snabbt. Alla vet vad de har att göra. Att fortast möjligt bege sig från gården som de har satt i brand, bort från den döde husbonden för att sätta sig i säkerhet i Öraholma, vid källan där de kommer att hålla sig gömda de kommande timmarna.
Tidigt nästa morgon, när det fortfarande är mörkt är det tänkt att de skall rida längs Mjölkalångaån mot Finjasjön. Om deras frände i Röke håller vad han lovar, ligger de nysmidda Göingebössorna på överenskommen plats.
Gunne tänker på den döde husbonden, som han önskar kommer till himmelriket när det blir dags. Han var en av de våra, tänker han. En fattig bonde som kämpade för de sina. Men jag kunde inte göra på något annat vis, tänker han och trycker hälarna i länden på Vred för att hon skall stegra tempot ytterligare.
Vred fick Gunne av Lille Mads när han förstod att han har en stor fallenhet för krigets list, att han kan leda en trupp till framgång även i trängda situationer. Namnet Vred har följt med från det att hon var en ostyrigt ilsken unghäst. Att hon skulle utvecklas till ett snabbt, intelligent och troget sto, var det ingen som trodde.
Han saktar ner Vred för att hålla avståndet till de bakomvarande. Han ser Hårsjö-Axel närmast bakom. Han noterar att han ser melankolisk ut; han har förstått. Aldrig att jag tillåter att mina soldater skändar småtöser, hinner han tänka innan han ser två unga kvinnor vifta med händerna längre ner på stigen.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>