Dagen dessförinnan fredag eftermiddag, 27 november 1676
Mogens är trött efter Hovdalabesöket. Hans hjärta slår fortfarande orytmiskt om än inte lika illa som tidigare. Något litet att ställa på bordet blev det trots allt. Om man inget har är lite mycket, tänker han. En kanna kornmjöl och en köttbit lika stor som hans tumme och pekfinger tillsammans blev betalningen.
– Vi spar litta av ködabiten tills Margrete kommer him, föreslår Sissela.
– Om ja känner Nils Möllare bjur han töserna på nöed att äta ikväll. Ja tycker nock att vi kan ge barnen hela biden till kvällsvard. Den är ju så ynklig att det ente blir möed ändå.
Det behövs ingen lång diskussion för att de skall bli överens.
– Mor, säger Bettina, ge de små min ködabid osse. Gröd räcker för mig, ja e ingen glytt längre.
Att ryktet var sant, att de behövde pottaska på Hovdala, förstod Mogens när han förklarade ärendet för officeren vid träbron över Tormestorpsån. Under några ögonblick var Mogens orolig att han skulle bli bestulen på sina varor. Föraktfullt stirrade officeren på honom, hans tunga rullade runt i munnen innan han lät honom passera. När han hade passerat bron, nådde han Hovdala med två dragoner i följe. Han knackade på porten och bad att få träffa husmodern. Det värsta har varit, nu misstror de mig inte, gamla gubben, tänkte han.
Under den korta ritten från träbron till slottet, lyckades Mogens locka dragonerna till skratt trots att hans hjärta bultade både hårt och orytmiskt. Han sa att de inte behöver vara rädda för dansken.
– Ente kan en kong som e född bagvänd kriga. Särskilt som hans fesvredna dronning får hans vätskor att skvalpa jämmerligt illa. Dronningens näsa e vassare än häxornas, om hon nu ente e häxa, sa han och skrattade, ett tillgjort sådant.
Först förstod dragonerna inte honom. Men när han förklarade vad bagvänd och fesvreden betyder på svenska, skrattade de hjärtligt.
– Fesvriden sa du och född bakvänd? sa den ene dragonen och bräkte fram ett skratt.
– Naj, fesvreden och född bagvänd.
Efter det blev stämningen bättre, vilket gav Mogens gott hopp om att han skulle få bra betalt för sina varor. Att han darrade i kroppen av nervositet var det bara han själv som märkte.
Husmodern köpte all hans pottaska och bivax. När det var dags för betalning tog en av dragonerna bryskt ordet:
– En kanna kornmjöl och en köttbit stor som husmors tumme och pekfinger. Inte mer. Resten är utebliven skatt. Order från kapten.
Mogens iakttog dragonen, släppte ner hakan mot bröstet då han förstod att han gjorde bäst i att inte protestera utan istället tacka för den bedrövligt dåliga betalningen.
– Lusfräcka sautar, sa Sissela, litta korn och en mager ködabit. De va stöld Mogens.
– Skatt sa de själva.
En kort stunds allvarlig tystnad följde, som Sissela bröt:
– Margrete och Annelise stannar kvar i Tyringe över natten, sa hon och tackade Gud.
– Jo, ente tror ja att de har gett sig ut i mörkret. Töserna är kloka.
– De inga töser längre. De e vuxna.
Dagen därpå Finja lördag eftermiddag, 27 november 1676
– O tacka Gud, ni e himma, utbrister Sissela när Margrete stiger innanför dörren.
– Ja, nu e vi det.
Margrete är fortfarande uppskakad efter mötet med Gunne. Lättad sjunker hon ner på den väggfasta bänken intill matbordet.
– Hur gick det, kunne Nils Möllare undvara te oss?
– Om far tyar hittar han skaffningen på vagnen. Tvau säckar var till oss och Annelises. En bid fläsk blev de osse, säger hon upprymt. Annelises har redan fått sitt.
– Ooohh, De e för goa Bothild och Nils, säger Sissela.
Mogens beger sig omedelbart ut för att ta hand om lasten tillsammans med barnen. En stund senare återvänder Christine med fläsket och Mogens med en av säckarna. Barnen sträcker sig hungrigt efter fläsket.
– Naj barn, nu måste ni barja er, säger Sissela. Ni feck köd igår, så detta spar vi te vilodan. Ja ska koka gröd te er.
Under tiden som Sissela slamrar vid spisen ställer Margrete fram skedar av trä och muggar av bränd lera. Hon ställer fram vatten, den vanligaste måltidsdrycken.
Margrete frågar om Bettina.
– Hon e ute o skiter. Hon kommer snart, svarar Mogens.
– Som du pratar, säger Sissela förargat.
Utan att kommentera föräldrarnas dispyt om ordvalet, frågar Margrete om Bettinas feber?
– Den gav med sig i natt. Hon e nästan som vanligt, svarar Sissela.
I väntan på att gröten skall bli klar ber Mogens Margrete berätta om hur det var med Nils och Bothild. I samma ögonblick som Margrete börjar berätta kommer Bettina in genom dörren. Utan att säga något omfamnar systrarna varandra:
– Kära syster säger Bettina, skönt att ni e himma.
Mogens avbryter dem och ber Margrete återigen berätta om vistelsen i Tyringe. Hon är osäker på hur hon skall återge besöket. Men ett vet hon och det är att hon inte skall avslöja mötet med Gunne, allt hemskt hon såg honom göra på slättgården. Ännu har hon inte accepterat hans förklaring till varför han ansåg det nödvändigt.
– Ät langsamt, säger Sissela till barnen och ställer skålen med gröt på bordet. Va ente hialösa. Äter ni langsamt lurar ni magen till att tro att den e full. Svälj itt korn åt gangen. Annars stannar de ente där de skall va,
– De var då sautan. Låt nu tösen berätta, avbryter Mogens sin fru och vänder sig till Margrete som börjar berätta. Men inget om Gunne och mannen på gästgiveriet, om Göingebössorna eller om branden. När ingen längre riskerar att kasta upp gröten reser Bettina sig från bordet, tar Margrete under armen och säger att de skall titta till getterna.
– Redan? säger Sissela. Du har väl mer och berätta?
– Ente möed mer. Jo förresten, ente för att ja vill göra er förtrödna, men de ble både pannekagor och vitfågel i Tyringe.
– Va, pannekagor och vitfågel, säger Sissela förvånat. Då har de det gott ställt.
Margrete svarar med ett nöjt lugnande leende.
– Vet du var det brann så hiskeligt? Vi såg röken på himmelen, de måste ha vatt i Öraholma, säger Mogens när hans döttrar är på väg att lämna allstugan.
– Vi e snart tebaks, säger Bettina bestämt.
– Att mor alltid ska va så orolig, viskar Margrete när hon öppnar dörren.
– Vi går till Stenjäret.
– Hhmm.
Systrarna ser på varandra, allvarligt, tystnar för några ögonblick.
– De blir bra här, säger Bettina som förstår att Margrete också har något viktigt att säga, som hon inte vill avslöja för mor och far.
– De e väl inget himskt du ska säga mig Bettina?
– Bli ente orolig du osse, det räcker att mor och farsgubben blir oroliga för ingenting.
Margrete förvånas över Bettinas vassa tonfall.
– Du har väl ente blitt sådär? säger Margrete och antyder en lätt handrörelse över magen.
– Som du pratar. När skulle Gunne och ja gjort sånnt? Och vi e kristliga, det vet du.
– Förlåt. Det trillade ur mig bara. Ni e ju trolovade, då e de nock ente så syndigt att hålla på.
– Ha! Ha! Skrattar Bettina. Ja tycker som du.
– Ha! Ha!
– Om en stund ska ja berätta vad ja har att säga daj, säger Bettina, men först måste du tala om allt som du ente talade om där inne. Att du skyler nöed begriber ja liksom du begriber att ja osse gör det.
– Ja har mest goa nyheter.
– Om vad?
– Om din Gunne.
– Om min trolovade?
– Ja. Vi råkade varann när vi var på väg him från Tyringe idag.
Bettina stryker sig över kinden med sina magra fingrar, drar i ett par hårtestar. Håller fast dem. Att hon redan kände till sin systers och Gunnes möte, säger hon inget om. Inte än.
De gör en kort paus när de ser en övervintrande häger lyfta strax nedanför åkern. Med tunga vingar flyger den långsamt mot södra sidan av sjön. Kanske att den kommer att stanna i skogen vid Skyrupsviken, där stora mängder svan brukar söka skydd från vinden.
Framme vid stengärdet ber Bettina Margrete berätta. Tio minuter senare har Margrete beskrivit den nyfikne husbonden, att Gunne dödade honom, satte djurvistena i brand men sparade gårdsfolket och mangårdshuset. Bettina lyssnar till en början utan att avbryta henne.
– Han kunde ente göra på annat sätt, säger hon när Margrete undrar om det var kristligt gjort av Gunne.
Margrete ser förvånat på sin storasyster och säger att det kan du inte veta något om?
– Jo det kan ja. Ja träffade Gunne i natt. Han berättade att de skulle till slättbonnen.
– Nu blir ja konfys, träffade du Gunne i natt?
– Ja, i skogen baganom kyrkan.
– Men det var idag som han dödade husbonnen.
– Bli ente förskräckt nu Margrete. Men ja träffade honom igen för en liden stund sen.
Margrete ser utan att blinka på Bettina, som om hon inte tror henne.
– Gjorde du?
– Efter att ni hade träffat honom red han hit istället för att följa med till Öraholma. Han ville förklara varför det var nödvändigt att göra som han gjorde. Om du hade berättat trodde han att ja skulle bli rent förtvivlad. Du måste tro mig.
– Klart ja tror daj.
– Gunne hindrade en av sina män som försökte skända en tös. Såg ni det?
– Naj. Men det gör mig gla att höra. Fast han dödade. I skriften står det att du ente får dräpa. Det var himskt att se. Ja såg det genom kikaren.
– Det begriber ja att det va. Men de svenske sär att de e kristna fast de dräper på de himskaste sätt och skändar och dödar kvinnor.
– Ska vi då osse dräpa?
– Bara om vi måste. Husbonnen gav namnet på en dräng i Melkalanga som e med friskyttarna och två andra namn. Efter det hämnades svenskarna på hans familj. Ja lovar att Gunne ente plågar de han dödar så som svensken gör. Han gav husbonnen ett skott i hjärtat som genast dödade honom. Trots att knallen kanske hördes te Hofdala och svenskarna så sköt han honom för han vet att det är en lindrigare död än att få kniven i hjärtat.
Margrete är uppskärrad av det hon hör.
– Tror du ente Gunne? frågar Bettina.
– Vesst gör ja, men ja e så överraskad.
– Ente konstigt, själv blev ja både gla och överraskad när han kom i går kväll.
Systrarna tystnar för några ögonblick, stryker varandra på kinden, ler. Eftertänksamt säger Margrete att Gunne var himskt mager.
– Vem e ente mager! Och han sover eländigt. I natt har han ente sovet en blund.
– Hhmm!
– Det e något viktigt ja måste säga daj Margrete.
– De e väl ente himskt?
– Du kommer att förstå mig. Det blir svårare med mor och far.
– Va e det du skall tala om?
– I natt hämtar Gunne mig. Ja följer med honom till skogs.
Margrete stumnar, hennes läppar vibrerar, tårar växer i ögonvrårna.
– Naj, säger hon med skrovlig röst, du får ente.
– Ja måste, ja kan ente längre se hur allt går till och så vill ja va med Gunne.
– För att va okristliga?
– Nu e du dum.
– Förlåt, ja blir bara så förtvivlad.
– Om trolovade e tesammans innan de vatt hos prosten e de nock ente så tosigt.
Margrete förmår inte svara, väntar på att Bettina skall fortsätta. Med ett ansträngt leende fångar hon sin systers ögon.
– I morgon blir det olikt här hemma, säger Bettina, allvarligt.
– Jo du, mor och farsgubben blir förtvivlade.
– Du får ente säga nöed förrän Gunne har hämtat mig. Ja litar på daj.
Margrete nickar långsamt till svar, som om hon tvivlar på om hon kan ge sin syster ett tysthetslöfte.
– Ja begriber vad du tänker, men du måste lova mig. Mor och farsgubben försöker stoppa mig annars. Och de vill ja ente. Då blir det bara svårare.
– Hhmm, svarar Margrete fortsatt tveksam.
– Margrete, du känner min vän Lovisa i Tormestorp?
– Va e de med henne?
– Hon e dö.
– Naj!
– Hon tappade sansen när några rövarare skändade henne. Hon gick förtvivlad i sjön.
– Ohh käre Jesus.
– Hon tyckte ente att hon var värd sin trolovade efter att rövarna hade tagit hennes dygd och förstört henne rent hiskeligt.
– Bettina, ja gråter.
– De hittade henne vid Alamån, hon hade flutit dö dit.
– De e för himskt. Hon måste vatt rent utom sig, Det måste vatt djävulens verk.
– De tror ja osse. Lovisa skulle ente trotsa guds skapelse.
– Kommer hon att pålas i mossen. eller läggas i ovigd jor?
Med Margretes händer i sina säger Bettina att Lovisas mor och far hoppas att tinget ger henne en mild dom. Om de kommer fram till att Lovisa var ifrån all sans när hon gick i sjön blir hon begravd på kyrkogåren.
– E det säkert?
– Säker kan man ente va, men om hon tappade sansen måste det vatt djävulen som farit i henne. I så fall var det ente Lovisa som trotsade Gud utan djävulen.
– Måtte tinget tycka desamma.
– Det tror ja att de gör. Ente vill en ung granner tös trotsa Gud.
Margrete nickar hummande till svar.
– Kära du, säger Bettina, begriber du när ja sär att det e nock nu? Att nu måste svensken kastas ut?
– Vesst begriber ja, men … längre hinner hon inte förrän Bettina avbryter henne och säger att här har svensken inget att göra. Och snapphanarna måste ställas inför tinget? De är snart ett lika stort elände som svenskarna.
– Som de e ja.
– Nu kan ja ente sitta himma längre och se på allt som händer. Med guds välsignelse kommer ja att följa Gunne te skogen så att det blir slut på kriget.
– Mor och farsgubben blir förtvivlade.
– Du måste prata så de begriber. Det kan du.
– Kan ja?
– Klart du kan, ingen e så bra på att prata om sånnt som e svårt som du.
– Så du menar att ja ska tala om för mor o farsgubben att du lämnar himmet för att gå till skogs?
– Ente går ja ifra himmet. Ja går till skogs för att rädda vårt him och fina by.
– De blir svårt att förklara för mor och farsgubben.
– Du vet hur du ska säga det.
– Vet mor och far om Lovisa?
– Far feck veta det av en dräng fra Hässlegåren som försökte dra fiskerumpor ur Almaån. När far sa det red ja med Britta te Tormestorp för att träffa Lovisas familj.
– Feck du det för far och mor? Du va ju sjuk?
– De kunde ente stoppa mig. Lovisas familj e helt förtvivlad.
Bettina torkar tårar från ögonen.
– Margrete, säger hon, det e nock nu.
– Begriber du vad du tänker göra, bli en fredlös kvinna med bara karlar i skogen?
– Det finns fler kvinnor i skogen. En har klätt ut sig till karl, kvinna som hon e under alla lasorna.
– Hos Gunne?
– Naj. Hon e me en annan friskyttetrupp. Gunne berättade om henne när ja bad att få följa med honom. Vi saknar varann. Du som har din Steen var söndag begriber väl att vi längtar?
– Vesst gör ja de.
Margrete tystnar, hon förstår att inget kan ändra Bettinas beslut.
– När hämtar han daj?
– När alla i huset sover.
– Du har inget ög. Du tar väl ente Britta med daj?
– Naj, henne behöver ni på gåren. Och hon e allt för bred över ryggen. Gunne har ett ög åt mig.
– Då begriber ja varför han stal öget från slättbonnen igår. De va ett starkt och grannt ög.
– Ja vill att du hjälper mig med en sak.
– Med vad?
– Ja behöver mansklär.
– En kvinna får ente klä sig i bysor, det vet du. Det e att bryta guds ordning.
– Vesst vet ja. Men utan vaddmallsbysor och varmt under fryser ja. Ja måste låna dräng-Jons, han har ett par extra bysor och han e ente så stor.
– Ska du bli tjuv osse?
– Han får tebaks bysorna när kriget e slut. Ja vill att du sär det till han när ja har lämnat huset.
– Han blir arg.
– De e ju ente du som tar bysorna.
– Nu blir ja konfys, de e för möed på en gang.
– Ja vet. Men nu måste vi in till de andra. De undrar vad vi håller på med. Vi får prata mer sen.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>