Del 2
Vedhygge söndagskväll, 31 januari 1677
– Vem mer än Trind saknas?
– Va ja vet e de bara bröderna från Hästhult, svarar Peder Modisen från Hissmosa, skulderbred med böjd näsa och kraftigt markerad haka under det mörka skägget. Ögonen vassa.
– Trind har vatt hos ögen, fortsätter han. Han e bara ute och pissar.
Ett femtiotal meter från gruvingången, i ett område med sly av bok och ek, har friskyttetruppen byggt ett skjul till skydd för hästarna.
Gunne sträcker på ben och armar innan han frågar Hissmossa-Peder om bröderna hinner komma tillbaka innan det är dags att sova?
– Om ja känner pågarna och om de ente råkar ut för svensken e de här snart. Bröderna e att lita på, svarar han och krafsar sig i det vildvuxna skägget medan andedräkten står vit ur munnen.
– De gör ja osse, säger Gunne. De har smusslat in en kongens man till Kristianstad. De behövs på tisdag, säger han sömnigt samtidigt som Trind stiger in i gruvan.
Om allt går som planerat kommer Gunnes trupp, som är en del av Västra Göinges kompani, att förstärkas med två personer ur Lille-Mads kompani inför attacken mot svenskarna på tisdag. En stor del av friskyttekompanierna i Västra och Östra Göinges härader och Lille-Mads sexhundra man starka kompani, tillbringar vintern, antingen på Själland eller på Citadellet i Landskrona, som den danske kungens gäster.
Bettina ligger på en fårskinnsfäll med en annan över sig intill Gunne. Vintern har hitintills varit sträng liksom förra årets var. Efter en grå och disig höst kom den strängaste vintern på många år.
– De e kong Bore som djävlas med oss, sa Truls Hagesson, son till ålderman Jeppe Hagesson i Matteröd och strök is ur skägget strax efter att han vaknade under morgonen. Han e en rälig fan, fortsatte han.
– Så det finns gudar som håller svensken i röven för att ställa till sattyg för oss? sa Morten från Hörja ironiskt.
Utan att kommentera Mortens ironi sa Truls att denna sautans vinter kommer frysa skallen av oss:
– Vi skulle vatt på Kronoborgs slott och haft det varmt med möed mad som kongens gäster, fortsatte han. För ente kan vi ge svensken möed död i avlövade skogar.
– Nu ska du ente prata dumt Truls, sa Gunne som inte ville ha ett samtal som riskerade att försämra en redan sargad krigsmoral efter förlusten i Lund för snart två månader sedan. Istället ville han entusiasmera sin trupp, inge den hopp inför kommande uppdrag.
– Vi har det bättre än många andra, fortsatte Gunne, bönnerna hjälper oss med maden. Annars hade vi ente kunnat ställa till med fanskap för svensken. Och du vet Truls, att vintertid e de ente främst död vi ska ge fienden, utan göra det svårt för dem att skicka militära order te varann.
Efter att de har styckat och ätit den taniga haren som Röge lyckats snärja tidigare under dagen reser Gunne sig till stående. Gruvtaket är tillräckligt högt på några centimeter när för att han upprest skall kunna påkalla truppens uppmärksamhet. Just nu elva till antalet, tretton med Hästhult-bröderna. Hans röst fyller obehindrat gruvhålet.
– Nu lyssnar ni, säger han.
Strödda grymtningar, men ingen protesterar. De vet att det är dags för samråd innan de kan sova för natten. När de riktar blicken mot sin oomtvistlige ledare, råkar Suend Olsen, Kampholma kallad, släppa väder. Det väcker varken munterhet eller uppmärksamhet. Problem med tarmen har alla i truppen efter allt barkbröd blandat med träflis och sorgligt lite råg som de tvingats äta de senaste dagarna.
– Strax kan vi sova för natten, fortsätter Gunne när han har fått allas uppmärksamhet. Vi får prata allvar imorgonkväll. Innan vi kryber till kojs vill ja säga att imorgon tar vi det lugnt. Vi gör det vi måste göra, snarar vilt, övar oss att ladda våra vapen. All mad och sprit som vi har delar vi på. Vi behöver bli litta lealösa i kropp och sinne, känna guds frid innan det blir te och skjuta. Vi spar ente mer mad än te frukost på tisdag. Madabristen får vi finna råd på sen.
– Slöa, äta och dricka, säger du, vi har vesst hamnat i slottsgemaket, säger Hissmossa-Peder och skrattar hest. Han får trötta men roade skratt till svar.
– Jo du, men vi saknar det viktigaste i vårt lilla kalkslott, utbrister Niels från Mjölkakånga, Melka kallad.
– Va då för nöed? undrar Hissmossa-Peder.
– Vi har ingen tös som vaggar rumpa och pattar för oss. För det roar väl ente din trolovade oss med, säger Melka och låter blicken svepa genom gruvan innan han med ett roat leende låter den stanna på Gunne.
Gunne ler ett lika roat leende han medan Bettina till en början är osäker på hur hon skall reagera. Hon bestämmer sig för att skratta:
– Ha! Ha! Då skulle du bli till daj i bysorna, din kåtbock. Men när du begriber varför vannet du dricker smagar markligt kommer det annat ljud ur din flabb.
– Va då smagar markligt?
– Det kan hända.
– Va kan hända?
– Eftersom ja ente vaggar pattarna för daj pissar ja istället i ditt vann.
– Och hur kan fruntimmer pissa på butelj? Om du nu ente e en karl under alla lasorna?
– Ooh käre Jesus, utropar Bettina och rullar med ögongloberna, gnider sig om kinden och ser pillemariskt på Melka. De e ente möed du vet om oss kvinnfolk, säger hon. Du får hoppas att det finns en kvinna som kan lära daj itt och annat.
– Din trolovade har en kletig trut du Gunne. Kanske du ska grunna litta te innan du gefter daj med henne, säger Melka som besväras av sin långa och smidiga lekamen i det trånga utrymmet, men som är en tillgång under strid. Ingen löper som han, ingen förmår hoppa över breda bäckar som han. Han tycks flyta över alla hinder när han med stridsberedd Göingebössa löper mot fienden genom skogen.
I höstas utmanade han truppen på en hopptävling över Hörlingeåns strida vatten, vid Vedemahalls skyddande höjder och djupa skogar. Solen spred ett varmt behagligt höstljus. Ett anmärkningsvärt stort antal glador cirklade i luften med utbredda solbelysta vingar. Ingen antog hans utmaning, avståndet över ån tycktes dem för stort. Under stort jubel nådde han motsatta sidan.
Det var länge sedan mannarna hade haft en så sorglös stund tillsammans då de osedda och relativt välnärda kunde skratta och glömma hemlängtan och eländet som kriget medför. Ett par veckor tidigare hade Gunne utnämnts till friskyttekapten i Köpenhamn.
Gruvan fylls återigen av skratt, det ena hesare än det andra, inga elaka sådana.
– Det gör mig glad att höra er flabba, säger Gunne, även om ja begriber att ni e förtrödna på mig som e trolovad med göinges grannaste jänta.
– Va? Göinges? utbrister Bettina med spelad upprördhet.
– Förlåt, svarar Gunne, Skånes grannaste jänta menar ja förstås.
– Vesst e hon fasligt grann, säger Thue Nielsen från Röinge. Men ajta daj så du ente får dansa etter hennes trut när ni e gefta.
Bettina bryter in i samtalet och säger att nu ska ni pågar hålla flabben:
– Ni e allt för glyttiga för att begriba att ja ente dansar etter nöed karlfolks flabb, som era moror gör. Gunne och ja pratar med varann. Men de e ni för dumma för att begriba.
– Ajta daj Gunne, säger Niels Pedersen från Stoby med ett gapskratt. Tappar du ente lusten till henne med den kletiga truten?
– Om Bettina ente hade sin granna trut hade ja ente haft en enda vettig människa att dröfta allvar med. Om än ni e bra i strid så e ni ofta lia glyttiga som koltungarna. Nu ska ni lyssna på Bettina. Hon har nöed att säga inför natten.
Bettina vänder blicken mot Gunne, sen på de trötta men upplivade männen som spänt inväntar hennes avslutande kvällsord. Till en början förstod hon inte varför Gunne gav henne ordet. Efter några sekunder, som hon använder till att dra hår från ansiktet, säger hon det enda vettiga hon kan säga inför natten:
– Nu håller ni flabben och lyssnar. Hästhultabröderna delar på de tvau första eldvakterna. Sen tar Kampholma över. Ja tar järntimmen så kan ni ente gnälla på mig för att va slö. Vankiva tar sista vakten. I morgon, kyndelsmäss, blir det ett allvarligt dröftande. På tisdag, säger hon leende och med en medveten övertydlig betoning, möter vi dom på Finjasjön. Med vicka de vet ni.
Gruvan fylls av många och hesa skratt.
– Ja djävlar, ropar Truls och skrattar upprymt. Då möter vi dem med bly i mer än bara röven.
– Det e bra pågar, men nu måste vi sova. Om någon behöver pissa så gör det nu. Men inget mer snack. God natt med er, avslutar Bettina sina kvällsord.
På männens roade men respektfulla kommentarer förstår hon varför Gunne gav henne sista ordet. Ingen protesterar eller försöker förminska henne, den enda kvinnan i gruvan. Tvärtom. Hon har vunnit deras respekt eftersom det hon säger alltid väger tungt. Även när hon skämtar. Bara Gunne klarar av en sådan kvinna, tänker Hissmossa-Peder, innan han sluter ögonen för att sova.
Bettina vänder sig mot sin trolovade, ser honom i ögonen och ler. De tar varandras händer. Han uttalar inte orden, hon läser dem på hans läppar.
– Min kära. Ja håller av daj.
– Och ja daj, svarar Bettina med lika tysta läpprörelser hon.
Ett dygn tidigare Vä, lördag 30 januari 1677
Kylan biter i gavlarna på värdshuset i Vä, cirka två och en halv mil sydost om Hovdala slott och Finjasjöns sydöstra strand. Ikväll har värdshuset celebra besök. Besök som inte alla i bygden finner tilltalande; överste Abraham Cronhjort, ett ansett svenskt befäl vid slaget i Lund och den kände friskyttejägaren och gästgivaren Nils Nilsson från Markaryd, Markaryds-Nisse kallad.
Tidigare under torsdagen hade Cronhjort en överläggning med kung Karl den XI:e som befinner sig i Vä över vintern. De diskuterade den militära situationen i Skåne efter segern vid Fyllebro och i Lund. De var överens om att krigsutsikterna är betydligt ljusare idag även om det återstår mycket innan Skåne är säkrat. Kungen berömde Cronhjort för hans befäl över det småländska dragonregementet under det mycket blodiga slaget i Lund.
Värdshuset minsta serveringsrum är reserverat för Cronhjort och Markaryds-Nisse under kvällen. Imorgon kommer Cronhjort att rida vidare till Brönnestad för övernattning hos sockenprästen Jöns Bring. Därifrån kommer han och major Jonas Oldengreen och löjtnant Creutz och sju dragoner att föra transporten vidare norrut mot Markaryd.
Inför kvällen har personalen ansträngt sig att hitta ingredienser till en meny som krögaren anser värdig en officer av Cronhjorts dignitet, eller snarare vad Cronhjorts högra hand major Oldengreen anser att en segrande officer vid slaget i Lund är värd.
Markaryds-Nisses respekt för Cronhjorts bedrifter för kungen är stor. Att det är en ömsesidig respekt förstod han när Cronhjort anlände värdshuset tidigare under dagen:
– Nils Nilsson i egen hög person, mycket angenämt, sa Cronhjort och greppade Markaryds-Nisses hand. En sådan lyckosam dag att träffa samman med er. En tillfällighet av Gud skänkt.
– Likaså angenämt, svarade Markaryds-Nisse med ett generat leende.
– Vad gör vår störste snapphanejägare i dessa trakter, långt från Markaryd? frågade Cronhjort och smällde ihop sina behandskade händer i förtjusning över att oplanerat träffa en person som majestäten uppskattar.
– Jag är ett snapphaneband om minst tre ogudaktiga på spåren, svarade Markaryds-Nisse. Om vår spaning stämmer hoppas vi ha nedgjort dem före onsdag. När det är gjort rider vi hem till Småland. Jag måste vila under resterande vinter, min hälsa är inte den bästa.
– Det var tråkigt att höra. Jag hoppas för din och rikes skull att det inte är allvarligt, sa Cronhjort utan att kräva något svar från Markaryds-Nisse.
En kort tystnad uppstod som Cronhjort bröt:
– Om ni inte redan känner till det kan jag omtala att era insatser för konungen är vida kända, smickrade översten Markaryds-Nisse på trappan till krogen. Ers Majestät är er mycket tacksam.
– Inte bara jag har … försökte Markaryds-Nisse som blev avbruten av Cronhjort som fortsatte att lovorda honom.
– Ett icke föraktfullt antal snapphanar har mött döden efter viktiga kunskaper som ni har gett krigsmakten.
Markaryds-Nisse ansträngde sig att hitta de rätta formuleringarna och de överslätande orden utan att verka otacksam. Men Cronhjort fortsatte envist:
– Bli inte förlägen. Konungen ser med stort välbehag på Markaryd som gränsbygdens samlingspunkt för jakten på gudsförnekarna. Ert namn kommer ofta på konungens läppar i berömmande ordalag.
– Tackar, svarade Markaryds-Nisse generat och öppnade dörren till värdshuset och bjöd Cronhjort att stiga in i värmen. Innanför den bastanta ekdörren avbröt Cronhjort återigen Markaryds-Nisse:
– Var stolt i vetskapen att ni är mycket uppskattad av konungen. Germund i Sånnas och Banketröjas insatser har konungen också noterat.
I ett kungligt brev, undertecknat den 25 december 1676 av Karl den XI:e fick Markaryds-Nisse ett och ett halvt hemman och skattebefrielse som tack för redlig tjänst för konungen av guds nåde. Brevet och Cronhjorts smicker inger Markaryds-Nisse goda förhoppningar om att han skall orka fortsätta sin verksamhet trots hälsobesvären han lider av. De är nog inte så allvarliga, hann han tänka under tiden som översten böjde rygg och steg in i värdshuset.
– Tackar, svarade Markaryds-Nisse när värmen från den öppna spisen slog mot dem. Men vad annat än min plikt för konungen gör jag?
Under tiden som värdshusets nyanställde tjänsteflicka tog hand om gästernas vapenrockar viskade Cronhjort:
– Nils Nilsson skall inte vara blygsam. Det är få som uppvisar ett mod av er utomordentliga sort. Att klä ut sig till ogudaktig snapphane och ensam nästla sig in i deras gömslen kräver stort mod. Med kunskapen som ni gav krigsmakten kunde vi avliva ett ansenligt antal snapphanar. Ett sådant mod och pliktkänsla uppskattar konungen.
– Det är den största tillfredsställelse att göra sin plikt inför Gud och konungen, fick Markaryds-Nisse fram till svar på överstens smicker.
Männen satte sig vid den väggfasta bänken. Cronhjort harklade sig och sa med myndig stämma att helt visst är det så:
– Men om alla hade omhuldat överheten så som ni gör skulle kriget varit slut. Alltför många soldater vill bara hem. Legosoldaternas iver att döda beror inte på kärlek till konungen som i ert fall. De är främst intresserade av penningar och att överleva.
Markaryds-Nisse vinkade åt tjänsteflickan som omedelbart kom och frågade vad som önskades.
– Vad finns?
– Öl och brännvin om herrarna önskar.
– Och att förtära?
– Tiderna är knappa, svarade tjänsteflickan, men vi kan ställa fram en tallrik korngröt vardera.
– Är det allt?
– En rågbrödsskiva utan bark med flott.
– Det blir bra och två kannor öl. Eller har översten andra önskemål?
– Gärna brännvin tack.
Under tiden som Markaryds-Nisse och Cronhjort bekantade sig med varandra, planerade major Oldengreen och löjtnant Creutzs vistelsen i Vä. Cronhjort får ett enkelrum och underofficerarna ett gemensamt rum i prästgården medan dragonerna får sova i prästgårdsstallet.
Innan Cronhjort och gästgivaren skildes åt, bad översten Markaryds-Nisse om en överläggning senare under kvällen på värdshuset.
– Mellan fyra ögon.
– Då föreslår jag att vi intar måltiden i värdshusets enskilda matrum.
Där kan vi samtala ostört. Jag skall prata med krögaren.
– Utmärkt Nils Nilsson. Vid åtta. Passar det?
– Det blir bra.
Det har hunnit bli kväll. Snappanejägaren Nils Nilsson och överste Abraham Cronhjort sitter vid bordet i värdshusets mindre matsal.
Markaryds-Nisse ser tjänsteflickan stå i kroppsställningen som anger att hon är beredd att omedelbart stå till tjänst. Krögaren har sagt åt henne att vara på sitt mest behjälpliga sinne. Inte på grund av att han är svensksinnad, utan för att han är livrädd att falla i onåd hos svenskarna.
– Skulle det passa om jag bjuder översten på Markaryds gästgiveris eget kryddade brännvin. Jag råkar ha med mig ett krus.
– Jag tackar, svarar Cronhjort medan Markaryds-Nisse kallar till sig tjänsteflickan som snabbt är framme vid bordet, tar mot brännvinskruset och fyller deras glas. Hon ställer kruset på bordet, niger lätt och återgår till sin position vid dörren.
Efter några ömsesidiga hövlighetsfraser om var och ens plikt gentemot Gud och kungen, sveper de supen varpå översten ger upp ett belåtet Aaaah! Nöjd stryker han handryggen över munnen och säger:
– Mycket gott. Vad kan det tänkas vara för sort? En ovanlig färg må jag säga.
– Hirkum-Pirkum, en krydda från min egen örtagård hemma i Markaryd. Därför den smakretande röda färgen.
– Inte var dag man smakar brännvin av sådan god sort, säger Cronhjort och stirrar ner i sitt tomma glas.
– Det gör mig glad att höra översten, svarar Markaryds-Nisse och signalerar åt tjänsteflickan att på nytt fylla deras glas.
– Se där, vi har en minnesvärd afton framför oss, säger Cronhjort under tiden som tjänsteflickan fyller glasen.
– Vi har skäl att fira ikväll säger Cronhjort, som gärna pratar mycket och högt, särskilt när han dricker brännvin. Efter segern i Lund har våra krigsutsikter förbättrats, om än den var kostsam, fortsätter han.
– Så sas det mig av en dragon, säger Markaryds-Nisse, som var på väg hem till Dalarna för att kureras. Han sa att det vara ett oerhört blodigt slag. Många döda i Lund väntar fortfarande på vårvärmen för att begravas.
– Det stämmer, säger Cronhjort och väger glaset i handen i väntan på att de skall svepa den andra supen. Kylan har varit sträng i många år även i Skåne, fortsätter han. Men jag dristar mig ändå till att tro att kylan gagnar oss eftersom vi är bättre rustade än vad skåningarna och danskarna är. Deras vintrar brukar vara betydligt mildare än våra.
– Jag har ingen avvikande mening, mer än att vintrarna i söder har varit stränga under de senaste tjugo åren. Men inte som vintrarna i övriga riket.
– Cronhjort luktar på innehållet i snapsglaset som för att påminna Markaryds-Nisse om supen som väntar. Markaryds-Nisse reagerar omedelbart, höjer glaset och utför samma procedur som tidigare.
– Aaah, som sagt, mycket delikat, utbrister Cronhjort och fortsätter, Nils Nilsson skall se att det inte dröjer länge innan dansken tvingas skriva under kungens fredsvillkor.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>