Finja 10 månader tidigare, onsdag 25 november 1676
– Nu e bingen tom, ente ens en gnutta barkavskav, bara mjöldamm som virvlar.
Med anklagande uppsyn iakttar mor Sissela sin man. Margrete ryser av det hon hör. Farsgubben måste fylla byttan igen, tänker Margrete, äter vi mindre än vi gör svälter vi ihjäl.
Mor Sissela Jönsson, 39 år gammal, med ett ansikte blekt som lärft, ger ett bestämt intryck med sin smala genomskinliga mun. Hennes make, Mogens Jönsson, skogsbonde och bälgmakare, som familjen tilltalar med farsgubben, är fortfarande stark trots att han hunnit fylla fyrtiofem år. Hans hår saknar gråa stänk och är fortfarande tjockt där de flesta männen i byn är kala. Innan Mogens hinner svara sin fru fortsätter hon barskt, om än lågt och med huvudet böjt mot de grova golvplankorna:
– Nu du farsgubben, nu e det illa. Nu blir det ente bara till och va hungriga, nu kommer svälten.
– Ja måste hitta på nöed, svarar Mogens efter några korta stumma ögonblick, för det dröjer nock innan Gud behagar hjälpa oss.
– Häda ente, Gud hör.
– Ja väntar på hans barmhärtighet som du brukar tjata om.
– Häda ente säger ja. Vi ska tacka Gud och lita på hans nåd, svarar Sissela grinigt utan att se upp från degen av den sista skvätten mjöl. En deg som förutom råg innehåller barkmjöl som alla utom de minsta i familjen hjälptes åt att karva ur björkarna i närheten av Sjörröd. Hon lägger degen åt sidan och placerar tunna kålrotsskivor i stekpannan:
– Om sockenborna hade grävt ner allt sitt mjöl när svensken kom, fortsätter Sissela förargat, skulle alla vatt döa. Vad om guds nåd va ente det? Utan hans barmhärtighet hade vi legat i graven och väntat på uppståndelsen allesamman.
Mogens ler på ett sätt som bara han gör, artigt och vanvördigt på en och samma gång, vilket gör Sissela rasande. Efter några ljudliga snyftningar tilltalar hon sin man med hans egennamn, vilket bara sker när hon är upprörd.
– Mogens, du gycklar med det heligaste. Begriber du ente att du bringar oss i elände? Tacka vår himmelske skapare Mogens.
– Nu ska mor va litta fåordig. Ska vi tacka honom för att den ynkliga skörden togs ifrån oss? Vi hade hungrat om än svenskarna ente hade knyckt det lilla Gud skänkte oss. Och våra getter? Bara magra Stina lämnade de kvar. Om Ingalls ente hade skänkt oss en mugg ibland hade vi aldrig haft en endaste dröppe te glyttarna.
– Du behöver ente påminna mig.
– Och Bettinas trolovade har gått te skogs, fortsätter Mogens upphetsat. Jagad som räven. E det nöed att tacka Gud för? Ja ber till honom var dag att han skall göra slut på eländet. Mor skall ente tro annat.
Sissela stirrar vettskrämt på sin man. Oförmögen att få fram ett ord griper hon tag om förklädet, för det hastigt till ansiktet och torkar tårar från kinderna. När hon har harklat och snytet sig i förklätt, säger hon:
– Har du glömt Fundanus predikan – förlitan eder på Herren. Hans nåd e oändlig? säger hon med en röst vassare än knivseggen.
– Nock e Fundanus en god prost, men kriget rår han ente på. Och han har vesst blitt svensksinnad, om än han bär pipkrage.
– Naj, ente e han de. De svenske kräver att han predikar svensk överhöghet, annars hotar de att döda honom.
– Jo, de har du nock rätt i. Han har det ente lätt. Vår mark e härtagen av de svenska dräparna. Är svensken guds barn tycker du?
– Det förbjur ja daj att säga. Du skrämmer barnen. De svenske e osse guds barn om än vilseledda av djävulen. Om barnen ente litar på Gud kan de ente sova om natten.
Mogens vänder sig bort från sin fru och går till fönstret, som om han ångrar det han har sagt. Eftersom han inte bemöter henne drar Sissela ett djupt upprört andetag.
– Mogens Jönsson. Vem skall barnen förlita sig på om ente på vår himmelske fader? Jesus dog på korset för våra synder. Dina osse.
Hastigt ser han på sin fru innan han låter blicken svepa ut över allrummet, möblerat med ett grovt tillyxat bord med pallar och ett antal väggfasta sovplatser. På säkert avstånd från den öppna eldstaden står smörkärnan och spinnrocken, degtråget hänger på väggen intill.
– Du e tyst Mogens Jönsson, säger Sissela vasst. Men nu e det du som svarar barnen vem de skall förlita sig på om ente på Gud?
Osäkert plockar Mogens med fingrarna på skjortan, stryker sig över skäggstubben. Det ger Sissela goda förhoppningar. Han har förstått att han hädar, tänker hon. Med spända käkmuskler inväntar hon sin mans förlösande ord, att han, vilket han brukar göra när de har grälat, skall be Gud om syndernas förlåtelse.
Han formar långsamt läpparna till svar, håller tillbaka det med öppen mun några ögonblick innan han gör Sissela bestört:
– På folket i skogen kanske? säger han förargat. Kanske att de kan kasta ut svenskjäveln?
Sissela griper tag om hans händer:
– Du störtar oss i fördärvet, utbrister hon förtvivlat. Utan guds nåd kommer vi ente att leva te jul. Begriber du ente att det e svårt för oss alla om du ente har det klart med Gud?
– Varför ger Gud tinget rätt att döma bönner till repet som har gömt maden för svensken för att deras glyttar ente skall svälta ihjäl? Eller ger ryttarna rätt att flytta in i våra hus och äta allt vi har och skända kvinnor och barn? Varför låter Gud det ske?
– Mogens Jönsson, besinna daj. Ja e lia möed mot de svenske som du, men ja misstror ente skaparen.
– Job vågade klanka på Gud för allt elände han råkade ut för. Ente var han orättfärdig för det, det skrev profeten Hesekiel.
– Job var en rättfärdig man. Men e du det? Du syndar och hädar som den värsta häxa.
Margrete iakttar tyst sina föräldrar, därefter sina syskon som väntar på att deras mor skall servera de färdigstekta kålrötterna.
Margretes tolv år yngre syster Giörel, leker med en tygbit som Sissela har knutit runt en trätrissa med hornknappar som skall föreställa ögon. Hon försöker att inte lyssna på föräldrarnas gräl. Varje gång de höjer rösterna blir hon rädd, längtar hon tills de blir sams igen. Hon förstår inte varför föräldrarna grälar. Men att de är rädda för svenskarna förstår hon.
Hon blev nästan förlamad av skräck när hon och Mogens var på väg hem till Finja för några veckor sedan och mötte en trupp svenska ryttare vid Alamaåns frånlopp. Soldaterna kom ut ur en skogsdunge från ingenstans, som om de väntade på dem.
– Stanna! skrek officeren och riktade värjan mot Mogens som tog ett par steg bakåt. Inte för att fly, det insåg han var utsiktslöst med Giörel i sällskap, utan för att bereda plats åt hästen som var större än de flesta hästar han någonsin hade sett.
– Stanna för böveln, vrålade officeren. Han reste sig till stående i stigbyglarna.
– Naj, ja tänkte ente rymma, svarade Mogens.
– Inte? Du var på väg ut i skogen.
– Naj, ente tänkte ja rymma. Ja beredde plats åt ert granna ög. Gud ske pris åt kongen, sa han högt. Svetten pärlade i pannan.
– Vilken kung?
– Kong Karl den XI:e av guds nåde. Pris honom.
Officeren betraktade Mogens, gjorde en ansats att stiga av hästen. Men istället satte han sig ner i sadeln. Soldaterna skrattade elakt för att Mogens skulle förstå att de inte litade på honom, att de förstod att han var den danske kungen trogen, att vurmandet för sitt och dotterns liv fick honom att bedyra Karl den XI:e trohet. Absolut inget annat.
– Tro honom inte. Han är en snapphane, sa den äldre dragonen och greppade värjan så att knogarna vitnade.
– Jaha, sa officeren, så här har vi ännu en ogudaktig snapphane. Han sa det inte argt och han skrek inte som tidigare, utan han sa det med låtsad inställsamhet. Fingrarna gled demonstrativt över flintlåspistolen.
– Naj för guds skull. Ja e bälgmakare och skogsbonne från Fenia. Skulle ja va ute i snapphaneärende med en glytt snavandes kring skånkarna?
– Prata så jag förstår. Glytt och skånkar, vad är det?
Mogens pekade på Giörel och sa att hon är en glytt:
– Och detta e skånkarna, sa han och gned handen längs benet.
– Vad om inte snapphaneärenden är du ute i?
– Hovslagaren i Sjörröd behöver en ny blåsbälg till ässjan.
– Varför har du med dig flickan?
– Hovslagaren brugar bjuda på något att äta om han har nöed, så tösen ville följa med. Hon fick en brödskalk.
– Dina söner?
– Arvid e himma.
– Är det säkert?
– Han e osse en liden glytt.
– Är han din ende son?
– Det e han. Men fem töser har ja. Det e minsann ente dumt det heller. Tvau ska gefta sig snart.
– Dina döttrars trolovade, är de snapphanar?
– Naj för hondan, de e smedens pågar i Mattered. De arbetar i smedjan med sin far.
– Bössmeder?
– Naj. De smir spik, olika beslag och skor till ögen.
– Ögen?
– Ett ög e en sånn som officeren sitter på.
– Är det inte brukligt att rida?
– Vi går mest mellan byarna. Bara om vi ska langt bort och har en tung last rider vi.
Soldaten såg ner på Mogens och Giörel, strök sig över hakan innan han likgiltigt kommenderade dem ur vägen. Far och dotter höll varandras händer när de såg soldaterna försvinna mot Sjörröd. Förmodligen på väg till Hovdala. Kanske för att avlösa den svenska patrullen som ligger förlagd vid slottet eller för fortsatt ritt mot Vä.
Som om han försökte axla av sig en tung börda, riste Mogens på skuldrorna. Under den knappt två kilometer långa vandringen hem sa far och dotter inget till varandra. Mogens käkar var hårt sammanpressade.
Mogens betraktar Sissela – hans, som han brukar säga, goda hustru som har skänkt honom nio barn, fem flickor och fyra pojkar. Flickorna lever fortfarande medan Gorm och Nils, som skulle ha fyllt arton och nitton år i somras, inväntar den yttersta dagen på kyrkogården efter en drunkningsolycka på Finjasjön. Peder dog för ett par månader sedan.
När sönerna drunknade var det som om Sissela gav upp. Hon anklagade Gud för oginhet som tog pojkarna ifrån henne. Mogens försökte ge henne tröst som inte fanns att ge. Han förstod snart att Sisselas sorg behövde längre tid än hans egen. Långsamt blev hon bättre. Efter några månader upphörde hon att anklaga Gud. Idag är hon ångerfull för att hon tvivlade.
Den olycksaliga dagen låg två braxar på bottnen i fångsthinken medan pojkarna låg på sjöns botten. När den yngste pojken föll över bord kastade sig den äldre efter trots att inte heller han var simkunnig. Efter olyckan förmådde varken Sissela eller Mogens att äta den välsmakande fisken, inte förrän hungern bankade på dörren förmådde de tvinga den i sig.
– Som sagt, säger Mogens, ja måste finna på råd åt madabristen.
– Hur då? Mjölet e slut och vår enda get har sinat och nu äter glyttarna den sista skvalpiga rabban, säger Sissela och knyter hucklet tätare om håret.
Alltsedan hösten 1676 ber Margrete till Gud att byn skall slippa ytterligare besök av den svenska krigsmakten. Efter det stora ollonfallet förra hösten var ollonsvinen de enda djur som svenskarna var nöjda med. Enbart djur som de bedömde inte skulle orka en längre vandring lät de vara. Antalet kor, oxar och hästar har kraftigt reducerats i byn.
Om svenskarna fann undangömda matförråd skulle var tionde Finjabo dödas och byn brännas. För att byborna skulle förstå att de menade allvar beordrades två dragoner att våldta gravida fru Torstensson.
– Ge snapphoran vad hon förtjänar. Gör det bakom ladan, skrek officeren. Eftersom vi är gudfruktiga slipper ni se på, sa han med ett återhållet skratt. Som förklaring angav han att dragonens ända är kväljande hårig att behöva se.
– Ja vill höra brunstvrål som det anstår en soldat i den svenska krigsmakten, sa han. Det är en order.
Kvinnans åldrige far bad officeren att skona dottern. Innan han slogs till marken greppade officeren hans huvud. Den åldrige mannens kinder hängde likt linnepåsar mot marken.
– Fler som har något att säga? frågade officeren med ett spelat lugn, släppte mannen och stötte karbinen i hans bröst. Han lät blicken svepa ut över byborna, som om de var råttor uppstigna ur sina hålor.
– Nådigast, vi gör som anbefalls, sa klockaren när han såg den åldrige mannen ligga blödande på marken. Vecken i klockarens annars så släta panna röjde en djup skräck. Officeren tog ingen notis om den unge mannen eftersom en ung dansksinnad klockares ord, i en svenskfientlig bygd, väger lättare än en hönsfjäder. Han vet vilken behandling trilskande bönder behöver för att bli medgörliga; den rena vita förlamande skräcken gör dem fogligare än lammen, brukar han säga för att övertyga den som tvivlar.
– Om ni inte tiger och lyssnar när soldaterna gör sin plikt, beordrar jag fler dragoner att mätta sina lustar. Deras begär är stort efter att ha legat i fält länge, sa han. Lädret i hans kragstövlar gnällde.
Tigande lyssnade byborna på skändningen av fru Torstensson. Hennes skrik var förfärligt för att långsamt dö ut. När hon var tyst stönade dragonerna, först den äldre, sedan den yngre. Officeren log belåtet;
– Så där ja, sa han. Där kom det.
Trots skändningen av fru Torstensson, trots hoten om ytterligare bestraffningar, lyckades den svenske officeren inte skrämma byborna att avslöja alla sina nedgrävda matgömmor.
Några veckor senare gjorde svenskarna ett nytt provianteringsbesök i byn. Men nu fanns inget mer att hämta. De enstaka fårtackor som undgått svenskarna har lämnat en efterbörd som torkats i vinden och malts till mjöl tillsammans med halm, träflis och barkmjöl. Bröd bakat på blandningen är inte gott, men ger en stunds mättnad. Svenskarna hade inget intresse av efterbörden. Att äta efterbörd tillhör detta satans folks vanor, inte den stolta kungliga svenska krigsmaktens.
Bönderna äter allt de kommer över, som utöver eländet med rövande svenskar har sett råg och korn ruttna av mycket regnande efter en mördande lång hetta. Utöver att blanda lammefterbörd i barkmjölet, äter bönderna råttor, småfåglar och ekorrar. Antalet katter och hundar har kraftigt minskat i byarna. Göingebor som bor intill vattensamlingar skördar rötter till ung vass som de torkar och mal till mjöl. De unga stråna används som nödtorftigt vinterfoder till kreaturen.
Grannbyarna lider också av missväxt och nerbrända gårdar, av hunger och en ständig skräck för att barnen och kvinnorna skall våldtas, att män skall avrättas eller tvångsrekryteras till ett krig som inte är deras. Ett krig där sannolikheten att överleva är obefintlig, där det största hotet inte är motståndarens vapen, utan den fruktade fältsjukan.
I Göinges fåtaliga fattighus dör åldringarna som flugor. Om barnen överlever födseln är risken stor att de inte får uppleva sina första månader. Än mindre sin ett– eller tvåårsdag. Mellan socknarna vandrar skaror av hungrande som tigger mat av bönder som sällan har något att undvara. Utmärglade kvinnor, unga som gamla, med ansikten likt askgråa vålnader, bjuder ut sina kroppar. Inte för pengar, utan för brödskalkar, inte sällan mögliga.
– Mor, säger Mogens med en försonlig ton. Sa ja ente till daj nyss att ja nock skall finna råd på madabristen? Brugar ja ente hålla va ja lovar?
– Nock brugar han det, men allt rår ente ens du på, Gud e du ente.
– Naj, ente e ja det, svarar Mogens försiktigt leende. Men när ja råkade samman med kusin Nils Nilsson vid Tyringe Vannamölla härförleden sa han att om det blir besvärligt kan han nock få fram en tunna mjöl till oss. Repslagargåren lova han osse en.
Med vidöppna stirrande ögon ser Sissela på sin man, lägger undan vad hon har för händer, som om hon inte tror att hon hörde rätt:
– Va sa du?
– Att Nils Möllare har lovat oss en tunna mjöl om vi skulle få det besvärligt. Och nock har vi det besvärligt.
Med öppen mun fortsätter Sissela att stirra på sin man. När han har tystnat brister hon ut i ett glädjerus:
– Ooooh käre Jesus. Varför har du inget sagt?
– Ja har väl hoppats att vi skulle klara oss ändå.
– Hur knasigt tänkt va ente det?
– E det knasigt att försöka klara oss själva? Vi får klura ut va som blir bäst, om ja och lillgrabben ager te Tyringe eller om Margrete och Annelise gör det. Bettina e ju sjuk.
Från sjukbädden i andra änden av rummet säger Bettina att hon minsann också kan följa med till Tyringe.
– Litta halsont dör ja ente av. Vi får alla plats på agebrädan.
– Naj, förbjudet, säger Mogens bestämt.
Han tystnar, familjen ler förhoppningsfullt.
– Nu kan vi få ett mål gröd var om dan i flera månader om vi e sparsamma. Vi slipper svälta om än vi e hungriga, säger Sissela. Tacka nu Gud. Vad om guds barmhärtighet e ente detta? Han har sänt oss Nisse Möllare. Säg det farsgubben, tacka Gud för hans stora barmhärtighet.
– Ja, tack Gud för din barmhärtighet. Ja måste bara komma på ett sätt att gömma unnan maden för svensken om de kommer hit igen.
– De ska nock gå bra, mjöl e ente skrymmande, Vi gömmer det i skogen i tunnor. Du vet var.
– Ja, de e nock bäst. Och så hämtar ja det mjöl som behövs da för da, ente mer.
– Oooh, käre Jesus, säger Sissela medan hon tyst skär tunna skivor av de färdigstekta kålrötterna i lika stora delar. Hennes kropp tycks lyfta, som om den strävar mot ljuset.
– Istret e snart slut, ni får nöja er med salt, men det blir bättre ska ni se, säger hon med ett litet men ändå leende på läpparna. Med en illmarig min sträcker hon långsamt in handen i skafferiet samtidigt som hon ser på barnen som förstår att en överraskning väntar.
– En skvätt getmelk ska ni få.
– Mor e för go, säger Giörel.
– Tacka Repslagargåren. Det var Annelise som kom in med skvätten.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>