Margot fick platsen som tjänsteflicka för drygt en månad sedan, dagen före julafton. Hennes första arbetskväll gnistrade halvmånen i den kalla snön. Exakt hur gammal hon är vet hon inte. Hon vet bara att hon är född 1659 när mörkret kom tidigt på eftermiddagarna och att hon därför bör vara drygt sjutton år gammal.
Arbetet på värdshuset är visserligen dåligt avlönat men kan komma att bli skillnaden mellan liv och död. Att hon med anställningen skall slippa svältdöden, den långsamma plågsamma döden som hennes småsyskon drabbades av. Hennes mor dog i barnsäng för två år sedan. Hon ligger begravd tillsammans med Margots syskon på kyrkogården i Markaryd. Hennes far angavs för ett år sedan som snapphane och avrättades av folk kopplade till Markaryds-Nisse. Var hans kropp befinner sig vet hon inte. Han fick inte begravas i vigd jord utan styckades och kastades till de vilda djuren för att säkerställa att han inte kommer till himmelriket.
Efter faderns död lämnade Margot Småland och bosatte sig hos sin fem år äldre syster som gifte sig av kärlek med en bonde utanför Vä. Idag har systern tre barn varav två är flickor. En pojke ligger död på kyrkogården.
Livet hos systern och hennes man är inte lättare än det var i Markaryd, snarare tvärtom. Hungern är svårare i Skåne än vad den är för gränsbygdens folk.
Om jag hade börjat arbetet på värdshuset för några veckor sedan hade systerns minsting kanske levt idag, tänkte Margot när hon fick sin första sold, två kannor kornmjöl i veckan utöver ett mål mat på värdshuset per arbetspass. Inte är det mycket. Men tillsammans med nödprovianten som familjen lyckats samla ihop hoppas hon att också de svagaste i familjen skall överleva vintern.
Livet var en plåga för hennes familj hemma i Småland. Att frakta förnödenheter från Stockholm till armén i Skåne är svårt. Efter förlusten vid Öland är det stopp för transporter sjövägen. Danskarna och deras Tyska allierade kontrollerar Östersjön och Öresund. Återstår att frakta foror och soldater landvägen via Markaryd. Försörjningen av den stora armén sker som den alltid har gjort, genom att beröva bönderna på vad de har av mat, foder och kreatur längs dess färdväg. Armén har kungens välsignelse; att försörja sig själv.
Även om Margot är tacksam för att hon hade möjlighet att flytta till sin syster känner hon oro inför framtiden. Inte bara för sin nya familj utan också för släkt och vänner hemma i Småland. Kriget och de svenska soldaternas härjningar längs färdleden mot Skåne måste få ett slut, anser hon. Några månader innan hennes far avrättades gjorde en svensk armé ett dygns uppehåll i Markaryd. Tolvtusen soldater med hästar, plus alla som betjänade armén, inklusive prostituerade, behövde utfodras innan marschen till Skåne kunde fortsätta.
Idag, liksom alla andra arbetsdagar, började Margot arbetet på förmiddagen. Först när kvällen har övergått till sen kväll har hon lov att gå hem. Hon har fått noggranna instruktioner av krögaren inför kvällen. Som den skickligaste av tjänsteflickorna skall hon vara översten och Markaryds-Nisse behjälpliga under måltiden.
När krögaren sa att hon måste vara på sitt mest behjälpliga sinne, blev hon orolig. Hon vet vad det brukar innebära för kvinnorna, även om hon själv aldrig har tvingats till det. När krögaren förstod hennes oro lugnade han henne:
– Nej Margot, ente det. Med serveringen skall du vara behjälplig. Du är född till att servera, ingen klarar det så bra som du.
Med det kände hon sig lugnare. Hon har aldrig varit tillsammans med en man. Ännu har ingen friare gett sig till känna. Å andra sidan har hon inte heller blivit våldtagen. Inte för att män inte har försökt. Antingen har hon lyckats slå sig fri eller räddats av en tillrusande. Våldtäktsförsöken och vetskapen att många kvinnor har drabbats, har gjort henne reserverad mot män, oavsett om han är svensk, dansk eller skåning.
Hatet hon känner mot den svenske kungen är intensivt. Inte bara för att han går hårt åt folket i Skåne utan också för att kriget innebär svåra umbäranden för hennes vänner och släktingar i Småland. Hennes glädje var stor när folk från hennes gård, tillsammans med annat folk från Markaryd, deltog i uppbådet mot svenskforan i Loshult förra sommaren. Uppslutningen av bönder var ofantlig. Utrustade med hackor, liar och skjutvapen kom de från Broby, Osby, Hästveda och Loshult och angrep foran. Bönderna stal helt fräckt av kungen som kräver deras respekt, som i annat fall hotar att döda eller straffa dem. Bytet blev gigantiskt även om det mesta ligger nergrävt i skogarna i väntan på bättre tider.
Att Margot hatar slyngelkungen Karl den XI: e har hon inte avslöjat för krögaren. Inte för att han är svensksinnad, han gör vad han kan för att inte stöta sig med krigets olika parter. En svår balansgång som värdshusvärdarna delar med prästerna i Skåne. Inte heller har krögaren en aning om att Margot lyssnar frenetiskt på samtal som förs av personer som hon misstänker sitter inne med viktig information. Att ens tänka tanken är honom fullkomligt främmande. Han uppfattar Margot som en lojal tjänsteflicka. Så som det åtlyder tjänstefolket att förhålla sig till sina överordnade. Följaktligen avslöjar hon inte med en min, gest eller ögonrörelse att det förhåller sig på något annat sätt heller. Hon ser ut som hon alltid gör, expert som hon är på att göra sig oansenlig och obemärkt.
Det har hunnit bli sen kväll och Margot står som hon har gjort under hela kvällen på två armlängders avstånd från de dinerandes bord. Hon är upprymd, hela hennes inre jublar av att betjäna de prominenta gästerna.
Markaryds-Nisse föraktar hon. Hon har förstått att han inte vet vem hon är, trots att hon kommer från hans egna hemtrakter. Själv såg hon genast vem han var; hennes fars mördare. Att männen hon är anvisad att tjäna har viktig information är hon övertygad om.
Margots till synes frånvarande uppenbarelse befinner sig i full beredskap för att tillmötesgå matgästernas önskemål. Absolut inget annat. I varje fall är det vad gästerna och deras värd tror. Strax kommer de asen att beställa mer brännvin, tänker hon, eftersom Markaryds-Nisses flaska är tömd. Det är snart dags för hemligheter, tänker hon.
Vid minsta lilla positionsändring som Cronhjort gör på stolen knarrar hans kragstövlar militäriskt respektingivande. Ljudet väcker hat hos Margot, påminner henne om den svenska krigsmaktens brutalitet. En brutalitet som hon är beredd att utmana.
Under den kommande halvtimmen noterar hon allt viktigt som de prominenta gästerna säger. Att det är angeläget betvivlar hon inte, tvärtom, det är oerhört angeläget. Utan att avslöja det med den minsta lilla muskelsammandragning i ansiktet, blir hon euforisk av det hon får höra.
Hon hör Markaryds-Nisse fråga hur länge Cronhjort och hans trupp kommer att vara inkvarterade i Vä? Cronhjort vrider på sig, något Margot noterar med halvt slutna ögon. Översten är nervös, tänker hon. Bra att herrarna pratar högt. Mig misstänker de inte.
– På söndag beger vi oss till präsgården i Brönnestad. Är prästen er bekant, Jöns Bring?
– Honom känner jag inte.
– Jag frågar eftersom prästerna i Skåne inte är att lita på. Vi får hoppas att Bring är sin överhet trogen så att vi får en rogivande kväll inför färden norröver.
– Kommer översten att inkvartera sig i Markaryd?
– En natt eller två.
– Då är ni välkommen till mitt gästgiveri. Tyvärr kan jag personligen inte ta mot er. Men mitt folk är lojalt och kommer att göra sitt bästa för er och era män.
– Tack, det ser jag fram mot. Men säg mig gästgivaren, ni är ju väl bekant med trakterna i Göinge, hur lång tid kan det tänkas ta för min transport att nå Småland?
Markaryds-Nisse stryker sig över sitt gråsprängda skägg, funderar, vill ge ett så användbart svar som möjligt. Ett svar som värderar riskerna med de olika vägvalen och tiden det kan tänkas ta. Eftersom han inte har ett givet svar börjar han med att säga att i rådande vinterväder behöver ni en dags ritt.
– En hel dags ritt? utbrister Cronhjort. I så fall är det inte den genaste vägen som gästgivaren förordar?
– Både och vill jag säga. Om översten planerar att ta leden över Fenjasjön, avråder jag er bestämt.
– Så det anser gästgivaren. Om vi börjar från Brönnestad, vilken led är lämpligast?
– Leden till Hovdala via Brönnesad är den säkraste sträckningen. Leden är bekant, men som på så många andra platser i Göinge vimlar skogarna av illojalt folk.
– Och vid vid Finjasjön?
– Undvik Finjasjöns is. Ta leden utmed stranden vid Tormestorp, Sjörröd, förbi Mölleröd och vidare norrut. Vår armé kontrollerar Mölleröd med broar och skansen vilket gör området ganska säkert. Ni måste absolut undvika leden väster om Finjasjön. Bara om ni befinner er i fara tar ni den leden.
– Så framme vid Finjasjön rider vi längs stranden mot Tormestorp och Sjörröd.
– Ja. Undvik den kortare vägen över Finiasjön. Sju drabanter, tre officerare och en vägvisare med hästar på en snö och isbelagd sjö syns på långt håll.
Cronhjort ser storögt på Markaryds-Nisse, lyssnar noga, men blir inte glad av det han hör. Han vill inte ägna mer än högst en dag för att nå Markaryd:
– Efter Mala och Hårsjö, vad förordar ni?
– Vägen förbi Bjärnum. Vid Vittsjö är skansen mellan sjöarna befäst av krigsmakten vilket torde göra den säker. Men som översten vet är det en led som snapphanarna traktar. För två veckor sedan sågs snapphanar vid Vittsjön.
– Var de många?
– Inte mer än fyra man. Men det kan vara betydligt fler som gömmer sig hos bönderna i skogarna.
– Ni menar att snapphanarna tvingar sig på bönderna för husrum och skaffning?
– Om de gömmer sig i närheten av Vittsjö är jag rädd att de gör det som böndernas gäster. De har inte glömt all död som Gustav Horn spred i byn.
– Då fungerar vår terror dåligt. Vi behöver kanske bruka hårdare metoder för att göra bönderna fogliga?
– Kan så vara översten. Folket i Vittsjö pratar fortfarande med stolthet om alla döda svenskar som hjältekonungen tvingades lämna efter sig på sjöns is.
– Så många var det väl inte?
– Fler än ett tusen soldater låg lik på och under isen. Det var en förlust som har stärkt folket. Efter det anser många i bygden att den svenske kungen kan besegras. Med guds hjälp lyckades kammarjunkare Per Banèr med benägen hjälp av Thomas Larsson, vars grad mig tyvärr inte är känt, dra konungen ur vattnet.
– Vilket torde visa att Gud var på konungens sida.
– Absolut översten. Men det stora antalet lik som konungen lämnade efter sig stärkte snapphanarna.
– Ändå förordar ni leden över Vittsjö?
– Vi kan inte med säkerhet veta vad som blir bäst, säger Markaryds-Nisse med ett sakligt lugn som inger Cronhjort förtroende. Men många snapphanar har sökt vintervila i Landskrona och i Danmark, vilket minskar risken för sammanstötningar med dem.
– I så fall torde leden över Finjasjön vara ofarlig?
– Det är svårare att avgöra, säger Markaryds-Nisse bekymrat. Vi tror oss veta att en snapphanegrupp gömmer sig i trakterna söder om Ballingslöv.
– Och Ballingslöv ligger inte långt från Finjasjön?
– Rätt. Vi tror att truppen består av mer än tio man men mindre än tjugo. Men det är som översten vet tillräckligt för att ställa till med stor skada. Vi misstänker dessutom att några snapphanar gömmer sig vid Holevikssjön i närheten av Slättsjö.
– Var ligger det?
– Öster om Örkelljunga och söder om Vittsjö.
– Viktiga överväganden alltså.
– Ja. Jag ger er kunskap om vad ni kan tänkas råka ut för under er ritt genom bygden så att ni kan vidta nödvändiga steg. Folket är vaksamma på våra förflyttningar genom Göinge. Som översten vet har det förekommet många bondeuppbåd i Skåne.
– Men bara under sommarhalvåret?
– Det stämmer. Risken är störst efter skörden när löven fortfarande gör skogarna täta. Innan dess har bönderna inte tid. Men till sensommaren lär de sätta igång igen om vi inte fått bukt med dem till dess.
– Vi är medvetna om problemet, säger Cronhjort. Bönderna har utfört fruktansvärda illdåd. Men under vintern behöver vi inte frukta några bondeuppbåd.
– Nej, men det vittnar om att bygdens folk inte håller guds ordning för helig. Det gör trakten mycket farlig. Det är det jag vill påminna er om. Ingen bonde är att lita på i trakterna som ni skall rida genom.
– Jag förstår gästgivaren och jag är er mycket tacksam. Men som ni har sagt är snapphanarna inte lika idoga under vintern som under sommaren. De flesta ligger i vinterkvarter.
– De finns även om många lider nöd i vinterkylan, vilket gör dem farliga.
– Kan de tänkas vara allvarligt försvagade av nöden de lider i vinter?
– Det tror vi, svarar Nils Nilsson osäkert.
– Vet ni inte?
– Med snapphanarna kan man aldrig veta. Många bönder delar beklagligtvis med sig av sina små matföråd till dem. Och inte att förglömma, snapphanarna är oerhört skickliga skyttar.
– Men det beror väl på deras karbiner?
– Det stämmer. Men de övar förmodligen idogt eftersom de är skickliga på stora avstånd. Arbetet med att röja skogen ett bösskotts håll från leden är klart i norra Skåne. Det är en bra krigslist, men glöm inte att snapphaneskotten är dubbelt så långa som våra.
– Ni verkar misstrogen.
– Nej översten. Men jag ger er av kunskapen som jag anser att översten måste överväga.
– Det är jag er tacksam för. Vad anser ni om att färdas utanför lederna?
– Utanför lederna är skogen tät och ni riskerar att gå vilse. Snapphanarna går aldrig vilse, de kan sin skog
– Bäste Nils Nilsson, det är krig och krig är farligt. Glöm inte att vi är soldater i den kungliga svenska krigsmakten. Som sådana är vi beredda på faror.
– Det betvivlar jag inte översten.
– Om Nils Nilsson hade sett konungen komma ridande på sin ståtliga Briljant vid slaget i Lund, hade ni varit förvissad om att vårt krig är av Gud välsignat.
– Det betvivlar jag inte översten.
– Bra gästgivaren.
– Men jag vill trots det än en gång göra er uppmärksam på snapphanarnas karbiner. Det är djävulsvapen, smidda av smeder inne i skogarna. Tillgång till järn har de också. I norra Skånes skogar vimlar det av små järnbruk. Skogsfolket skyddar järnbruken och bössmedjerna som vore de heliga platser.
– Vad tror ni är hemligheten med deras karbiner?
– Det är säkert räfflorna i de långa piporna som gör dem så träffsäkra. En skicklig skytt träffar ett manshuvud på två hundra meters avstånd. Om ni skulle synas ute på Finjasjöns is kan de döda er långt innan ni har anledning att ens höja era egna karbiner.
– Bekymret med deras bössor är bekant. Jag skall förorda att ett antal av deras karbiner skickas till Stockholm så att våra skickligaste bössmeder kan finna ut dess hemligheter.
– Mycket bra, svarar Markaryds-Nisse som blir avbruten av Cronhjort som säger att han är tacksam för all information han har fått ikväll.
– Jag kommer allvarligt att överväga era ord när jag har att ta ställning till färdvägen.
– Jag hyser inga tvivel om er skicklighet. Min glädje vore stor om kunskapen jag har gett er ikväll blir till användning. Som den erfarne soldat översten är avgör ni vilken väg ni anser lämpligast.
Cronhjort biter sig i mustaschen och frågar nästan urskuldande:
– Bara av nyfikenhet, vore tiden vi vinner om vi går över Finjasjöns is ansenlig?
– Jo. Men risken för ett snapphaneanfall måste övervägas.
– Hhmm. Ni har säkert rätt. Jag bestämmer mig när vi når sjön. Om vi inte har lagt märke till något misstänkt kommer jag allvarligt överväga att gena över isen, fortsätter Cronhjort. Någon kommentar från Markaryds-Nisse får han inte, bara ett bekymrat ansiktsuttryck.
Markaryds-Nisse har sagt sitt, har gett översten den information han har. Nu är det upp till översten att avgöra. Men själv skulle jag sky isen, tänker han.
– Och vägvisaren? frågar Markaryds-Nisse?
– Jag har blivit lovad en skicklig sådan från Brönnestad, svarar Cronhjort.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>