22 juli

Något senare Björkviken, tisdag 2 februari 1677

Truls och Peder skrittar intill varandra. Båda kända för att vara ytterst vaksamma; ett prassel i skogen, ett plask i vattnet eller ett djurläte, allt värderas; fara, inte fara. Men de noterar inget oroväckande. Bara de än så länge okända ryttarna som liksom de själva osäkrar sina pistoler och placerar dem på sadeln. Fingrarna på avtryckarna.

– De e de? säger Peder.

Trots att de har full kontroll på vad som sker i omgivningen, släpper de inte blicken från männen.

– Det tror ja osse, svarar Truls.

Tjugotalet meter framför varandra håller samtliga män in sina hästar och höjer pistolerna till midjehöjd.

– Vicka e ni? frågar Truls.

– Vem fraugar?

– Har du lösen?

– Har du?

– Om natten, svarar Truls.

– Bra, svarar ryttaren lättad.

– Och ditt svar?

– Polstjärnan, svarar den äldre av dem.

Männen slappnar av, avlägsnar fingrarna från avtryckarna, ler och presenterar sig för varandra. Ruben och Samuel först, sen Truls och Peder.

I samlad gruppering rider de till den väntande truppen några hundra meter därifrån.

– Bra att se er, säger Peder trevande.

– Det samma, svarar Rubens. Men nock såg ni att vi ente va svenskdjävlar?

– Du kan ente veta säkert, svarar Truls. Svenskarna har spioner. En friskyttesjägare nästlade in sig i en av våra trupper. Ingen misstänkte honom, flera män kastades i ovigd jor etter det.

Än återstår drygt hundra meter innan de har nått skogsdungen. Tid som de använder till att fråga ut varandra.

– Hur många blir vi? Det är Rubens som frågar, stor och svartmuskig.

– Fyra händers fingrar me tösen.

– Har ni en tös osse?

– Ett ungt fruntimmer.

– Trevligt, svarar Samuel. E hon grann att glo på?

Peder harklar sig innan han allvarligt säger att hon är vacker. Det blir inte lätt för er, men ni måste bärja er, fortsätter han och känner sig tveksam inför Samuel som mest tycks vara intresserad av Bettina.

– Varför måste ja barja mig? frågar Samuel med ett raljant leende. Ja har ju en pick i bysorna?

– I så fall får du nöja daj med och dra i den för hon e trolovad med vår kapten.

– Aj fasen, svarar Samuel. Tack för varningen.

Femtiotalet meter från truppen frågar Truls om Lille Mads är så skicklig som det sägs. Rubens, den äldre av dem, vänder sig mot Truls och säger att han är mycket skickligare än vad du har hört ryktas.

– Menar du?

– Att ja gör. Flera ganger har vi trott att vi skulle dö i strid. Men Lille Mads har överlistat dem.

– Det va hondans.

– Om han vore general i krigsmakten hade segern vatt vår.

– Varför e han ente här, han kan behövas?

– Lille-Mads har annat att göra. Men han sa att er kapten e förfaren. Med honom som kapten behöver vi ente va oroliga, sa han.

Några minuter senare Björkviken, tisdag 2 februari 1677

– Här e vi nu, säger Gunne och gör en markering med grenen på kartan i snön som han har tillverkat av aska som han tog med från gruvan i en läderpåse.

– Här e Larsahus och här e Tormestorp. Här ser ni Hofdala. Om kunskaparen har rätt kommer svenskarna att rida ut på isen där borta säger han och pekar med grenen mot kusten nedanför Hovdala.

– Om de e oroliga för att bli attackerade på isen rider de längs stranden mot leden till Markaryd.

– Ja hoppas att de genar över isen fortsätter Gunne med ett roat leende. De vill nock komma fram till Markaryd innan det blir mörkt.

– Va lugn kapten, de svenske e lia fjabbiga som byfånen himma i Vankiva, så de rider över isen, säger Vankiva med ett rått skratt.

Bettina lyssnar stumt på sin trolovade när han svarar att mycket kan vi skylla svensken för:

– Men om de hade vatt som byfånen i Vankiva skulle kriget redan vatt slut. Ja har fått veta att översten som vi ska träffa idag, säger Gunne ironiskt, var med i Lund. Han e ente bara e en grym djävul utan osse en slug fan. Så va ente för sturska.

– Jo, det vet vi, svarar Vankiva.

Bettina som står intill Gunne strör ytterligare aska över snön och förtydligar markeringarna för Vä, Brönnestad, Mölleröd och Hovdala.
– Morten, Torchild, Röge och Hästhultspågarna följer Bettina och mig till snårskogen här, säger han och ristar ett x på kartan.

– Rubens, från Lille Mads, fortsätter han, känd för att vara en möed skicklig skytt, följer osse med till snårskogen. Du Peder Kierager och Truls fra Mattered blir osse med. Där lägger vi oss på våra skinn och väntar. Ögen stannar i skogen. Vi går på led härifrån mellan träden, säger han och ristar en halvcirkel en bit från stranden. Då ser svenskarna inga spår i snön om de skulle gå utmed stranden.

Råa och självsäkra skratt sprider sig bland männen.

– Du Hissmossa-Peder, tar med daj Johan och Niels, Röge, Thue och Peder Modisen. Samuel från Lille Mads o Isak följer osse med. Göm er bakanom kullen, fortsätter han och ristar ytterligare ett x på kartan.

– Ente langt därifrån gömmer ni ögen i buskaslyet. Hissmossa-Peder vet var kullen och slyet finns. Du Suend Tysborg vaktar ögen eftersom du ente e kry.

– Därifrån ser ni till andra sidan sjön utan att de kan se er. På stranden har ni ett bösshålls sikt åt vardera hållet, ente ett svenskt utan ett göinga-bössas, säger han och skrattar torrt.

Alla som äger en Göingebössa smeker den med fingrarna, över kolven och gevärspipan, som vore den en kär vän. Morten från Saxtorp som saknar det åtråvärda vapnet, avbryter irriterat Gunne.

– Du har lovat mig och Vankiva varsin göingabössa. Vi har ente sett nånn. Eller har du Vankiva?

Hagen från Vankiva inser att han gör bäst i att inte besvara Mortens fråga när han ser Gunne anstränga sig för att behålla sitt lugn. Gunne sväljer ljudligt och betraktar kartan i snön innan han hastigt spänner blicken i Morten. Entonigt och ytterst kallt säger han:

– Du och Vankiva ska få en. Bettina osse. En bössmed håller på med var sin till er. När ni kan få dem vet ja ente. De tvau bössorna vi fick i höstas var till Hästhultapågarna. De hade väntat länge.

– Jo, men … försöker Morten som inte hinner längre förrän Gunne ilsket avbryter honom:

– De e nock med snack om det. Och du avbryter mig ente igen.
Utan att förvänta sig någon kommentar från Morten riktar Gunne åter uppmärksamheten på kartan i snön.

– Dit bort, säger han och pekar mot Dalleröds Hatt, går du Suend Modisen. Därifrån ser du Fenia kyrka och kusten vid Mölleröd och Sjörröd. Tröls tittar hela tiden mot dig Suend. När du ser svensken ger du honom tecken. Alla känner till tecknen, så de behöver ja ente tala om. Och Gud förbjude er att blunna när de asen kommer.

– Naj! Naj! säger Tröls, nu e det allvar.

– Bra. Hissmossa-Peder, du visar Lille Mads gubbar tecknen så de osse vet. Om svenskarna genar över isen, fortsätter Gunne håller vi inne med blyet tills de e ett knappt bösshåll från oss på denna sida om kullen. När ja har bränt det första skottet följer ni andra etter.

Hissmossa-Peders grupp håller inne med blyet tills svensken rider in mot stranden för att söka skydd. Då låter ni dem veta va ni har i bössorna ni osse. Då kommer de säkert att skitta ner sig och be till den himmelske, säger Gunne och skrattar samtidigt som han hastigt granskar kartan. Gunne ser upp från kartan, granskar männen innan han demonstrativt tar Bettinas hand och frågar om det finns några frågor.

Niels Pedersen från Mjölkalånga kliar sig i pannan innanför luvan. Bekymrat frågar han vad som händer om svenskarna går längs kusten mot Mjölkalånga och om svenska soldater på Hovdala och Mölleröd hör skottlossningen?

Gunne är förberedd på frågorna, han har diskuterat dem med Iver Ravn, tidigare fogde på Mölleröds Kungsgård. Ravn informerade honom, tillsammans med den utsände kunskaparen från Vä, om den svenska patrullen ledd av överste Cronhjort. Ravns kännedom om Finjasjöområdets geografi och befolkning fällde avgörandet, svenskarna tar sannolikt vägen över isen från Hovdala mot kullen norr om Sjörröd. På varken Hovdala eller Mölleröd, säger Gunne, tror Ravn att det ligger någon stor svensk trupp eftersom det är vinter och vår aktivitet är låg.

– Och att gå mot Melkalånga e mödosamt, fortsätter Gunne. Men det går de osse. Då möter vi dem på andra sidan sjön. Han tystnar för ett ögonblick, ler och säger:

– Vi har de djävlarna.

Alla nickar roat. Gunne fortsätter:

– Bli ente för nällade att ta dö på officerarna. I Landskrona ger dansken stora dusörer för livs levande officerare. Tre stycken, o vi kan leva gott hela vintern.

– Så vi får ente pina skitten ur dem? säger Hårsjös-Axel. De som pinar oss så in i hilvite? Min syster skändade de så illa att både hon och mor har blitt rent tosiga.

– Vi lider me daj Axel. Vesst begriber ja att du vill hämnas. Men nu har ja ente sagt att vi ente får pina dem, men ente pina livet ur dem. Vi behöver dem mer levande än döa. Om officerarna avslöjar hemligheter kan vi kanske spara några av vårt eget folk. Om dansken måste plåga skitten ur dem får de göra det, ente vi, säger Gunne med ett skratt.

– Du e ente dum du Gunne, säger Nels från Hästhult. Så gör vi med officerarna om än det e lockande att sticka ögonen ur dem.

– Och de meniga dödar vi? frågar Trind.

– Ja. Vi tar inga fångar.

– Kan vi stoppa dem i sjön, levande som döa?

– De e okristligt, säger Bettina. Om svenskarna e okristliga, ska vi ente va det. Vi dödar dem. Men vi stoppar dem ente i sjön, varken döa eller levande.

Irriterat avbryter Gunne diskussionen.

– Vänta litta, än har vi ente vunnit striden. Något kan gå galet, säger han utan att besvara Trinds förslag om att stoppa de meniga soldaterna i sjön. Istället säger han att svenskarna snart kan vara här.

– Nu går vi till våra platser och gör oss klara. Be till Gud när ni väntar, säger han och avslutar diskussionen.

Trind knyter näven innanför jackan.

Samtidigt Finja, tisdag 2 februari 1677

Det är Margretes tur att tömma pottan om än senare än vanligt. Under morgonen har hon baddat sin lillasysters feberheta panna. Allt eftersom avtog febern. Men bra är hon inte, hon riskerar fortfarande att dö ifrån dem.

I sjuårsåldern bad Margrete att få slippa tömningen av kärlet efter att hon hade råkat skvalpa innehållet över benen. Att vägra var det inte tal om. Att vägra en syssla som husets herre har gett gör man inte. Det visste hon. Däremot hoppades hon att farsgubben skulle tycka synd om henne och låta henne slippa sysslan tills hon blev stor nog att hantera kärlet.

Mogens var bestämd med att hon inte slapp, som han sa, kvinnogörat, från det ni har lämnat koltåldern tills ni inte kan stå på benen. Vi karlar gör vårt medan ni kvinnor gör ert. Det är så Gud bringar ordning i oredan. Med utläggningen förstod Margrete, liten som hon var, att hennes önskan var likställd med att trotsa guds bestämda ordning mellan man och kvinna.

Efter det har hon noga följt sina rutiner för att undvika missöden. Alltid se till att locket ligger över kärlet, gå med korta uppsåtliga, inte ryckiga, steg till gödselstacken, ställa hinken på marken, lyfta av locket. Allt mycket långsamt. Inte svara på tilltal förrän kärlet är säkrat på marken.

Förmiddagen är kall, så som vintrarna under de senaste åren har varit. Snön gnistrar orörd på marken efter nattens lätta snöfall. Åkrar och hagar ligger släta då det är få i byn som äger kreatur som gör spår i snön efter de svenska provianteringsbesöken.

Efter utfört bestyr vid gödselstacken, på väg tillbaka till mangårdshuset, hör Margrete en välbekant stämma som ropar efter sin svåger. Rösten gör henne glad, får hennes dystra tankar att bli mindre dystra. Hon säkrar hinken på marken innan hon ropar:

– Gomorron Annelise.

– Gomorron Margrete.

– Har du tid en liden stund?

– Om du väntar ska ja frauga svärmor.

– Kom till hönsahuset, ja ska titta till hönsen.


– Ja kommer strax om ente svärmor behöver mig.

Fortsättning i morgon

Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com

Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>