Två timmar tidigare, tisdag 2 februari 1677
Överste Cronhjort fick en god natts sömn i prästgården hos Jöns Bring i Brönnestad. De två andra officerarna sov också bra. I varje fall var det deras svar när Jöns Bring frågade hur natten hade varit. De meniga som sov på höloftet tillfrågades inte. Gästfriheten de bjöds bestod av en grötfrukost utan mjölk och tilltugg serverad till loftet. Till det en kanna vatten. Officerarna bjöds däremot en frukost bestående av ägg, fågel och rågbröd. Till det snapsar av byns eget kryddade porsbrännvin.
I ett jämnt tempo skrittar det elva man stora följet genom skogen drygt två kilometer från Hovdala och ytterligare drygt två till Finjasjön. Vägvisaren rider först, därefter överste Cronhjort, major Jonas Oldengreen och löjtnant Creutz. Sist i raden rider de sju meniga soldaterna. På order från Cronhjort skrittar samtliga med karbinerna stridsklara.
För en halvtimme sedan lämnade sällskapet Brönnestad. Morgonsolen är en timme gammal vilket gör det lätt för vägvisaren att orientera sig i skogslandskapet.
Det nästan trettio meter långa följet närmar sig Hovdala, som de kommer att rida förbi för fortsatt ritt mot strandlinjen. Ingen säger något, allra minst vägvisaren som vet att deras överlevnad kan bero på hans vägval. Stigarna mot Markaryd känner han väl, något mindre väl stigarna öster om Mölleröd. Men han är inte särskilt orolig, han tror sig veta var risken för överfall är störst. Genom att leda gruppen i vida rörelser runt de farliga områdena kommer det att gå bra, tänker han.
Tidig förmiddag Finjasjön, tisdag 2 februari 1677
Sedan en halvtimme tillbaka är Gunnes trupp utplacerad på strategiskt väl övervägda platser. Bettina och Gunne med fem man väster om Sjörröd. Ett par hundra meter därifrån, ligger åtta stridsberedda män under ledning av korpral Hissmossa-Peder.
På sjöns södra strand, i skogen vid Dalleröds Hatt, sitter Suend Modisen på en fårskinnsfäll. Att valet föll på honom var självklart, ingen ser bättre på stora avstånd än han. Med skarp blick observerar han allt som rör sig, han ser en molnskugga långsamt flyta över sjön mot Skyrup. Solen skiner intensivt vitt på snön.
Eftersom Gunne har haft god tid på sig att planera dagens drabbning har han goda förhoppningar om att det kommer att gå bra. Som enda kvinnan bland männen ligger Bettina intill honom på en fårskinnsfäll. Hon känner oro inför striden som kommer att bli hennes hitintills största. I värsta fall den sista.
Samtliga gevär och pistoler är laddade. Krut och kulpåsar hänger vid midjebältena, laddstockarna klara att användas. Vid närmare stridskontakt kommer pistolerna till användning, de väl tilltagna snapphaneknivarna först vid närstrid. Gunne reser sig till sittande, rättar till fårskinnsmössan, lossar pistolen från midjebältet. Med låg fastän myndig stämma säger han att nu måste vi vara tysta, inget mer snack:
– Bara det som måste yppas får yppas. Om de svenske kommer idag e de här snart.
I hopp om att tillägna sig hans lugn observerar Röge Gunne, vill göra hans förtröstan om den kommande stridens framgång till sin egen. Tillförsikten som Gunne inger Röge förmår inte ens prästen hemma i Rökes stenkyrka inge honom. Dessutom har Gunne sagt att det är sällan han kan planera en strid i god tid innan sammandrabbningen vilket ökar Röges förtröstan.
Fast rädd är jag, tänker han, konstigt annars. Men han är inte mer rädd för döden än att han vågar ta nödvändiga risker. Risken att hamna i svensk fångenskap skrämmer honom betydligt mer än döden. Att himmelriket väntar om han dör är han säker på. Men bara om han hamnar i välsignad jord.
Truppen har pratat om döden vid några tillfällen. Ingen, förutom Thue Nielsen från Röinge, tvekar att ta sitt liv om alternativet är att torteras och spetsas på en påle. Döden som svenskarna ger friskyttarna förskräcker, men mer att kastas i en mosse. Han anser att det är okristligt att spilla sitt liv även om han vet att smärtan vid en spetsning är ohygglig.
Jesus plågades svårt på korset för våra synder, han tog inte sitt liv trots att han visste vad som väntade honom, sa Thue. Med Jesus i våra hjärtan uthärdar vi smärtan. Också att spetsas, sa han. Genom att pröva oss i lidandet blir vi upptagna i guds rike.
Det var ord som gjorde ett starkt intryck på Röge. Så långt kommen i samtalet avbröt Gunne bestämt Thue och frågade om han kan föreställa sig smärtan det innebär att spetsas levande? Eller få en pinne inkörd under nackmuskeln i vilken de hänger upp honom i ett träd:
– Begriber du vilken fasansfull död de e?
Thue betraktade Gunne med flackande blick. Efter en stund, som var allt för lång för att han skulle verka övertygande, sa han att det visste han.
– Ja har sett två av de våra spetsats. Det va himskt, särskilt för han som var svag i tron på Gud.
– Hur vesste du att han va svag i tron? frågade Röge, som ditintills varit tyst.
– Om han hade haft tron på sin skapare i hjärtat hade han tålt smärtan. Men det gjorde han ente. Han skrek rent hiskeligt.
Med obehag i kroppen lyssnade Torchild på samtalet. Han gav sig in i diskussionen med att säga att han inte tror att Jesus hade uthärdat en spetsning. Att han i så fall hade tvivlat på Gud till sista andetaget.
– Var så säker, fortsatte han. Om ja ente minns fel så fraugade Jesus när han hängde på korset varför Gud hade övergett honom.
Reaktionen blev stark, Torchild beskylldes för att häda. Efter det tog diskussionen slut. Alla kröp med obehagskänslor ner i sina fårskinn för att sova.
Röge hoppas att Gunne har rätt som tror att Gud inte överger oss om vi tvingas sätta pistolen för egen tinning, eller blir kastade i ovigd jord.
– Det e en svår synd att spilla sitt liv, sa Gunne, det e att trotsa guds skapelse. Men då guds nåd och barmhärtighet e stor dömer han oss ente till evig förtappelse om vi tar våra liv istället för att spetsas. Gud förstår i sin nåd att det e outhärdligt också för den gudfruktige. Vi slåss för att hans ordning ska råda hos oss.
Om jag bara visste om Gunne har rätt. För Gud är han inte, inte präst heller, han är vår kapten, tänker Röge och svettas av ångest, den förbannade dödsångesten.
Det har gått en halvtimme sedan Gunne gav order om tystnad. Han och Bettina låtsas speja ut över sjön. De tar varandras händer, omärkligt smeker Gunne henne över barmen.
– Naj, viskar Bettina. Sluta. Det blir tid till de osse. Vi har annat att tänka på, säger hon och ler i mjugg. Istället för att svara ler Gunne osäkert, låtsas studera stranden mot Hovdala. Efter några sekunder säger han det han har tänkt säga tidigare, men inte vågat:
– När vi e klara med svensken tycker ja att vi fulländar vår kärlek. Han säger det med ett allvar och så lågt att Bettina har svårt att uppfatta det.
– Va för nöed?
Gunne upprepa sig något högre och med ett ännu djupare allvar.
– Klart vi ska, när svensken har vänt him till sitt och vi e gefta.
Bettina missförstår honom, tror att han menar efter krigsslutet. Han förtydligar sig, pekar mot Tormestorp samtidigt som han vänder ansiktet mot henne:
– Vi har vatt trolovade länge, viskar han. Då tycker nog ente Gud de e syndigt om vi gör som många trolovade gör nu för tia.
– Va? säger hon trots att hon mycket väl föstår vad hans syftar på.
– Fulländar vår kärlek även om vi ente har vatt hos prosten. Gud blir nock ente vred på oss.
– De vill du?
– Kära du, viskar Gunne medan han än en gång låtsas kontrollera sin utrustning. De flesta trolovade kryber under täcket innan de har vatt hos prosten.
– Vi får prata om det sen, säger Bettina kort.
Gunne missförstår hennes reaktion.
– Blir du lissen på mig?
– Ente blir ja lissen, men har du glömt varför vi e här? Ja kan ente tänka på nöed …
Mer hinner hon inte säga innan Jens från Hästhult avbryter henne och frågar om det inte var tystnad som gällde? Hastigt riktar Gunne sig mot Jens:
– Suend Tysborg och min trolovade e de ja bäst pratar allvar med, säger han. Suend e ente här. Men Bettina e det, därför pratar ja med henne. Och nu e du tyst och lyder order.
Om Jens tror på Gunnes förklaring, betvivlar Bettina. Gunne iakttar henne och säger lågt fastän bestämt att nu väntar vi inte längre.
– E det ente annat du måste tänka på? svarar Bettina. Men hon förstår varför Gunne tar upp ämnet just nu, när de ligger stridsberedda intill varandra osäkra på om de kommer att överleva dagen.
Samtidigt Finja, tisdag 2 februari 1677
Efter några minuter träffas vännerna i hönshuset. Annelises svärmor, som ansträngt andas genom munnen hela dagarna, sa att gå du men bli inte borta för länge utan att hon förklarade varför. Förmodligen för att hon är hungermatt och orkar inte ensam passa de minsta barnen.
Vännerna kramar varandra.
– Har du fått nöed att äta? frågar Annelise.
– Litta gröd. Men nu e kornen från Tyringe slut.
– Ja, hos oss osse. Tack för ägget i lördags. Knyttet åt det. Yrslar du idag?
– Litta grann. Du då?
– Ja yrslar. Var rädd att ja skulle skvätta ner mig med skitten i pottan. Vårt elände måste få ett slut, fortsätter Margrete. Om ja begreb varför Gud ente lyssnar på våra böner.
– Lyssnar gör han, men vi förstår ente hans planer.
– Så du tror att han har en tanke med kriget?
– Ja vet de ente, svarar Annelise eftertänksamt. Han prövar oss.
– Om Gud redan har bestämt hur det skall bli finns det inget fog för Bettina och Gunne att ta till bössan? Då blir det som Gud vill ändå?
– Fundanus kanske kan svara på det. Ja vet bara att det måste bli slut på kriget och att djävulen finns.
Hastigt övergår Annelise till att fråga sin vän varför hon vill träffa henne?
Margrete tar hennes hand. Eftersom hon inte genast svarar frågar Annelise om det har hänt något allvarligt?
– Naj, ente mer än att ja e så fasligt orolig för Bettina och Gunne. Hon har vatt i skogen med honom i tvau månader och vi har ente hört av dem. Mor och knyttet e dåliga. Sarskilt knyttet, hon gnyr som barn gör innan de dör. Hon får ente behålla gröden och hon e varm i hela kroppen. Melk har vi ente heller. Ägget vi feck av daj e de senaste hon har fått behålla.
– E det så illa. Hur e det med mor Sissela?
– De e ente bra. Farsgubben e orolig att hon ente klarar vintern.
Annelise och Margrete fuktar varandras kinder med tårar.
– Men din mor som har vatt så stark, ente dör hon? säger Annelise tröstande.
– De har ja osse sagt. Ja tror att mor e dålig för att hon e så fasligt orolig för knyttet och Bettina.
– De tror ja osse. Men du och ja Margrete måste hjälpa varann vad som än händer.
– Vad som än händer. Som alltid.
– Som alltid.
Margrete känner på Annelise, på hennes rygg, på hennes höfter.
– Du har blitt än magrare.
– Vem har ente blitt det? Men så illa som de flesta har det i byn har vi det ente. Tack Nils Möllare och Bothild.
– Gud välsigne dem. Här, säger Margrete. Idag e de min tur att ge daj ägg.
– Hur många hittade du?
– Tvau.
– Då vill ja ente ha nöed, ge det te Knyttet. Om du vispar ägget får hon behålla det.
– Hhmmm!
– Bara en liden sked var gang.
– Ja skall försöka, svarar Margrete, tystnar och ser på Annelise, ler och säger att imorse sa farsgubben att han ska te Tyringe.
– Va ska han där o göra?
– Säckarna som vi feck av Nils och Bothild e tomma. Han skall be dem om litta mer. Det lovade de om vi skulle få det mer besvärligt. Er lovade de osse, det kommer du väl ihåg? Farsgubben ska prata med Ingall.
– Oooh, va gla ja blir. Då blir det kanske tvau säckar var, som förra gangen. Då klarar vi oss ett tag te.
– Om de kan undvara blir det kanske tvau var. Men bara en skulle hjälpa. Blir de tvau ger vi litta till Jörgensens. Deras lilla Hanne dog i torsdags.
– Mor sa det. Himskt e det.
– Varför e de din far som ager te Tyringe och ente vi?
– Farsgubben och mor vågar ente låta oss aga den här gangen. Och sen e de inte säkert att Nils och Bothild kan undvara nått te oss. Han tycker de e obehagligt att tigga igen. Men både Nils och Bothild har ju sagt att vi måste komma om vi får de fortsatt besvärligt.
Samtidigt Finjasjön, tisdag 2 februari 1677
– Då var vi framme, säger vägvisaren.
– Sjön är större än förväntat, svarar Cronhjort.
Vägvisaren pekar och säger att där ligger Tormestorp och bakom oss Hovdala.
– Det var ett ståtligt slott, säger Cronhjort.
Samtalet avtar för några ögonblick medan de granskar omgivningarna.
– Det tycks fridsamt med både Hofdala och Mölleröd som vakar över sjön, säger Cronhjort.
Med prästen Jöns Brings råd i färskt minne, att inte gena över isen, frågar vägvisaren nervöst vilken väg som översten har beslutat sig för? Utan att svara fortsätter Cronhjort granska Finjasjön och dess omgivningar, värderar kylan och den knappt märkbara vinden.
– Visst känns det fridfullt med ett så ståtligt slott vid sjön? säger han utan att förvänta sig något svar. Och visst är det Mölleröd som skymtar på andra sidan sjön mellan träden. Inga snapphanar i sikte. Hhmmm, säger han fortfarande utan att förvänta sig svar.
Vägvisaren ser sig nervöst omkring, sen på major Oldengreen och löjtnant Creutzs som båda litar på överstens omdöme.
– Enligt prosten Jöns Bring, säger vägvisaren dämpat, är byarna runt sjön snapphanetillhåll.
Cronhjort ser hastigt på major Oldengreen.
– Vi tar den genaste vägen, säger han kort utan att fråga om hans uppfattning.
– Över isen? frågar Oldelgreen oroligt.
– Glöm aldrig, säger Cronhjort, att vi är soldater i den svenska krigsmakten. När om inte efter våra stora segrar i Fyllebro och Lund förstod vi att konungens valspråk är av Gud given: Herren är vorden min beskyddare. Som konungens undersåtar är Herren vår beskyddare också idag.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>