Något senare Finja, tisdag 2 februari 1677
– Naj, nu måste ja him te svärmor, säger Annelise.
– Ja måste osse him.
När vännerna stiger ur hönshuset träffas de av ett starkt bländande solsken som reflekteras i snön. De blundar för att vänja ögonen vid det starka ljuset. När Annelise öppnar en smal springa för ögonen ser hon en ormvråk som kretsar ovanför kyrkan, hon ser garvaren tillsammans med två söner dra en kärra med skinn till deras sköljplats i sjön. Till höger om sjöns mitt ser hon ett flertal mörka fläckar långsamt förflytta sig över isen.
– Titta Margrete, utbrister hon. Ser du?
– Ja, vicka kan de va?
– Om ja de vesste. Men ja kan ente tänka mig att de e här ifrån. Så många ög e de bara soldater som har.
– Ja hämtar farsgubben och hans kikare, säger Margrete.
– Skynda daj, säger Annelise upphetsat.
– De var som sautan, utbrister Tröls. Vesst e de tosiga; de går över isen. Suend viftar med armarna vid Dalleröds Hatt.
– Bra, säger Gunne och säger åt honom att signalera till Hissmossas män.
– Ska bli, säger han och skrattar rått. Sicka tosingar, de går över isen, mumlar han samtidigt som han signalerar siktad fiende till Hissmossas trupp.
Gunne iakttar männens långsamma gång längs stranden mot Dalleröd Hatt varifrån de med största sannolikhet kommer att gå över isen mot Mölleröd. De är nervösa, undrar om det är förnuftigt att gena över isen, tänker han och reser sig till knästående.
– Nu lyssnar ni. De e snart här. Vi anfaller när vi har dem framför oss med ryggen mot oss. Vi börjar ente skjuta förrän vi har kommit ut en bit på isen. Vi har god tid på oss att sikta. Ja skjuter först och ni sen. Hissmossas pågar anfaller när de når stranden. Då får de smaga bly i både röven och i flabben. Men kom ihåg, försök att spara officerarna. De e tre, fortsätter Gunne och reser tre fingrar i luften.
– E de ente svårt att se vicka som e officerare på langt håll? frågar Rubens.
– Det kan de va. Om de stryker med så e de inget att göra. Men försök att spara dem. Vi behöver danskarnas dusörer. Officerarna rider nock bakanom vägvisaren.
– De andra uslingarna stoppar vi i vaken, mumlar Trind uppfodrande till Rubens. Levande som döa. Rubens finner ingen anledning att säga emot, men han ger heller inte sitt medhåll.
Annelise ställer sig på stenen där Margrete stod för en stund sedan. Vilka kan det vara, tänker hon, med så många hästar? De kommer inte från grannbyarna. Svenskarna har ju tagit de flesta hästarna.
– Margrete, du dröjer! ropar hon utan att ta blicken från varelserna på sjön som nu har gjort ett uppehåll.
– Vi kommer! ropar Margrete med Mogens i följe. Väninnornas upphetsade samtal trängde genom arbetsbodens väggar där Mogens förberedde sig för småviltsjakt. Hungern gör hans rörelser långsamma. Margrete halkar omkull i snön.
– Hondans, utbrister hon.
Annelise fnissar. Ett fniss som hon inte lyckas kväva när hon förstår att varken Margrete eller kikaren tog skada i fallet. Argt sparkar Margrete snö ur träskorna, stryker snö från kikaren.
– Det va ente roligt.
– Förlåt, slog du daj?
Margrete svarar inte utan ber istället Annelise stiga ner från stengärdet.
– Du skall osse få titta, men ente nu. Ja e bättre med kikaren, säger hon upphetsat och hoppar upp på stengärdets högsta sten. Mogens ställer sig på den nedre. Att med darrande ben balansera på stengärdet vågar han inte. Men eftersom han är betydligt längre än sin dotter, ser han bra ändå.
– Nu ska vi se vicka de kan va. De e nock på väg mot Almaån, säger han under tiden som han ställer in skärpan på kikaren:
– De e som ja trodde, de e svensken, säger han.
– E du säker? frågar Annelise.
– Säker kan vi ente va, men ja tror ente dansken skulle rida ut på isen nära Hofdala. De bär uniformsrockar, de ser ja. Där finns gult i deras handskar o de brugar svensken ha. I danskens uniformer e det rött. Friskyttarna har inga uniformer, de har vanliga bonnaklär. Va ser du Margrete?
När Margrete har ställt in skärpan på soldaterna som nu befinner sig mitt ute på sjön, bekräftar hon sin fars antaganden:
– Far har rätt.
De tystnar, begrundar sina slutsatser. Annelise avbryter tystnaden med att fråga om de behöver vara rädda? Ingen svarar. Under fortsatt tystnad granskar de sjön, dess omgivningar. Men de noterar inget anmärkningsvärt förutom soldaterna som leder sina hästar i riktning mot sjöns norra strand.
– De syns ju på langt håll, att de vågar. Får ja låna kikaren, frågar Annelise. Men Margrete hör henne inte, eller så låtsas hon inte höra henne.
– Kan de va på väg hit till Fenia? undrar Annelise.
– De tror ja ente. De ska nock till leden vid Mölleröd.
– Annelise, säger Margrete, dra unnan ett finger i näven för var gång ja sär itta.
– Ja, svarar Annelise, som förstår vad hennes vän tänker göra; räkna antalet soldater på sjön.
– Då börjar ja. Itta, säger Margrete och får omedelbart ett kort hmm till svar från Annelise samtidigt som hon trycker ett finger mot handflatan.
– Itta … itta … itta … itta … fortsätter Margrete och gör ett kort uppehåll.
– Har du tappat bort mig?
– Naj. Fortsätt.
– Itta … itta … itta … itta … och en itta. De va alla.
– Hur många fingrar blev det? frågar Mogens och ser Annelise sträcka upp händernas alla fingrar plus ytterligare ett i luften.
– Ente fler? säger Mogens förvånat. Deras ög gör att de ser ut att va fler.
Han sätter på nytt kikaren mot ögat. Låter den svepa högerut mot andra sidan sjön, stannar vid Dalleröds Hatt där han tycker sig se en prick som rör sig mot sjön i samma riktning som den svenska truppen.
– Du som har bättre ögon än ja – här, ta min kikare och titta mot Dalleröds Hatt, säger Mogens allvarligt och ger kikaren till sin dotter. Själv har hon ännu inte lämnat ifrån sig sin till Annelise.
– Ja, säger hon och tar mot kikaren och lämnar den andre till Annelise.
– Kan ni se om det e en människa eller nöed vilt ute på isen?
– Ente än, svarar Gunne Jens, en av Hästhultpågarna som är ivrig att starta anfallet.
– De är för langt borta. Se till att bössorna är laddade, att krut och kulpåsarna hänger där de ska. Tryck ner mössorna över huedet och kläm fast vantarna i midjerepet. Snart springer vi ut på isen och börjar skjuta. Håll inne med skotten tills ja börjar. Efter första omladdningen stoppar ni kulor i flabben, ente fler än att ni kan svara på mina order.
Bettina tänker på döden. Om att döda och att dö.
– Nu e de väl ändå dags, utbrister Truls ivrigt.
– Snart.
Annelise står på stengärdet som löper förbi Repslagargården. Intill henne står Margrete. Båda söker en stabil position på det hala underlaget. Mogens står på marken nedanför.
– Trätollor e ente bra att balansera med, säger Annelise när Mogens sträcker henne en hjälpande hand när hon var nära att falla.
– Va försiktiga töser, säger han med Annelises hand i sin. Först när hon har återfått balansen släpper han den. Han står kvar, beredd att ta mot om de skulle falla.
Under tiden har Margrete riktat in kikaren på raden av män och hästar som närmar sig den norra stranden. Den ensamme pricken närmar sig sjöns mitt. I samma ögonblick hörs en första knall som omedelbart följs av flera – det omistliga ljudet av gevär som avlossas. Varje knall markeras med moln av vit rök.
– O käre Jesus utbrister Annelise.
Mogens nickar långsamt till tecken att han inte är överraskad. Det blev som jag trodde, säger han.
– Va menar du, frågar Margrete nervöst medan Annelises svärfar, repslagare Ingall Jepsson kommer gående med två av mellanbarnen.
– Vicka skjuter? frågar han ivrigt.
– De med ögen e svenskar, svarar Mogens, det har rusat ut folk från stranden som skjuter på dem. Vicka de e vet ja ente, men ja har mina aningar.
Ingall har varit tveksam till Mogens kikare från det att han fick den demonstrerad för sig för snart två år sedan. Han vågade inte testa den i rädsla för att den skulle vara ett trolltyg.
– E det säkert att det stämmer det man ser i den där? Hans fråga dryper av tvivel. Mogens hinner inte svara förrän Annelise säger att hon själv har sett att det är svenskar.
– Min syn e bra svärfar, även om ja hungrar.
– Jaså, svarar han ängsligt när han med svärdotterns försäkran inser att Mogens förmodligen har rätt.
– Vicka skjuter på svensken? frågar han, samtidigt som Annelise vinglar till på stenen. Men ung som hon är återfår hon snabbt balansen.
– Det e fasen att stenjäret e så vingligt. Vi går ner mot Klockaregåren, där finns en stor sten och en stege som vi kan stå på.
– Rysligt va de ryker om bössorna. Man ser snart inget för all rök, säger Annelise utan att överväga Margretes förslag om att förflytta sig.
– De e lia många som svenskarna, säger Mogens.
Det råder en anmärkningsvärd tystnad i den allt större skaran av bybor vid byns bästa utsiktsplats. Få säger något, de hälsar inte ens, så som de annars alltid gör när de träffas. Alla är koncentrerade på Mogens, Margretes och Annelises iakttagelser.
– Vad ser ni? frågar klockaren som har sin gård intill, ditlockad av skottlossningen och folksamlingen. Mogens, som har den bättre kikaren, säger att han inte kan se vilka som skjuter på svenskarna:
– Men de e få, så ja tror ente att de e danskar. De har bonnaklär på sig.
– Då e det snapphanar, säger klockaren bekymrat.
Ett oroligt men förväntansfullt sorl sprider sig bland de närvarande.
– Naj, inflikar Mogens, de e friskyttar och inget annat.
– Stanna! Säg te när ni e klara, ropar Gunne och påbörjar omladdningen av karbinen. Deras andedräkt står ljus mot den kalla luften, andningen är snabb men inte flämtande. Efter mindre än en minut är samtliga bössor omladdade.
– Nu springer vi ente fortare än att vi tyar sikta. Framåt! säger Gunne som inte har kulor i munnen för att han obehindrat skall kunna ge truppen order. Var och en känner stundens allvar, rusar i ett jämnt tempo mot den svenska patrullen:
– Stanna! ropar Gunne, på knä – pusta – håll andan – sikta – skjut.
När samtliga förutom Bettina, Morten från Saxtorp och Vankiva har avlossat sina gevär, laddar de om.
– Klara? frågar Gunne som snabbt får jakande svar från samtliga.
Efter omladdning fortsätter de att springa i god fart. Bettina som har glömt ordern hon nyss fick når jämsides med Gunne som utan tillstymmelse till ömhet ryter:
– Du blir där bak med Morten o Vankiva.
– Måste ja?
– De e en order. Slösa ente med bly som ente når fram.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>