Fortsättning från i går
De närvarande byborna följde Margrete, Annelise och Mogens mot klockargården, där utsikten över sjön är bättre. Högst upp på en tvåbenad utsiktspost står Margrete medan Annelise och Mogens står strax nedanför. Gevärsknallarna har intensifierats. Inga samtida omladdningar görs, var och en laddar efter avfyrat skott.
– De e snart framme vid stranden, säger Margrete.
– Vicka e snart vid stranden, frågar en man med en välbekant stämma, sockenprästen Cristen Castensson Fundanus. Hans röst får Annelise att vända sig om och niga trots att hon står högst upp på en hal sten, Mogens på en mindre inunder henne.
När Annelise gör en ansats att stiga ner på marken ber Fundanus henne att stanna kvar och berätta vad hon ser.
–Tack prosten, svarar Annelise och niger igen.
– Går de att se vem som skjuter? fortsätter Fundanus, som trots att han bara är 36 år gammal har varit präst i Finja socken i elva år.
– Om prosten kommer hit ska ja visa.
Snabbt ställer Fundanus sig intill den tvåbenade stegen. Mogens bockar till hälsning.
– Har bälgmakare Jönsson någon mening om vad som händer på isen?
– Vassego och kom hit så ser prosten bättre, svarar Mogens.
– Tack.
Innan Mogens beskriver vad de har kommit fram till, riktar Margrete kikaren mot en av friskyttarna som närmar sig de svenska soldaterna. En feberaktig våg strömmar genom hennes kropp; sättet att löpa är henne bekant, den lite krängande löpstilen. Oooh käre Jesus, tänker hon, det är hon. Och han längst fram, Gud ske pris, säger hon tyst och stiger ner från stenen.
– Prosten e rörlig i benen, så vassego och stig upp intill oss, säger Annelise och ber sin svärfar att ge Fundanus en hjälpande hand.
Fundanus vill absolut inte riskera att trilla omkull. Hur skulle det se ut om jag som deras själasörjare, deras prost, låg och krälade på den snötäckta marken inför byborna, tänker han. Efter några sekunder, så långa som det anstår en präst att dröja med svaret, ger han Annelise ett varmt leende och säger:
– Tack, ja står gärna kvar på marken och lyssnar på er.
– Det begriber ja, svarar Annelise medan Mogens beskriver det han ser:
– Inga svenskar syns längre, de e baganom udden. Friskyttarna följer etter svenskarna.
– Hur manga e de, frågar Fundanus.
– Som bägge händernas fingrar. De andre e fler. Vänta litta, nu skjuter de på svensken från skogen osse.
Mogens tystnar. Några följdfrågor får han inte. Fundanus tystnar han också. Han förstår att han borde säga något, att byborna behöver höra guds ord från sin präst. Men han tvekar, vet inte vad han skall säga.
Ingen ser längre de stridande. Skogen vid stranden skymmer sikten. Däremot hörs spridda enstaka skott som strax upphör också de.
När Fundanus inser att byborna förväntar sig förtröstansfulla ord från sin prost, blir han stressad. Jag borde bjuda församlingsborna till kyrkan, tänker han. De behöver andlig vägledning. Men han vet också att vad han än säger kan det användas mot honom. Antingen av svenskarna, danskarna eller av friskyttarna. Vad händer om svenskarna får veta att byns befolkning samlades i kyrkan mitt under pågående snapphane-överfall? Skulle de tro att byborna bad Gud om en framgångsrik attack? Han bestämmer sig för att uppmana alla att gå hem till sitt eget.
– De e bäst, säger han utan förklaring. Hemma ber vi om guds frid. Guds nåd och barmhärtighet e oändlig även om det e svårt att begriba hans vägar. Han avslutar med att högt uttala ett amen för att var och en skall förstå att han inte vill ha en fortsatt diskussion.
Långsamt, tysta, går byborna hem till sitt, alla utom Margrete som dröjer kvar. När Annelise ser henne ropar hon att hon måste komma. Men hon dröjer, stirrar tomt framför sig, som om hon väntar på något. Annelise går henne till mötes, ser skräcken i hennes ögon.
– Va e de Margrete?
Hon svarar inte. Förmår inte. Torkar tårar från kinderna, snörvlar.
– Va e de käraste vän?
– Kom, säger Margrete hulkande. Vi går te hönsahuset.
Gunne står tryckt mot väggen på den bruntjärade ladugården ett femtiotal meter från stranden. Bettina står intill honom. Båda med karbinerna höjda och pistolerna i midjebältet, klara att avfyras.
– Du, ropar Gunne och pekar på Hissmossa-Peder, några döa och skadade av de våra?
Med ett nöjt leende svarar Hissmossa-Peder att ingen är död, men att Morten är lätt skadad i armen.
– Inga namn, säger Gunne irriterat.
– Va vet du om svenskarna vid stranden? frågar Gunne, samtidigt som han riktar uppmärksamheten mot ladan. Ljudet från svenskarnas vapenslag är honom bekant. Men han hör inget misstänkt. Ingen metall mot metall, hjullås som spänns eller laddstockar som dras genom gevärspipor. Däremot hör han ett sorl från de instängda, ännu okänt hur många. De rådgör med varandra ifall de skall försöka fly, hinner Gunne tänka innan Hissmossa-Peder fortsätter sin rapport.
– Ja ser tvau soldater på isen. Om de e döa eller skadade vet ja ente. Resten gömmer sig baganom stenen. Hur många och om de lever vet ja ente heller.
– Deras ög, var finns de?
– Flera ög står vid mangårdshusets ena gavel.
– Ta med daj tvau gubbar och hämta hit tre av de bästa ögen. Vi behöver dem. Och du Trind tar med daj Isak och Samuel och ser etter hur de e nere vid stranden, viskar han samtidigt som han lägger örat mot dörren till ladan. Det är tyst, vilket oroar honom.
– Ni vet va ni ska göra, döda de meniga. Officerarna spar ni. Om du behöver mer folk ger du tecken. Rapportera när du vet hur många de e, så vi vet hur många som gömmer sig i ladan.
– Ja kapten, svarar Trind. Kan vi stoppa dom i sjön?
Gunne tänker, värderar för och nackdelar, om svenskarna är värda kristen jord efter alla deras grymheter. Att stoppa dem i sjön undanröjer spåren, vilket är bra, tänker han. Längre hinner han inte förrän Trind avbryter honom.
– De e ente värda kristlig jor. De har dränkt många av de våra i mossen, både döa och levande, säger han.
Bettina litar på Gunne, att han inte tillåter något så okristligt som att kasta männen i vaken. Om de lämnar dem vid stranden begraver svenskarna dem i vigd jord och de kommer till himmelriket om än de har varit okristliga.
– Göm dem under isen, säger Gunne. Om svenskarna hittar dem döa på stranden e de risk att de söker oss.
– Men Gunne? avbryter Bettina honom.
– Och du ställer daj vid gaveln där borta, säger han till Rubens och vänder sig till Bettina.
– Vi har ente tid att dröfta det nu, säger han och sätter örat mot ladugårdsdörren.
– Ni e instängda. Be till skaparen om ni tänker trotsa mig, för då dör ni, ropar han utan att få något svar.
Under marschen till stranden anger Trind skälen för varför ingen levande soldat skall skonas från vaken.
– De e kanske döa, säger Isak.
– Kanske det, svarar Trind. Men om någon lever e han ente värd frälsarskottet. Vill ni osse hämnas alla som har dött av svält och sjukdomar, som har pinats och skändats av svensken?
– Jo vesst vill ja de, säger Isak osäkert.
– Vi låter dem få känna guds vrede som straff för deras ogudaktigheter.
– Men kaptens order? säger Samuel dämpat.
– Han får inget veta. Han bryter mot guds påbud själv som låter sin trolovade gå klädd i bysor och greppa geväret.
– Men, försöker Isak.
– I vaken med dem, döa som levande.
– Om de skriker, då hör Gunne det!
– Då ger vi han frälsarskottet.
Trind är upprymd, stöten han fick i bröstet av en karbin under den korta närstriden smärtar inte längre:
– I vaken med de djävlarna, säger han med spottet skummande ur mungiporna. Vesst skändade och dödade svensken din fästekvinna? fortsätter han och pekar på Samuel som ser fortsatt osäker ut:
– De e va du har sagt?
– Jo.
– Har du glömt va korpral Nels från Hästhult sa igår?
Han får inget svar, bara en stum frågande blick.
– Han sa att att den fete svenske kongen brände kyrkbänkarna när hans mor var tös i Vittsjö. Kongen frös, den isterbuken. Bränna bänkar i guds hus!! Sånna e svenskarna, okristliga djävlar. Ella va tycker du?
– Jo.
– Bra, då får kapten inget veta.
Med bred fotisättning, för att visa beslutsamhet, för att övertyga Isak och Samuel om att det är rätt att göra som han sagt, pekar Trind på två döda kroppar som ligger ett tretiotal meter från stranden:
– De tar vi sist, säger han och går med böjd överkropp till stenen vid stranden. Isak och Samuel följer efter. De sätter sig på huk framför stenen med höjda vapen, ser sig omkring.
– Ja hör gnyende, säger Trind samtidigt som Gunnes rop till männen i ladan hörs allt tydligare.
– Öga för öga, tand för tand, det är vad Moses lär, säger Trind och ställer sig knästående framför stenen.
– Ja hör att ni lever, säger han. Lägg ner era vapen.
Han får ingen respons, hör inga ljud av vapen, bara knappt hörbara smärt- och ångestgnyenden.
Trind sträcker sig över stenen. Han ser fyra dragoner av vilka tre möter hans blick. Den fjärde blundar med vibrerande läppar. Ingen av dem är kapabel till motstånd. Den yngre av dem ber Trind vara barmhärtig. Hans ena jackärm är sönderriven och indränkt i djuprött blod som sakta sipprar ner mot fingrarna. Trind reagerar inte på hans vädjan utan ger Samuel och Isak order:
– Du hämtar de döa på isen och du hugger en vak. Han där behöver oss för att komma ifrån sitt bedrövliga liv, säger Trind med ett torrt skratt och ger tecknet för sju döda meniga soldater till Gunne.
Bra, vilket betyder att de är som mest fyra man i ladan och att de sannolikt är officerarna vi söker, tänker Gunne.
– Ni, säger han och pekar på Niels och Johan från Mjölkalånga. Se om det finns fler döa o skadade.
Trind har full uppmärksamhet på männen bakom stenen:
– Du, säger han och pekar på en av dragonerna med en inte livshotande sårskada i bålen. Du gnyr för högt, säger han och sätter pistolen till mannens tinning och trycker utan betänketid avtryckaren i botten.
– Nu har vi besparat det aset den eländiga dödsplågan, säger han och säger åt Isak och Samuel att skynda sig. Om någon lever och ente skriker ger vi inget frälsarskott.
– Ente e de du som ger order? säger Isak.
– Vår kapten gav mig order att ordna upp det här nere, säger Trind med tvekan i rösten. De e de ja gör.
Vid ladan, femtio meter därifrån, har Gunne omgrupperat sin trupp. En man i varje hörn, de andra tio meter från ladugårdens sidor. Bettina intill honom.
I mangårdshuset trycker familjen bakom fönster och dörrar, flera av dem ligger på golvet. Röge har fått i uppgift att hålla uppsikt över familjen. Inifrån ladan hörs ett mummel med korta uppehåll, som om de resonerar.
– E alla på plats? ropar Gunne. Han får jakande svar.
– Bra, säger han demonstrativt högt. Nu kan de ente fly. Vi har dem.
– Som ni begriber e ni fast, säger han med munnen tätt intill dörren. Nu bestämmer ni själva hur vi skall avsluta det här.
Inget svar. De råa skratten tränger in till de instängda, ger dem kraftig dödsångest. Med en röst fylld av tillförsikt säger Gunne att han vet vilka som gömmer sig i ladan:
– Lägg ner era vapen och sträck armarna över huedet. Knacka på porten när ni vill komma ut. Många bössor e riktade mot er. Att fly e omöjligt.
Fortfarande inget svar.
– Överstelöjtnant Abraham Cronhjort, ja vet att du lever. Och ja vet att du var med i Lund. Du e överste för Smålands dragonregemente. Med daj har du sju dragoner, två officerare och en vägvisare. Nu ger du daj till känna så vi kan parlamentera om er kommande tid.
Mer behöver Gunne inte säga förrän Cronhjort ger sig till känna:
– Det är riktigt, jag är överstelöjtnant Abraham Cronhjort vid Smålands dragonregemente. Du tycks redan veta allt om mig, svarar han med stabil röst.
– Era insatser för den svenska kungen känner ja översten.
– Vem parlamenterar jag med? frågar Cronhjort.
Gunne fortsätter som om han inte hörde honom.
– Bra, då vet vi vicka vi e.
– Ni vet vem vi är, men vem är ni?
Gunne tar fortsatt ingen notis om Cronhjorts fråga om vem han är utan frågar istället hur många och vilka gradbeteckningar de andra männen har.
– Han säger inte vem han är, viskar Cronhjort till sina underordnade. Om han tänker döda oss hade han sagt sitt namn.
Vägvisaren lutar sig mot ladans innervägg med huvudet mellan benen, hans axlar skakar.
– Ni svarar inte, säger Cronhjort, vem är du?
– De e ja som fraugar, ente du. Men ja e officerare i ett friskyttekompani. Mer får du ente veta. Vicka e ni andre?
– Med mig har jag en vägvisare, säger Cronhjort och gör en paus tillräckligt lång för att irritera Gunne.
– De andra? Ja vet att ni e fler.
– Utöver vägvisaren har jag två officerare.
– Namn och grad?
– Major Oldengreen och löjtnant Creutz.
– Någon blesserad?
– Vår vägvisare, men inte svårt.
– Bra, du talar sanning, säger Gunne.
– Och jag lyssnar på dig.
– Om ni överlämnar er utan strid spar vi era liv. Om ni försöker fly dör ni. Så min frauga e. Vad föredrar ni?
– Som officerare kräver jag att ni följer krigets regler och behandlar oss hovsamt.
– Hör du? viskar Gunne till Bettina som börjar tro att hon och resten av truppen kommer att överleva dagen; han ber att vi ska va milda. Ente har de vatt milda mot oss.
Bettina svarar inte, hon känner sig lättad för att hon lever och att hon inte tvekade att döda under striden. Hon träffade en dragon i axeln, ett skott som fyllde sin funktion, som oskadliggjorde honom.
Med munnen tätt intill ladugårdsdörren säger Gunne med fast röst att ni svenskar inte skonar mitt folk:
– Ni följer ente krigets lagar mot oss friskyttar, fortsätter han. Våra kvinnor och barn, dödar och skändar ni. Gamlingar som ente kan stå på skånkarna hänger ni. Ändå vill du att ja ska va mild mot er?
– Det du säger har jag inte gjort.
– Och det vill översten att ja ska tro?
– Det vill jag, för det är sanningen.
– Ajta daj översten, fresta mig ente. Du har kanske ente vässat pålen och kört in den i vårt folk men du har gett order om det.
– Det har jag inte gjort.
– Ja råder daj att va tyst. Det ryktas osse att du slog ihjäl en dräng med din karbin bara för att förnöja daj.
– Drängen var hotfull. Krig är grymt, det vet ni själv.
– Drängen var obeväpnad, ändå sägs det att du krossade hans skalle med karbinstocken. Tänk nu på va du säger översten, min ilska kan bli stor om du ljuger.
Någon omedelbar reaktion får Gunne inte. Han hör otydbara viskningar från de instängda, de är oroliga att han skall ändra sig och avrätta dem. De överväger sina flyktmöjligheter, men inser snabbt att det är omöjligt.
Vägvisaren påpekar för Cronhjort att hans liv också måste skonas även om han inte är officer. Men Cronhjort tar ingen notis om honom utan viskar till sina underordnade att han skall försöka att inte hetsa upp Snapphanen. De nickar instämmande medan vägvisaren lider av en allt svårare ångest.
– Det är vårt hopp, säger Cronhjort.
– Mitt tålamåd börjar tryta, ja väntar på överstens beslut, ropar Gunne.
Cronhjort viskar till underofficerarna att kanske en svensk trupp på Hovdala har hört skottlossningen:
– De kan vara på väg hit. Jag skall dröja på pratet med snapphanen så länge det går.
– Nu vill ja ha överstens svar, säger Gunne, vänder sig mot Hissmossa-Peder och viskar att de är fyra man inuti ladan.
– Tre officerare och en vägvisare. Officerarna tar vi till danskarna i Landskrona, fortsätter han. När de kommit ut ur ladan skickar du vägvisaren till saligheten när ja sär te.
– Ja, svarar Hissmossa-Peder.
– Bra, säger Gunne och vänder sig mot ladan och säger att vi bränner ner den om ni inte kommer ut. Men först sätter vi en stock för dörren.
Med en något lägre röst som han försöker låta förtrolig, för att vinna ytterligare tid, säger Cronhjort:
– Vi kommer, men först vill jag att officern tror mig när jag säger att jag inte har pinat ert folk. Vad andra har gjort vet jag inte. Själv har jag stridit och dödat som det anstår en krigsman.
– Det tror ja ente?
– Jag var officer vid slaget i Lund. Där pinade vi inga, där stred vi. Många unga män dog på båda sidor. Det var fruktansvärt, men sådant är kriget, det vet officeren själv, ni vars namn och grad jag inte känner men som jag aktar som en krigsman.
Gunne skrattar högt, slår handen i ladugårdsväggen och säger att han förstår varför de inte vill veta hans namn. Hans reaktion följs av en lättnadens suck från Cronhjort som vänder sig till Oldengreen och Creutz. Vägvisaren stirrar framför sig, mumlar ohörbara ramsor, svettas av ångest.
– Han skonar oss, viskar Cronhjort. Annars hade han sagt sitt namn och militära grad. Med militäriskt hög stämma säger han:
– Att du inte avslöjar ditt namn och militära grad gör att jag litar på dig. Vem du än är så har du min aktning.
– Och du har mitt ord på att ni får leva om ni lägger ner era vapen och kommer ut med armarna lyfta.
– Låt oss få en stund till att be innan vi kommer ut.
– Beviljas säger Gunne i samma ögonblick som Trind gör sig uppmärksam på honom:
– Kapten; rapport från stranden.
– Låt höra.
– Alla sex e döa, en levde men ja gav honom frälsarskottet. Nu ska vi stoppa dem i sjön.
Gunne ser på Trind, hans finniga ansikte. Han är inte gammal, tänker han, men en bra soldat om än yster.
– Bra. Kasta snö över bloet i snön, säger Gunne.
– Skall ske, svarar Trind och rusar mot stranden. Väl där frågar Samuel hur kaptenens order lyder.
– Att vi skall kasta snö över bloet i snön.
– Va ska vi göra med svenskarna?
– Stoppa dem i vaken.
– De som lever osse?
– Ja, de e snart döa ändå. Och va tyst om det till kapten.
– Ja, svarar Samuel.
– Du Isak?
Isak ser sig rådvillt över axeln, han är rädd för Trind, för hans aggressivitet, trakasserierna som han utsätter honom för. Han vågar inte riskera att Trind blir värre än han redan är. Efter en kort betänketid svarar han så som Trind förväntar sig att han skall svara, att han inte kommer att avslöja något.
– Bra, annars e du död. I strid kan man råka döda sina egna. Det vet du.
Med det förstår de skadade soldaterna vad som väntar dem. Även om de har svårt att förstå den östdanska dialekten, förstår de innehållet i samtalet, att friskyttarna kommer att stoppa dem levande i sjön.
Blödande och med avtagande krafter vädjar männen till Trind att visa kristlig barmhärtighet. En vädjan som Trind inte tar notis om. Snarare tvärtom, han ler i mjugg, lyssnar på deras vädjanden som om det var den vackraste kyrkomusik.
– Vi måste skynda oss, säger han.
– Varför de? frågar Isak.
– De hinner dö ifrån oss fjabbe. Se så, nu drar vi varsin gubbe till vaken.
– Ente var vaken svår att hugga Isak? Isen va tunnare än linneväv där kärringarna har bykat tvätt, säger Trind och ler samtidigt som han drar den kraftigaste dragonen till vaken. Isak drar den lättare. Snabbt når Isak jämsides med Trind, som för att ställa in sig hos honom, visa att han inte sviktar, att han inte kommer avslöja något för kaptenen. Samuel kommer strax efter med den tredje dragonen.
Intill vaken, med vibrerande läppar, söker dragonerna Trinds uppmärksamhet.
– Va? viskar Trind som vill undvika att Gunne skall förstå att han trotsar hans order. Utan att se på dragonerna säger Trind att det är färdigpratat.
– Snälla nådigast, ber den starkare av dem med stelt uppspärrade pupiller. Snälla. Inte det, inte vaken.
– Hur vill du dö?
– Inte vaken, nådigaste, inte vaken.
Trind negligerar soldatens vädjan, pekar istället mot en kungsörns majestätiska glidflykt över Finjasjön.
– Titta, säger han och vänder sig mot Isak och Samuel, den flyger grant.
Med blicken fastnaglad vid örnen frågar han den skadade soldaten om han föredrar kniven?
– Skjut mig, var barmhärtig, skjut mig.
Skrattande grepar Trind dragonens armar, trycker ner honom under iskanten med huvudet före, håller fast benen, tar sats och skjuter in honom under isen.
Samuel ber till Gud att han själv skall slippa en liknande död. Trind som förstår vad han tänker frågar om det inte är värre att bli spetsad?
Han får inget svar.
– Svara mig. Det tar ente lang tid innan de asen dör i vannet. Det tar många timmar att dö på pålen.
Till svar får han korta ljudlösa huvudnickningar.
– Nästa svenskdjävel, säger Trind och greppar en pipskäggig man och frågar om han har något han vill säga. Men mannen får inte fram något, inte ens gnyenden, läppar och mun skälver, ögonen slutna.
– Aj, en sådan svekfull sautan, han försöker undkomma. Han vaknar nock te liv i vannet, säger Trind och gör med honom som med den andre dragonen, håller hans fötter, den här gången tills han har vaknat i vattnet och börjar sprattla med benen. Med en kraftfull stöt knuffar han in honom under isen.
– Då e de din tur, säger Trind och ger den tredje dargonen ett slag med gevärskolven i ansiktet. Med blodet forsande ur näsan söker han Trinds blick.
– Nådigast, visst är du kristen?
– Bra att du lever din djävel.
– Nådigast, upprepar han, är du kristen?
– Varför fraugar du?
– Visa kristlig barmhärtighet?
– Du har ente visat de mina barmhärtighet.
– Det var inte jag.
– De kan ja ente veta.
– Du kan heller inte veta att det var jag.
– Det räcker att du e svensk.
– Inte vaken. Jag ber dig.
– Hur vill du dö?
– Skjut mig.
– I hjärtat eller i huedet?
– Här säger han och lägger handen över bröstet.
– Naj, du ska bottna i sjön, väser Trind och trycker ner dragonens huvud under vattnet, greppar hans ben och knuffar honom så hårt han förmår in under isen.
– Nästa gubbe, säger han och tar tag om den siste dragonen som fortfarande lever. Innan han bestämt stöter in honom under isen ger han honom ett hårt knytnävsslag i ansiktet.
– Då e de bara de döa kvar. Ni har väl tagit hand om deras krut och kulpåsar?
– Vesst har vi, vantar och luva osse.
Mer hinner de inte säga förrän de hör ljudet av vattenplask.
– Nej va i hilvite, lever du din sautan! utbrister Trind och sparkar dragonen i bröstet som han nyss sköt in under isen.
– Försöker du kliva ur vaken, ja sa att du skall bottna i sjön ditt as, väser Trind, orolig att Gunne ska höra dem. Blöt och med skräckslaget uppspärrade ögon ber dragonen Trind om nåd:
– Kungen tvingade mig, jag vill inte döda er.
– Tyst, håll du din breda flabb, väser Trind, höjer karbinen, tar sats och slår kolven i dragonens ansikte så att han hamnar under vattnet. Snabbt stöter Trind in honom under isen.
Omedelbart blåser dragonen ut luften ur lungorna för att snabbast möjligt fylla dem med kallt Finjasjövatten genom fem snabba inandningar då han vet att medvetslösheten infinner sig snabbare och gör döden mindre plågsam än om han håller andan. Någon minut senare lägger han sig medvetslös tillrätta på sjöbottnen med vattenfyllda lungor. Efter ytterligare en minut upphör hans hjärta att slå.
– Sautan va blöt ja blev, mumlar Trind. Men hjälp mig. Stå ente o glo som de värsta fjabbar. Dessa ska osse i vaken, om än de e döa.
När Trind skall lyfta ner en av soldaterna i vaken ser han att han lever.
– Vaa! utbrister han. Så gla ja blir, du lever din sautan. Du piggnar till med litta vann, säger han och stänker isvatten i hans ansikte.
– Bra, nu e du tillräckligt rask för vaken. Hälsa djävulen från mig, säger han och gör med honom som med de andra, för ner hans huvud under vattnet och skjuter in honom under isen.
– En djävel kvar, sen e vi klara. Nu kan ni ente säga nöed te kapten, för nu e ni osse med om det här.
Samtidigt ser Isak männen i ladan stiga ut genom porten med händerna ovanför sina huvuden.
Gunne kommenderar Cronhjort och hans män att ställa sig framför ladans ena långsida. Cronhjort som tror att Gunne tänker avrätta dem, utbrister:
– Du gav ditt ord på att låta oss leva. Vad är du för en krigsman som inte håller ditt ord?
Istället för att omedelbart svara försöker Gunne skapa sig en bild av situationen vid stranden. Bra, de har kontroll på läget, tänker han och vänder sig långsamt mot Cronhjort:
– Lugn. Vi e ente som ni, säger han. Vi e kristliga. Om ni gör som ja sär får ni leva.
Ett sorl av lättnad hörs från männen, utom från Cronhjort som försöker upprätthålla militär värdighet:
– Då parlamenterar vi som officerare, säger han med stabil stämma.
Gunne svarar inte. Istället försöker han avgöra om Cronhjort och hans män upplever kraftig ångest eller goda förhoppningar.
Avvaktande inväntar Cronhjort Gunnes nästa initiativ. Med en lätt huvudnickning ger Gunne tecken åt Hissmossa-Peder att göra som bestämt. Innan vägvisaren hinner reagera drar Hissmossa-Peder ett snabbt snitt över hans halspulsåder. Med uppspärrade förvånade ögon stirrar han på Hissmossa-Peder innan han faller till marken. Inte heller stunden det tar innan han blir medvetslös och blodförlusten får hans hjärta att stanna, ger han ifrån sig några ljud.
– Du lovade oss livet, säger Cronhjort upprört.
– Er officerare gav ja mitt ord. Ja sa inget om vägvisaren. Han kunde visat vägen för andra svenskar i framtiden.
Cronhjort nickar till tecken att han förstår.
– Såå, säger Gunne släpigt. Har översten några funderingar på vad vi ska göra med er som lever?
Cronhjort återfår snabbt fattningen:
– Bäst vore om ni låter oss gå. Med handen på hjärtat, fortsätter Cronhjort, lovar jag att inte eftersöka er.
– Så skulle vi kunna göra. Men ja tänker annorlunda, svarar Gunne trosvisst.
– Låt höra.
– Vi överlämnar er till danskarna. De ger oss en betydande dusör för en officer av er rang.
– De kommer att avrätta oss.
– Ente om ni samarbetar. De tar hänsyn till er militära grad. Men det du sa om Lund, att det var en strid mellan krigsmän är lögn.
– Vad menar officeren?
– När er seger var klar slaktade ni många blesserade och försvarslösa män. Det var mord översten.
– Det där vet jag inget om.
– Ljug ente översten. Ni deltog i slakten.
– Det är krig, krig är grymt.
– Krig e grymt, men det ni gjorde i Lund hedrar ingen krigsman, ni mördade män som annars hade överlevt kriget. Med vilken kristlig rätt gjorde ni det?
– Vi hade Gud på vår sida, annars hade vi inte klarat av fienden som var många fler än vi. ”Hielp Gudh” var vårt fältrop och guds hjälp fick vi.
– Naj, genom er konges ögon glor sautan, svarade Gunne, upprört.
Cronhjort som inser att han har provcerat sin överman, intar ett försonande röstläge:
– Som sagt, krig är grymt och själva tar ni inga fångar, ni dödar alla, vilket jag kan förstå.
– Bra. Det förstår översten. Men vi pinar ingen till döds som ni gör. Vi sticker kniven i våra slagna fiender direkt. Nu ska översten ente tro att ja låter er leva för att ja e mild. Helst vill ja hämnas för vad ni har gjort. Avrätta er med en kula för tinningen. Det vore en värdig död för en krigsman som er. Men ni e allt för värdefull för att ja ska ha ihjäl er.
– Lämnar ni oss till fienden blir vi torterade om vi håller vår mun stängd?
– Det vet ja inget om. Men ja lovar med handen på skriften att ni ente mister livet så länge ni e mina fångar.
Tretton timmar senare Färingtofta, onsdag 3 februari 1677
Långsamt på rad skrittar de genom den mörka avlövade bokskogen. En tunn månskära hänger på en absolut molnfri himmel. Efter skånska förhållanden är kylan mycket sträng.
Främst i det tretton personer långa ledet rider Suend Olsen från Kampholma, hemmastadd i skogarna från hembyn till Kågeröd efter att han har arbetat en säsong på äppelodlingen på Gyegården vid Söderåsen. Strax bakom honom rider Peder Modisen från Västra Torup. Tillsammans med Truls Hagesson från Matteröd, är han bekant med terrängen väster om Matteröd med dragning åt Allarp. Om drygt två mil når de öppet landskap mellan Kågeröd och slutmålet för ritten, Citadellet i Landskrona.
Desto längre bort från Kampholma de kommer desto oftare rådgör Suend, Peder och Truls med varandra om vägvalet. De beräknar väderstrecken utifrån polstjärnans position. När de är osäkra rådfrågar de Gunne för att han skall vara med och ansvara för vägvalet. Om cirka ett och ett halvt dygn hoppas de vara framme i Landskrona för att överlämna fångarna till den danska krigsmakten.
Om det går som Gunne hoppas kommer han och Bettina, tillsammans med åtta man ur hans trupp tillbringa resten av vintern som den danske kungens gäster i Citadellet. När våren återigen gör skogarna svårgenomträngliga, återvänder de till Göinge.
Den övriga truppen kommer att tillbringa återstoden av vintern i Vedhyggegruvan under ledning av Hissmossa-Peder. Fyra av dem kommer att hålla sig gömda hos två välvilligt inställda familjer i ensligt belägna gårdar. Eftersom livet är hårdare i kalkgruvan kommer de att turas om att vistas hos bönderna. Tillsammans kommer de inrikta sig på att störa brevtransporter mellan de svenska arméerna under vintern.
Strax bakom vägvisarna rider Gunne och Bettina, jämsides när terrängen tillåter det. Långsamt skrittar de genom skogslandskapet. Snön låter under hästarnas hovar.
– Halt! säger Suend. Han spänner hörseln, lyssnar in i mörkret medan de övriga inväntar hans besked, om han noterar något misstänkt, något som kräver höjd beredskap eller om de kan fortsätta ritten. Efter en minuts tystnad ger Suend klartecken för fortsatt ritt:
– Det var bara nöed vilt, säger han.
Alla är trötta, svenskar som skåningar efter det senaste dygnets fysiska och mentala ansträngningar och bristen på mat och sömn. Återstoden av natten behöver de för att nå gränslandskapet mellan skogen och de öppna fälten vid Kågeröd, där de planerar att slå läger under den ljusa delen av dygnet för fortsatt ritt mot Landskrona i skydd av mörkret.
Trots sömnbristen, kylan och hungern är de flesta i truppen vid gott mod förutom överste Cronhjort och hans män, även om dödsångesten som de plågades svårt av när de var instängda i ladan har upphört. De tror och hoppas att den danska armén kommer att följa krigets regler, att inte tortera och avrätta dem som officerare i fångenskap.
– E du trött, frågar Gunne Bettina som med slutna ögon låter sig invaggas i en stilla slummer av den långsamma ritten. Först efter att Gunne lägger handen på hennes axel uppfattar hon vad han säger.
– Trilla ente av öget.
– Naj. Ja passar på att vila mig, säger hon och ler trött. Sover gör ja ente.
– De e bra, svarar Gunne som inte hinner säga mer innan Bettina lägger sin hand ovanpå hans:
– Vi lever Gunne, säger hon.
– Ja det gör vi.
– Vi klarade det.
– Det gjorde vi, svarar Gunne och stryker henne ömt över axeln, låter handen glida ner över hennes barm innan han tar hennes hand.
– Snart får vi vila, säger Bettina. Kanske att vi slipper hungra. Ja vill sidda framför en varm eld med daj och slippa denna himska kyla.
Utan att kommentera hennes förhoppningar om vistelsen på Citadellet, frågar Gunne med en för honom anmärkningsvärt tunn röst vad hon skulle tycka om att få en stund för oss själva:
– Bara du och ja?
Bettina skrattar och drar till sig handen.
– Ha! Ha! De e de enda du tänker på.
– Ente. Men vesst längtar du osse?
En kort paus följer utan att han får någon reaktion från sin trolovade.
– Hoppas ja, säger han mycket lågt och tvekande.
Efter en stund, som han uppfattar som en evighet och inte vet hur han skall tolka, hör han Bettina fnissa, som om det inte var menat att han skulle höra det.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>