Finja kyrkby torsdag 25 februari 1677
Det är efter midnatt. Byns ålderman, vanligtvis kallad Lars Ålderman, kan inte sova. Sömnsvårigheterna blev allvarliga efter nederlaget för den svenska krigsmakten på Finjasjöns is två veckor tidigare. Ett tjugotal friskyttar övermannade och dränkte ett tiotal soldater, levande som döda, i en vak på sjön. Officerarna överlämnades till den danska armén i Landskrona.
I natt, liksom tidigare nätter efter det katastrofala nederlaget för den svenska truppen, blev Lars Åldermans sömn störd av spöklika svenska soldater som svävade i cirkelrörelser över hans bädd.
– Går du ut mitt i natten? utbrast svärdottern när hon förstod att han nattvandrar.
– Jag kan inte sova när det tränger på, svarade han undvikande. Bättre att göra det utomhus än att fylla pottan. Så blir det när gubben är gammal, sa han med ett leende. Han sa inget om spök-gestalterna som stör honom. Vill inte oroa familjen i onödan, att de skall tro att han har blivit tosig på gamla dar.
Kylan är hård, månen lyser nästan full på en molnfri himmel. Den djupa snön ligger kall över det mörka landskapet. Efter att han lyckats pressa fram några droppar invid husknuten tar han riktning mot den västra delen av byn. Själv bor han i den östra delen, inte långt från kyrkan.
Allt är genomfruset, träden, stengärdena och de små gårdarna. Isen på sjön ligger snöblank i månskenet. Mörka streck syns över isen efter slädekipagen som sammanbinder byarna runt sjön.
Lars Ålderman stannar och ser åt viken som ligger dold bakom en mörk vägg av träd. Det var där det hände tänker han. Inte för att han ber för de svenske, tvärtom, de har inte här att göra, men han fruktar att deras fasansfulla död har gjort dem hämndlystna. För svenskarna glömmer inte. Det var vad officeren sa när en mindre svensktrupp la sig i vinterkvarter i byn under några dagar tidigare i vintras. De hämnas och de gör det brutalt, det vet Lars Ålderman.
Han ryser, inte av kyla utan av obehag.
Bara de har fel för sig, tänker han. Att kikaren som Margrete, dotter till Sissela och Mogens Jönsson, bevittnade överfallet genom är ett trolltyg. Att hon inte såg vad som verkligen hände på isen. Själv befann han sig i Stoby vid tiden för överfallet.
Men han inser att det är en from förhoppning; överfallet skedde. När han inspekterade viken fann han en stigbygel och en handske, båda svenska. Isvaken syntes dessutom, om än kylan hade knutet ihop den.
Om ryktet talar sant att Margretes äldre syster Bettina och hennes trolovade från Matteröd, deltog i dränkningen har han inte fått bekräftat. Men Margrete och Mogens är säkra, de såg rätt.
Han stannar, spänner hörseln för att avgöra om något ovanligt sker eller är på väg att ske. Men allt verkar lugnt, är som det brukar vara en kall vinternatt med månen som sveper in byn i ett blekt sken.
Som ålderman känner han ansvar för byns innevånare. Kanske större än han mäktar med i dessa ytterst svåra tider.
Han fortsätter. Efter ett tjugotal meter stannar han intill Knudsengården. Bullrande snarkningar tränger ut genom väggarna. Han ler åt ljudvolymen. Han vet var de kommer från. Trots att många snarkar i byn skämtar byborna gärna om Knudsens: Det sägs att det är dags för nytt knuttimmer hos Knudsens, han har skakat timmerväggarna orediga med sitt brölande. Fnissningarna blir ofta eftertryckliga, men aldrig elaka.
När våren kommer brukar han flytta in i ett bås i fähuset. Där stör han ingen mer än möjligtvis djuren. Vintertid tvingar kylan in honom i gårdshuset igen.
Fru Knudsen betraktar sin snarkande man i månskenet som tar sig in genom fönstret, hans vidöppna mun, de fåtaliga tänderna. Hon ser med avsmak hans haka välla ut över nattsärken under den slappa käken. Hon skakar honom i axeln:
– Sluta bröla gubbe! Du brölar värre än en magpinad ko.
Samtidigt som hennes man vänder sig mot väggen hör hon knarrande fotsteg utanför fönstret. Hon blir inte rädd, hon är bekant med det långsamma hasande ljudet. Det är som det brukar vara, tänker hon, inte heller Lars Ålderman kan sova i natt.
Efter soldaternas vinterkvarter har byborna det svårt. Som undersåtar till den svenske kungen är de skyldiga att förse inkvarterade soldater med fortskaffning och foder till hästarna. Om de vägrat eller blivit påkomna med att undanhålla utfordring hade de blivit hårt straffade.
Med brett ställda fötter lättar Lars Ålderman ytterligare en gång sitt vatten. Den här gången lyckas han pressa fram betydligt mer än tidigare och svedan är mindre. När han är klar sveper han snö över det mörka området i snön.
Satan så mörkt, nu pissar jag blod också, tänker han. Att det är illa om det svider och urinen är röd, det vet han. Och nog svider det alltid om än det minskar när han står upp och tar god tid på sig, inte pressar för hårt.
Bäst att inte säga något till dem där hemma om blodet, tänker han. Värre finns än rött piss som svider. Men han är väl medveten om hur det kan sluta; med gubbdöden.
– Du går väl inte utanför byn mitt i natten, ensam? utbrast hans svärdotter. De osynliga kan se dig. De håller till i stengärdet vid kyrkan?
– Nu ska Astrid inte vara knasig, säger han och skrattar.
– Du pissar väl i pottan?
– Men kära du, mitt pissande är inte som när jag var en valpasatan. Då kunde jag hålla pisset en hel dag. Numera måste jag tömma mig ofta för att inte blöta ner bysorna. Så är det att bli gubbe, Ha! Ha!
– Du pratar, insköt hans fru gällt.
Lars Ålderman försökte tona ner faran med sina problem med att kasta vatten och med nattvandringarna. Själv är han inte rädd för varken de underjordiska eller trollen. Han har aldrig sett dem. Har ofta hört talas om dem, men ingen har sett dem, likväl är man livrädd för dem. Själv är han är mest rädd för att stå öga mot öga med vargen. Med glimten i ögat sa han att alla behöver pissa:
– Inte Gud, men dronningarna behöver det och det kletiga osse. Eller vad säger du kärring? sa han med ett kort skratt.
– Du är glyttigare än glyttarna, svarade hans fru.
– Jordemoran i Sjörröd är bra på att dra fram ungar, men hon är osse bra på att bota gubbpissande sägs det.
– Hennes namn tar du inte i flabben gubbe, utbrister svärdottern och fortsätter, hon är ingen jordemora, hon är en trollkona. Famnar djävulen gör hon. Hon lyfter på kjolen och låter hans svarta gift välla in dit manfolket trängtar.
– Inte yppade jag hennes namn, men tro du vad du vill. Gästgivaren red från Tyringe för att få hennes hjälp. Och han är botad.
– Trollkonan har du inget att skaffa med. Hon hjälper trollen att lägga vanskapta glyttar i bädden. Nils Petters töffe till påg la hon dit. Det säger Nils Petter och han tar mot den heliga nattvarden så inte ljuger han.
– De där är dumt prat. Pågen är snäll om än litta skev i huedet. Han försöker rädda katterna från madaboret. Vi är alla guds skapelse, säger han, katterna osse.
– Må tro att han gör det. Bara fjabbar får för sig sådana stolligheter när folk hungrar.
– Inget ont i den pågen, han vill gott om än det blir fel ibland. Om inte det fanns töffar hade vi andre inte fattat vad som är vettigt.
– Nu hädar du. Gud vägleder oss genom prosten och skriften. Inte töffarna. Han ser snäll ut, men gör ont. Att ge maden till katterna när folk hungrar är att göra ont. Vem om inte trollpackan och trollen är skyldiga till det?
– Aaah. Du tjatar. Jordemoran botar friskyttar som skadats i strid. Får svensken veta det dödar de henne.
– Inget friskytteprat här, nån kan höra dig, viskade Astrid.
– Men kära Astrid, här finns inga svenskar.
– Om det traska omkring sladderhanar i byn vet du inget om. TöffeAxel är en sådan, så töffigt som han flinar.
– Det har byalaget rett ut. Han skrämdes av svenskarna men han yppade inget. Att han och hans kärring förstördes av all skräck är inte märkligt. Tösen var bara sex år. Ändå skändade de henne.
– Ja himskt va det, svarade Astrid och lyfte sitt barn till bröstet. Efter en kort tystnad log hon och sa att allt detta prat bara för att du inte kan hålla pisset.
Lars Ålderman ler åt minnet när han börjar gå mot Mogensgården, Efter några meter tvekar han; hiskeligt kallt det är, tänker han, jag måste nog vända hem.
– Du får samla björksav när de blir dags? sa Astrid. Den ska vara bra mot pissebesvär.
– Det lovar jag. Söt björksav och avkok på björklöv lär va bra. Kanske kan det va till min hjälp om än utan jordemorans ramsor.
Med ett återhållet fniss slog Astrid sin svärfar lätt över bröstet: Du kommer att möta din skapare som en pissgube, så det lönar sig inte att du ger dig i lag med trollkärringar. Du kommer ihåg vad prosten har sagt; att du hädar om du ger dig i lag med dem.
– Inte tänker jag ge mig i lag med en trollkärring, men om det är jordemoran i Sjörröd du menar kan jag inget lova.
– Du är hopplös, sa Astrid och strök sin svärfar över armen.
– Att du ska va så arg på jordemoran. Gud är nock inte arg på henne om än hon ser ut som en häxa. Inte gör hon något ont, hon hjälper människor som har det svårt.
– Med hjälp av satan?
– Hur kan du tro att satan är god och hjälper oss människor? Det är det Gud som gör?
– Gå nu med dig, sa Astrid avvisande.
Lars Ålderman ger inte hela sanningen, att det inte främst är blåsan som tvingar ut honom på nattvandringar; att han känner skräck för att svenskarna skall straffa Finja och vännerna i Matteröd för dränkningarna på Finjasjön. Han vill inte oroa dem mer än nödvändigt. Han vet att tryggheten de känner beror på deras tillit till Gud, prosten och till honom som husets herre.
Lars Ålderman passerar ladan som svenskarmén tog kontroll över senast de intog byn. Den gången var det inte kallt som i natt utan en varm sommarmorgon några dagar efter att skörden var bärgad. Med laddade karbiner, skarpslipade värjor och hotfulla skrik, drev soldaterna byborna till kyrkan. Men först slog de karbinkolven hårt på Lars Åldermans dörr och beordrade honom att blåsa i byhornet till samling vid kyrkan.
Han ryser vid minnet, men kan inte undkomma det oavsett om han försöker sova eller nattvandrar. Men det är är något lättare att bära när han nattvandrar. Mest ryser han när han tänker på sin oförmåga att rädda sin brorson när han protesterade mot officerarens behandling av en äldre man under hans ansträngda vandring till kyrkan.
– Ser inte officeren att gubben är gammal, han har ont i skånkarna, skrek brorsonen. Till varning för byborna stötte officeren sin vackert utsmyckade värja genom brorsonens kraftfullt pulserande hjärta. Utan att se på den döde torkade officeren värjan ren från blod samtidigt som han sa att alla gårdar skall skänka dem en tunna mjöl. Med en stämma pipig som ett fjäderfäs sa han att era generösa gåvor kommer omedelbart att föras till konungens gagn.
– Under några dagar ligger vi i kvarter i Finja, fortsatte han. Och då är ni skyldiga att bistå konungens soldater och hästar med nödvändig skaffning.
Officeren gjorde en konstpaus, iakttog byborna. Det glesa skägget förmådde inte dölja hans flyende haka. Långsamt riktade han värjan mot Lars Åldermans döde brorson.
– Se på snapphanen. Det aset förtjänar guds förakt. Han gjorde en tyst paus, inväntade bybornas reaktion. När de fortsatte att stumt stirra i marken steg officerens röstläge till högsta falsett:
– Ni trilskas. Se på snapphanen, det är en order.
Inte samtidigt, utan långsamt, en efter en, betraktade byborna den döde. Flera grät, drog in snor, mumlade ohörbara förbannelser och böner. Åldrige Agne, med stöd av sin dövstumma dotters arm, förmådde inte bli arg: Nu lämnar jag jordelivet, mumlade han, nu träder jag snart in genom himmelsporten.
– Sådär, sa officeren. Glöm inte att en snapphane inte får guds omsorger efter döden. Inte heller de som hjälper en snapphane.
Tysta nickade byborna. Officeren krafsade sig i skägget, reste sig till stående i stigbyglarna, flinade föraktfullt, fyllde lungorna med ljummen sommarluft och vrålade att de skulle se honom i ögonen när han talade. Alla, förutom spädbarnen såg på honom när han satte sig ner i sadeln.
– Har ni förstått? sa han. Nu något lugnare.
Bybornas svar kom unisont mumlande: Ja! . . .
Strax är Lars Åldermans nattvandring över. Innan han är hemma måste han passera Garvargården med den motbjudande stanken från hudar som ruttnar i kar av ek inför behandlingen till följsamma skinn.
– Satingen va det stinker.
Han är hemma, han hör snörvlande grymtningar från grisens viste. Han ser ett mindre moln närmar sig månen. När han öppnar ytterdörren ljusnar beslaget på dörrvredet i månljuset, skarvarna mellan dörrplankorna ger skuggor.
När han vänder sig om innan han stiger innanför dörren ser han molnet sluta sig runt månen, som ett värmande stöd. Det måste vara ett tecken, aldrig att jag har sett något sådant, tänker han, stiger in i huset och stänger dörren på gnälliga järn. Några minuter senare sover han.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>