Tre månader senare Matteröd, tisdag 4 maj 1677
Även om våren har kommit med värme i backarna och på fälten sedan flera veckor tillbaka, upplever Smed-Hans hettan i smedjan behaglig. Den lindrar värken i axeln och stelheten i lederna. Värre är det med yrseln. Så länge kosten inte bara är dålig utan fortsätter att försämras, kommer yrseln att förvärras. Det vet han.
Men han är inte ensam om att ha det svårt, hela familjen lider av den magra kosten. För flera av byns innevånare är situationen mycket allvarlig. Hungerkarvandet i buken gör honom melankolisk. När det är som dystrast ser han framför sig en förkolnad by med barn, kvinnor och åldringar som ligger döda i gårdarna och män som hänger i eken intill kyrkan.
Att de har det svårt i byarna vet han från söndagarnas kyrkobesök. Inte bara svenskarna plundrar bönderna. Också snapphanarna griper till våld för att få vad de begär. Ibland också friskyttarna. När friskyttarna har gett sig till känna har de hitintills gjort det som vänner. Men de behöver också mat för att överleva. Några bönder delar med sig i förhoppning om ett snart slut på kriget. Andra misströstar, i synnerhet efter den svenska segern i slaget vid Lund.
Gunnes friskyttetrupp berövar inte vänligt inställda bönder på all proviant, vilket snapphanarna och svenskarna gör. Om friskyttarna förstår att bönderna är vänligt inställda, om de vet att de har söner som har anslutit sig till dem, beräknar de gårdens behov för att överleva. Utöver det tar de inget, om inte folket insisterar, vilket de gör allt mer sällan.
Snapphanarna bryr sig inte om svensken eller dansken går segrande ur kriget. Alla är deras fiender. De tänker bara på sig själva; utstötta från bygemenskapen, desertörer från armén, deserterade legoknektar, mördare, utblottade män som har sökt skogen för att försörja sig som kriminella. Ett resultat av återkommande krig, av fattigdom och svält, av ett bondesamhälle i kris.
Smed-Hans pratar inte gärna med Ella om sin yrsel, att den emellanåt tvingar honom att avbryta arbetet. Han vill inte göra henne mer nerstämd än hon redan är. Till all övrig sorg fick hon och Smed-Hans ett sorgebesked igårkväll. Torluf kom själv och gav dem beskedet; att hans fru har avlidit efter flera veckors smärtor i buken. Han nämnde aldrig ordet död. Istället sa han att han blev tvungen att lägga psalmboken under Jertruds haka.
Veckorna före hennes död sökte Torluf ofta Smed-Hans sällskap. Inte för att prata, utan för att i tysthet vara nära sin vän. Med sig hade han trästycken av al som han bearbetade i avsikt att tillverka träskor till familjen. Ibland bröt de tystnaden med en sup och några intetsägande fraser.
Tidigare kunde Smed-Hans arbeta i ett rasande tempo samtidigt som han mumlade förbannelser över kriget. Men det var då det. Inte för att han är mindre arg idag. Hans krafter räcker inte till för att ta ut sin ilska genom arbetet.
– Ja ser ju för hondan att du e svajig huedet, sa Ella strax innan han skulle bege sig till smedjan imorse.
– Naj, ente e ja de, svarade han och ansträngde sig att gå stabilt.
Men det lyssnade hon inte på utan sa att hon tänkte låta lillprinsen komma och titta till honom.
– Varför det?
– Du kan trilla så svajig som du e.
– Nu e du knasig.
– Dina ben e lia rangliga som lagårdsdörren. Du skulle brinna som en pinne om du trillar på glöden.
– Nu får du lugna daj en gnutta. Ente trillar ja på glöden, sa han, trots att han själv är orolig. Men vad kan ja göra annat än att arbeta? tänker han. Arbetet i smedjan lever vi av, även om det ger mindre betalt idag än tidigare. Allt färre har råd att beställa arbete av honom i dessa hunger-tider. Utan det lilla jordbruket, jakten, Steens tjärkokning och småviltet som barnen snarar och fisket i bäcken, hade svälten redan tagit dem.
– Idag blir det bara litta arbete på morgonen, sa han till Ella. Så du behöver ente va ängslig. Ålderman har kallat till bystämma. Hans påg bjöd till mötet igår.
– Sa han vad ni ska dröfta?
– Folk svälter. Ongarna dör. Vi måste hitta på nöed.
– Va kan ni göra mer än att be till Gud?
– De e de vi skall dröfta.
– Om vi inget har e de väl inget annat att göra än att be till Gud?
– Så du menar att vi ska sidda på röven och låta ongarna dö den ene etter den andre? Ente bara ongarna dör, gamla och svaga dör, osse ungt folk dör. Annat ungt folk drar till skogs eller te Själland.
– Gå du på stämman, de e bra, svarade Ella frånvarande, strök sig över förklät innan hon med ansiktet riktat mot fönstret sa att lillprinsen kommer till smedjan vad du än anser om det.
– Det behövs ente.
– Nu ska du ente krångla om de osse.
– Ente krånglar ja!
– Gå nu.
– Va krånglar ja om menar du?
– Gå!
Det senaste året har arbetsuppgifterna i smedjan blivit färre. Inte lika mycket arbete går åt till att utföra beställningarna som under de goda tiderna. Ändå är arbetsmängden på gränsen för vad han tål. Om det är som jag börjar bli gammal, det är kanske inte bara hungern som gör mig svag? tänker han och drar med möda ett spik ur nageldonet samtidigt som lillprinsen stiger in genom dörren.
– God dag på daj lillprinsen, hälsar Smed-Hans sin yngste pojke, som inte besvarar hälsningen utan ser sig oroligt omkring, som om han är rädd att glöden skall hoppa ur ässjan och förgöra honom.
– Hälsa du mor att allt e bra.
Lillprinsen nickar ett par gången innan han lämnar smedjan för att rapportera till sin mor att hans far arbetar utan besvär. Men det stämmer inte, Smed-Hans säger inte som det är.
Han lägger ifrån sig handsläggan. Nej, Nu orkar jag inte mer, måste sätta mig innan jag skor garvarens spade.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>