28 juli

Två timmar senare Matteröd, tisdag 4 maj 1677

Byhornet ljuder manande genom byn, går inte att ta miste på. Som alla andra i byn vet Smed-Hans vad det utdragna blåsande lätet innebär, att alla karlar som inte är sjuka eller som befinner sig utanför byn, måste bege sig till kyrkbacken för att hålla stämma. Om det hade brunnit eller någon annan omedelbar fara hotade skulle klockaren ringt utan avbrott i kyrkklockan. 

– Bra att så många kunde komma, inleder ålderman Jeppe Hagesson den snabbt inkallade stämman. När vädret tillåter det, träffas de på kyrkbacken invid klockstapeln. I annat fall träffas de i sockenstugan vid kyrkan.

– Trots att många e sjuka och försvagade av hunger, fortsätter Jeppe, har ni kommet hit. De e bra, för stämman e viktig idag. 

Uppdraget som ålderman cirkulerar årsvis mellan gårdarnas manliga överhuvud. Den som inte är sjuk eller bedöms vara idiot är skyldig att ställa upp. Varje år vid Valborg görs skiftet. Ett skifte då byn ställer till med en rungande fest för att avtacka den avgående åldermannen och hälsa den nye välkommen. Ett gille som alla längtar efter om byn inte är drabbad av sjukdom, svält och krig. 

Dagarna innan det var dags för sådd, red en svensk patrull in i byn. Utan att låta sig provoceras hälsade Jeppe på befälet med sin djupa förtroendeingivande röst.  

– Välkomna till Mattered, sa han.

– Vem är ni? frågade befälet, förvirrad av Jeppes bemötande. 

 – Mitt namn e Jeppe Hagesson, ålderman i byn.

– Bra, dig har vi sökt. Var gömmer prästen sig? 

– Vår prost, Jöns Bring, e i Brönnestad som han brukar va när han ente e här i Mattered.  

– Då vet ålderman att det är din och prästens plikt se till att byns folk gör som beordras?

– Det gör ja. 

– Eftersom prästen inte är här, bär du ensam ansvaret inför Gud och konungen. 

Jeppe nickade och sa att det visste han, jag vet också att ni har det svårt med maten:

– För de e väl det ni traktar efter? 

– Utmärkt. Då löser vi det här utan besvär. 

– Vi ska göra va vi förmår. 

– Min patrull stannar i byn framöver. Hur länge vet vi inte. Under tiden är ni förpliktigade att bistå tio ryttare med husrum och skaffning och foder åt hästarna. 

– Vi kommer att göra som anbefallt. Men ja vill underrätta er om att byn hungrar. Vi ger gärna av våra slöjdvaror. På denna sidan sjön e vi kända för våra utsökta slöjdarbeten.  

– Slöjdvaror mättar inte. 

– Naj, de vet ja, men om ni e intresserade så har vi fina arbeten. Vi har osse ett grannt ollonsvin med gott hull efter ollonfallet i höstas. Men annars e de klent med maden. I många gårar e utsädet redan uppädet och folket svälter.

– Vad menar ålderman, tänker ni uppfylla er plikt? 

Jeppe som var väl medveten om vad byn riskerade om de inte tillmötesgick ryttarnas krav, nickade långsamt och sa med sin behagliga stämma att vi kommer att göra som anbefallt:

– Men om byborna ente kan stoppa det lilla utsädet vi har kvar i joren te våren kommer vi ente att ha nöed att bjuda er att äta te sommaren.  

Officeren, som låtsades att han inte hörde, sa entonigt; fem av era gårdar skall hysa två ryttare vardera. Två mål mat och dryck om dagen skall erbjudas. Ålderman förstår vad som händer om ni sätter er till motvärn? 

– De gör ja.

– Eller om ni skadar vårt folk, även om de möter sin skapare i en till synes ostrafflig död?

– De osse. Ja hoppas kunna samla byns män till stämma i enslighet för att övertyga dem om varför era önskemål måste tillgodoses. 

– Beviljas, men inte utan uppsikt.

– Får ja komma med ett önskemål?

– Låt höra.

– Om vi gör som ni begär emotser ja att era ryttare uppför sig kristligt i byn.

Befälet stirrade på Jeppe, förundrad av eftertrycket i hans argumentation. Till slut nickade han och sa att det var överenskommet.

Jeppe inledde det snabbt inkallade mötet med att förklara att det inte var en stämma med möjlighet till diskussion och beslut: 

– Jag kommer att tala om vad jag och svenskarna har fastställt, sa han. Längre hann han inte förrän hans näst yngste son Jep, 17 år, avbröt honom.

– Och om det ente gillas? 

– Nu tror ja att alla begriber varför vi måste åtlyda uppgörelsen. 

– Säj först vad som händer om den ente gillas? skrek hans son. 

– Håll truten glytt, avbröt ilsket salpetersjudaren Jep. Låt din far tala. 

Jeppe såg med tacksamhet på salpetersjudaren.

– Om vi gör som beordrat lovar svensken att uppföra sig kristligt i byn. 

Ingen sa något, alla grunnade på vad Jeppes ord innebar fram tills Sinne Ågesson frågade vad byn i så fall måste göra?

– Vi skall hålla tio ryttare med proviant och deras ög med bete. Hur länge vet ja ente, det vet ente officeren själv. 

– Du vet vad det betyder Jeppe, många kommer att svälta ihjäl, säger tjärkokare Knudt Knudsen. 

– Ja har samma mening som daj, men vi har ingen annan möjlighet. Vi får hoppas att de ente stannar länge. 

– Vi klarar ente ens en dag med ryttarna i huset.

– Jo, de e allvarligt, men vi måste göra som beordrat.  Då har de lovat att uppföra sig kristligt. 

– Låter de töserna va ifred? inflikade Smed-Hans.

– Ja, de e va de har lovat.

Efter fem veckor var merparten av utsädet uppätet, de få kreaturen slaktade och höet kraftigt reducerat. Hungern har övergått i svält De svagaste äldre och barnen har dött. Däremot blev ingen avrättad, ingen kvinna våldtagen, ingen gård bränd.  

Diskussionen på den snabbt inkallade bystämman blev hetsig. Jeppes son var argast. Men efter en lång diskussion var de flesta överens. Om Jeppe inte hade lyckats förhandla med övermakten hade sannolikt byn drabbats ännu hårdare. 

– E de ente bättre att dö med bössan i näven än att svälta ihjäl? skrek Jep ilsket. 

Hans utbrott fick mötet att tystna, hans fråga hängde kvar i luften, avvaktande, gjorde mötesdeltagarna osäkra. Jeppe försökte återta initiativet i samtalet:  

– Efter slaget i Lund e svensken stark. Det gäller … längre kom han inte förrän Jep ilsket avbröt honom:

– Ska vi då lägga oss ner och dö av svält, e de va far ber oss göra? 

– Om du låter mig tala klart, sa Jeppe nu med kraftigt höjd röst, så skall ja förklara. 

– Gör det, men det tror ja ente att far kan. 

– Tyst pågslyngel, har du ente lärt daj fjärde budet? utbrister skomakare Edvindsen upprört. 

Jeppe tog omedebart över ordet:

– Bästa vänner, sa han. Vesst e det svårt, men nu gäller det för oss att hålla ihop och försöka överleva kriget oavsett vem som segrar. Det e de vi måste dröfta idag. Hur vi skall göra för att ente dö av svält och sjukan. 

Instämmande nickningar, förutom Jep som reste sig och lämnade stämman utan ett ord till avsked. Dagen efter sökte han sig till skogen för att ansluta sig till sin äldre bror Truls i Gunnes friskyttekompani. 

När Jeppe skulle avrunda stämman föreslog skräddare Trued Torkelsson att mötet gör ett undantag från turordningsreglerna för att be Jeppe stanna kvar som ålderman så länge kriget varar. Mötet instämde och bad Jeppe åta sig uppdraget, vilket han gjorde.

Att dagens stämma, några dagar efter att ryttarpatrullen lämnat byn är viktig, förstod Smed-Hans när Jeppes tolvårige son bjöd till stämman under gårdagen. Snabbt utlysta stämmor är sällsynta, men de förekommer. Ingen skrattar eller pratar högt som man annars brukar göra vid stämmorna. Stämningen är tryckt.  

Med möda reser Jeppe sig från pallen, tar spjärn mot gångstaven och hälsar alla välkomna:   

– Ingen saknas ser ja. De e bra, fortsätter han, för de e viktigt de vi måste dröfta idag.

– Det begriber vi, svarade Agnar hjulmakare.

– Att byn e i fara vet vi, vi svälter och e sjuka. De e länge te vi kan bärga skörden. Om vi får behålla det lilla vi får att gro efter det ledsamt lilla utsädet vi stoppade i joren i våras vet vi ente.

– Den lilla skörden vi kommer att få räcker ente att hålla oss kvar i livet. Vi kommer alla att dö av svält före julen, säger Anders Sten och skakar på huvudet. Flera av mötesdeltagarna instämmer. 

– Säg ente de, svarar Jeppe, det e de vi skall dröfta idag. Ja har en del förslag som kan göras. 

– För att vi skall slippa svälta ihjäl? 

– Ja, svarar Jeppe trosvisst. Långsamt vrider han på sitt stora ljusa huvud, låter blicken stanna på den tornlösa kyrkan. Tyst väntar han ut det lågmälda mumlandet. När det har upphört återtar han ordet och säger att det inte är vårt fel att död, hunger och sjuka har drabbat vår by:

– För ja kan ente tro att Gud straffar oss med döden för att vi har syndat. Syndat har alla gjort, men vi ber om syndernas förlåtelse och tar nattvarden som gudfruktiga människor. 

Instämmande jakande under tiden Jeppe gör en konstpaus. 

– Nu måste alla som har det särdeles svårt få hjälp, fortsätter Jeppe. Vi måste hjälpa varann annars e de mange av oss som ente lever te julen. 

Skomakare Edvindsen säger skeptiskt att han inte förstår hur de som inget har skall kunna hjälpa andra? 

– Kyrkans fattigstock e tom, fortsätter han, när som helst kan ryttare komma hit igen. Då går det fort te hela byn har svultet ihjäl. Var så säker. 

– E du rent lomhörd? utbrister Svend Trulsen. Lyssna på Jeppe istället för att gaffla om att vi ska dö. Vi e ju här för att vi skall göra nöed åt eländet. 

– Nu e du orättfärdig. Klart ja litar på Jeppe. De e svensken ja ente litar på.

– Vem litar på svensken? svarar Trulsen. Men de kommer nock ente att bränna byn och döda oss efter att vi plitade våra namn på kongens plakat i Önnestad och i Hofdala. 

– Vi tvangs te det, nästan skriker skomakaren. 

Jeppe som reagerar på skomakarens aggressivitet säger åt honom att lugna sig:

– Edvindsen – om du har nöed att säga gör du som brukligt.

Skomakaren reser sig, nickar och ber om ursäkt och säger att det inte är er han är arg på: 

– Ja e bara så förtvivlad. Om ja själv dör av svälten bryr ja maj ente så möed, värre e de med alla våra glyttar och fruntimmer. 

– Vi förstår daj, svarar Jeppe. Om du har tappat hoppet hoppas ja att du får det åter idag. Var du klar Trulsen innan du blev avbruten? 

– Ja vill bara säga att osse ja tyckte det var skändligt i Hofdala me alla karbiner som petade oss i röven.  

– Vesst va det, svarar Jeppe. Men trots det tror ja att vi kan klara oss om vi håller det vi tvangs lova i Önnestad och i Hofdala. 

– Och det tror du på? säger Edvindsen. Om de får veta att Smed-Hans påg e friskyttekapten och dina pågar har gått till skogs, så hänger de var tredje karl i byn. Och när de ändå håller på så skändar de våra kvinnor. 

Mötesdeltagarna vänder sig mot Jeppe. Som byns ålderman förväntar de sig att han bemöter Edvindsen. Jeppe som är medveten om sin betydelse för byborna dröjer med svaret. Inte för att han är osäker, utan för att en konstpaus vid rätt tillfälle förstärker hans auktoritet. Han vet att om han sviktar riskerar hela byn att svikta i tron på överlevnad. 

– Kära bybor, inleder han sitt svar. Ja tror som Trulsen, att vi trots allt kan va hoppfulla etter Hofdala och Önnestad. Om vi gör som vi har lovat glyttekongen kan vi kanske rädda byn. Om vi tar till vapen går det illa, det e ja förvissad om.

– Ska vi då ange dina pågar och Smed-Hans påg, som ni har lovat glyttekungern? inflikar Trulsen.

– Naj, säger Jeppe. Det hoppas ja att ingen gör. Vi får hoppas att dansken och friskyttarna driver bort svensken. Men om vi ställer te me ett bondeuppbåd går byn under. De e ente bara svenskarna vi måste va rädda för, fortsätter han. Risken att dö av hunger och sjukan e osse stor. De flesta av oss är tillräckligt gamla för att komma ihåg Gustav Horn när han skändade kvinnor och barn, när han dödade allt levande och brände byar. Allt motvärn skulle utplånas.  

– Som ni vet bodde ja på den tiden i Skogarp. Två bönner hann före Horn med en budkavle. Horn är på väg, dra till skogs. Ni vet vad som hände. Ja har pratat om det förr, säger han retoriskt. Byns ålderman blåste bums i hornet när han fick budkavlen. Alla visste att när hornet hördes och ente var väntat, då måste alla män bege sig till kyrkbacken. Där bestämde vi vad som måste göras. Att allt ätbart skulle läggas på vagnar tillsammans med gamla, sjuka och glyttar. 

– I god tid innan kvällen nådde vi en undansskymd glänta i skogen några kolometer från byn. När skymningen föll hade den första vettlösa skräcken upphört då vi trodde att vi skulle slippa Horn. 

– Vi delade på vad som gick att äta, fortsätter han. Vi slog samman våra kloka hueden och samlade ihop så möed ätbart vi hittade i skogen. Alla hjälptes åt. Vi byggde skydd för vädret av det vi fann i skogen. Etter några veckor fick vi ett dystert besked. Det var som vi fruktade, röken vi hade sett var vår by som brann. Nu ville svälten ta oss. Nu var det viktigt att vi hjälpte varann.

Jeppe tystnar, torkar sig i ögonen, drar handen genom det tunna håret. Han sväljer långsamt innan han fortsätter. På detta viset överlevde de flesta, byggde vi upp byn igen. 

– Kan vi lära oss något av skogarpsborna? frågar Jeppe. Jo. Det kan vi. Vi skall göra som de gjorde för mer än trettio år sen. Så skall vi också klara livet. 

– Menar du att vi ska dra till skogs? inflikar Garvar-Sven återhållsamt. E de så illa?

Jeppes svar låter inte vänta på sig.

Fortsättning i morgon

Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com

Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>