Finja, några timmar senare tisdag 4 maj 1677
Annelise är gravid. Det krävdes många nätters famntag med Måns innan de lyckades. Om den himmelske fadern vill kommer vårt barn ta mot dopvattnet, guds heliga sakrament, till sommaren, tänker hon.
I dagsläget är inte barnets eller Annelises hälsa i fara. Hjälpen från Nils och Bothild i Tyringe har varit avgörande. Måns ser med förtröstan fram mot faderskapet, trots krig och umbäranden. Mest önskar han en mörkhårig pojke.
– Jesus var mörkhårig. Ja vill att min påg skall vara Jesus avbild.
– Alla barn e guds barn om än det ente liknar Jesus, säger Annelise irriterat. Var har du fått de dumheterna ifrån? Måste du få ett Jesuslikt barn för att du skall bli gla? Om det blir en ljus tös, blir du lissen då?
– Naj, ente blir ja de. En påg hinner födas tids nock.
Annelise vänder sig mot mangårdshusets mindre fönster som släpper genom ett lätt grönfärgat ljus. Hon anstränger sig att inte visa sin ilska. Den första ilskan hon har känt mot Måns. Men ilskan mot min make skall väl komma den också, tänker hon och vänder sig med ett ansträngt leende mot honom.
– Det var bra att höra. Annars hade ja blitt arg.
Måns går fram till henne, drar henne till sig. Kysser henne.
– Du har ente rensat tännerna, gör det innan du slickar mig i ansiktet. Stänglarna ligger där, säger hon och pekar på svepasken ovanför matbordet. De skrattar även om Annelise har svårt att dölja sin irritation.
– Se bara till att ente kyssa mig på flabben när någon ser det. Då kan folk börja grubbla dumt.
Leende tar han ett strå ur asken, rullar det mellan fingrarna, trycker in det mellan de övre framtänderna.
– Har Margrete sagt de?
– Har sagt vad?
– Naj glöm det. Annars e de bara du och hon som petar strån mellan tännerna. Men ni vet va ni vill, säger han svartsjukt. Ente har man nöed att säga när ni gammar er samman.
– Margrete e min vän. E du ente gla för det?
Utan att svara går Måns mot ytterdörren med stråt instucken mellan tänderna.
– Ja går te hönsen, säger han.
– De få vi har kvar ja, säger Annelise indignerat.
Måtte det gå bra, tänker hon och stryker sig över magen när Måns har lämnat mangårdshuset. Jag skall inte se åt hararna förrän barnet är fött, tänker hon. Ett harmynt barn skrämmer mig. Sadelmakarens dotter fick ett barn med kluven gom som skrämde slag på alla som såg henne. En fälthare höll till ute på fältet framför deras fönster när modern var gravid. Skadan var redan skedd när hennes man sköt den.
Ingen blev förvånad när det ringde till begravning. Att flickan hade blivit ihjälklämd i sängen av modern talade ingen om, fastän alla förstod.
Fullkomligheten upptog Fundanos senaste predikan. En predikan som gjorde ett starkt intryck på Annelise. Hon förstod att fullkomligheten är guds eget tillstånd. Adam och Eva upplevde fullkomligheten i lustgården men förlorade den vid syndafallet. Vi eländigt syndiga människor kan bara uppnå fullkomligheten efter döden. Vi kan inte förvänta oss för mycket av livet, tänker hon, som att alla våra barn skall få leva.
Nanna på Södergårdens undantag, tyngd av arbete och tretton barnafödslar, har mist alla sina barn. De flesta vid födseln. Barnet som levde längst överlevde inte sin tremånadersdag.
Efter det trettonde barnets död fick hennes make domkapitlets tillstånd att upplösa äktenskapet eftersom Nanna inte uppfyllde det äktenskapet är ämnat för, att skänka hennes man barn. Hans plikt gentemot Gud var att sörja för släktens fortbestånd, sa han, mitt löfte till Gud blir förfelat, därför måste ja söka mig en annan kvinna.
Att vi måste tacka Gud för hans barmhärtighet har Annelise ibland svårt att förstå. Var finns den när han tar barnen ifrån oss? Men det vet Fundanos bättre än vad jag gör, tänker hon. Enbart tanken på Nannas öde får henne att rysa. Varje söndag syns hon på kyrkbacken med krum rygg på stråtunna ben. Hela hennes uppenbarelse uttrycker en avgrundsdjup ensamhet, en längtan efter himmelriket. Det som avhåller henne från att spilla sitt liv är fruktan att för evigt brinna i helvetet. Klockaren har sagt att vätskorna inuti Nanna irrar och far runt, att de inte vill lägga sig till ro.
När Måns stiger in genom dörren, efter uträttat ärende, märker Annelise att han är bekymrad. Är han fortfarande arg för att jag blev sur när han sa att han helst vill ha en pojke som liknar Jesus? Måns sätter sig vid bordet, drar handen genom håret innan han med skör röst säger:
– Nu har Ragnars påg osse gått till skogs.
Annelise sätter sig intill honom, känner hans fruktan.
– Va, te skogs?
– De svenske har tagit flera män i Stoby te Pommern. Ente kan ja verka skröplig om svensken kommer? Ja e ju både ung och stark.
– Du kan ente gå till skogs? Men ge daj av imorgon och va borta tills de har gett sig av. Fraugar de etter daj så e du i Mala i viktiga ärenden.
– Du e klok Annelise. Imorgon rider ja te min bror i Perstorp och blir borta några dar.
– Jo, det e nock bäst. Men nu får vi ente gräva ner oss i allt elände. Nu får du klara daj själv, ja skall in te Margrete.
– Duger ente ja om kvällarna längre?
– Vesst gör du. Men förutom daj e hon min sötaste vän.
– Gå du, säger Måns och ger Annelise en kärleksfull dask på höften. Ja skall tälja räfsepinnar. Så nock har ja att göra, säger han, om än ja blir utan min hustru.
– Margrete och ja skall också göra nytta ska du veta. Vi skall laga sänglinne. Roligare att göra det ihop än ensam. Sänglinne tycker du om att ligga på samman med mig, säger Annelise illmarigt.
Måns säger inget, ler generat och tar fram ett vaxljus att använda senare ikväll.
– Jo förresten, viskar Annelise, snart får du hålla daj på din kant.
– Vad då på min kant?
– När lillen har växt till sig, säger hon och stryker sig över magen. Hur ska du klara det?
– Så du hoppas osse på en påg?
– Snacka ente dumt nu igen.
– Men du sa lillen?
– Dumma daj ente.
– Se så, gå nu till sötaste vännen din.
Leende tar Annelise korgen med linne över höften och öppnar ytterdörren. Innan hon stänger den vänder hon sig om och säger att senare ikväll hjälps de åt att förbereda ritten till Perstorp. Du behöver Ingeborg några dagar.
Väl hemma hos Margrete ser hon att Vera och Lone redan har kommit. Margrete håller en tygpåse i handen fylld med gudsblommor. Det känner hon på doften som fyller rummet.
– Ååhh finaste du, stig in, säger Margrete.
– Tack. Ja ser att du gör doftpåsar au blommorna vi plockade i somras, säger Annelise.
Vera avbryter dem efter en stund:
– Naj, töser. Vad skulle karlarna säga om de såg oss sidda på röven och gaffla?
– Strunta i karlarna? säger Annelise och fnissar.
– Ha! Ha! Nu ska ni unga töser se vad Lone och ja har med oss, fortsätter Vera. Ja hittade en kruka med nötter som ja plockade vid Hässlegåren i höstas. Med en skvätt av Lones honung och spröda boklöv blir det gott. Ente blir de möed, men bättre än inget.
– Hhhmmm! utbrister Margrete, och smackar med munnen.
– Trist att fru Knudsen ente e me oss ikväll, säger Annelise.
– Vi får be för henne och deras lilltös, säger Vera. Det lilla vi kunne hjälpa dem me räckte ente, hungern och sjukan tog dom ändå
Ett par timmar senare går Annelise hem till sitt, något mindre orolig för det väntade barnets nedkomst i höst efter Veras trots allt smeksamma ord; om Gud vill, tar han barnen hem till sig, sa hon. När han tog hennes lilla Birgitta och Erik ifrån henne, blev hon först arg på Gud. Hur kan han göra så mot mig? Fundanus sa till henne att vi inte alltid förstår guds vägar men att vi måste förlita oss på hans kärlek också när han tar barnen ifrån oss. Han prövar oss, hade Fundanus sagt.
– Men ledsamt e de, inflikade Lone, som har förlorat fyra av sex barn. Jag brukar tänka, fortsatte hon, att barnen har det bättre hos Gud än hos oss på jorden. Då slipper de svält och sjukan. De som slipper födas vet inte av det goda i livet men de slipper allt elände:
– Så synd om dem e de ente, sa hon. De e svårast för oss som e kvar.
Annelise ber till Gud flera gånger om dagen sen hon hon blev gravid, ber att han skall få stopp på kriget. Om den danske eller svenske kungen regerar bryr hon sig inte lika mycket om som tidigare. Hon vill bara att kriget skall ta slut. Annars är vi alla snart döda, tänker hon.
Hon nämnde sina tankar för Margrete, som irriterat sa att så får du inte tänka. Om svenskarna stannar kvar i Skåne, sa hon, kan Bettina och hennes trolovade dömas till repet. Eller ännu värre, spetsas på en påle. I ovigd jord hamnar de oavsett:
– Om de lyckas fly till Danmark får vi ente heller träffa dem så länge vi lever. Om de läggs i ovigd jor träffas vi ente i himmelriket heller.
– Men kanske att de svenske blir milda om de vinner kriget? försökte Annelise.
– Det kan ja ente tro. När de danske regerade lät de oss va ifred. Den svenske kongen kommer att straffa oss och ta ut våra män till krig langt härifrån.
– Usch Margrete. Allt e så himskt.
– Ja, de e de.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>