Åtta timmar dessförinnan Matteröd, tisdag 4 maj 1677
Ett behärskat lugn råder på den snabbt sammankallade bystämman. Mödosamt reser Jeppe sig till stående. Han ser ut över de församlade. Han känner en innerlig värme för dem. Vad är jag utan er, hinner han tänka innan han åter tar till orda, innan han ger sig i kast med att övertyga mötet om att Jesus har visat dem en väg ur eländet.
– Kära Matteredsbor, säger han. Vi har det svårt, vi lider. Våra vänner i Fenia, Skyrup, Hörja, Melkalånga och i Tågeröd har det osse svårt. Nu prövas vi, nu måste vi förlita oss på Gud.
– E de med böner vi ska rädda byn menar du? säger Jöns Knutsson. I så fall går ja him på en gang även om ja tror på skaparen.
Jeppe Hagesson nickar instämmande, vilket uppmuntrar Jöns Knutsson att fortsätta ge uttryck för sitt missmod:
– I alla tider har vi bett till skaparen. Ändå blev de missväxt förra året. Svensken kom och tog den bedrövliga skörden. Sen kom hungersnöd, fältsjuka och glyttedöd. Gud kallar hem fler än på länge. När pesten tog död på de fleste i byarna för några år sen, bad alla te Gud. Ente hjälpte det.
– Sluta häda, skriker Svend Trulsen.
– Naj! Ja förnekar ente Gud, men kanske han har i sinnet att vi syndiga människor måste dö?
– Ja begriber dina tankar Jöns Knutsson. Men ja tror ente att Gud låter oss alla dö, svarar Jeppe.
– Pesten tog alla i Fenia, kontrar Garvar-Sven.
Med myndig stämma, ger Jeppe sig i kast med att ingjuta hopp i mötesdeltagarna:
– Vi e bra på att be till skaparen, börjar han sitt svar, men vi e ente bra på att lyssna när han talar te oss. Det e prostens uppgift att öppna våra hjärtan för Gud. Gud besvarade våra böner när Jöns Bring predikade Lukasevangeliet i söndags.
– Nu måste du förklara daj Jeppe, inflikar skomakare Edvindsen.
– När Jesu lärjungar bedrövat fraugade hur en stor grupp av hungrande människor skulle överleva utan mad svarade Jesus: Ge dem något att äta ni själva. Vad svarade lärjungarna då?
– Det vet vi sen husförhören, säger Garvar-Sven.
– Det vet ja att ni gör. Lärjungarna svarade Jesus att de bara hade fem bröd och tvau fiskar. Att det ente räckte att mätta alla hungrande. Vad gjorde Jesus då? frågar Jeppe retoriskt. Jo. Han blickade bedjande upp mot fadern och uppmanade de hungrande att börja äta. De fem fiskarna och de tvau bröden räckte och blev över.
– Ska Jesus komma hit te Mattered och göra mirakel? undrar Smed-Hans. Vi har ente ens fem fiskar och tvau bröd i hela byn?
– Med Jesus i våra hjärtan ska vi mätta varann. Jesus säger att allt vad du vill att andra ska göra mot oss ska vi göra mot andra. Därför ska vi samla ihop allt som går att äta i gårarna, tillsammans ska vi gå ut i skogen och plocka bär, rötter, bark och svamp.
– När Skogarpsborna tvingades till skogs drog en man som hade lärt sig medicin i Köpenhamn kaveldun ur ett kärr. Både rötterna och fröhusen kunde vi äta. Så ska vi osse göra, vi skall samla örter, vi skall fiska, vi ska snara och skjuta vilt. Allt ätbart som vi hittar delar vi med varann. Alla får sin del. De som har det värst får så möed som vi andra kan undvara för att klara oss.
– Menar du att de som har skall ge till de som inget har? Då svälter ju de osse, säger Anders Sten och grinar illa.
– De e va Jesus lär. Han vill att hela byn gör som Skogarpsborna gjorde när Horn hotade dem.
– Hur ska de gå till, vi har ju inget eget att ge? frågar skomakare Edvindsen.
– Vi går samman i hopar. En hop för bär, en för bark, löv, rötter och lövknoppar, en annan för fisk. En hop gömmer allt vi hittar från svensken. Men vi får ente va gnetiga med va vi stoppar i krävan.
– Vi äter gärna bokollon om än de ger en hiskelig skallevärk om man äder för manga, va e skallevärk mot att svälta? säger säger Agnar hjulmakare och fortsätter, du ger oss hopp Jeppe.
Liknande upplever Smed-Hans det; att de inte tvunget måste svälta ihjäl. Hoppet om framtiden återvänder allteftersom diskussionen fortgår.
– Jeppe, du får mig att tro igen, säger Smed-Hans. Manga e vi som har bett till den allsmäktige men ente hört ifra han. Allt har bara blitt värre. Nu har han hört oss. Ja och de mina kommer göra som du sär. Om ni ente misstycker kan ja ta hand om gömmet av maden.
Garvar-Sven föreslår att de kan gömma maten i kyrkan.
– I kyrkan går inte svensken.
– Dina tankar e bra Garvar-Sven, säger Jeppe. Men du tror för gott om svensken. Den svenske kongen gick själv in Reslövs kyrka och tog allt korn ifrån byborna. Det var att plundra Gud.
– Den djävulen, utbrister Garvar-Sven.
Preben Prebenson, byns tunnbindare, har en invändning:
– I Kvistofta gjorde dansken kulor av kyrkans blytak. Inte var det kristligt?
– I hilvite heller att de gjorde, utbrister Garvar-Sven närmast chokerad.
– Vad ja fått veta av min bror så e det sant. Han e geft me en särdeles bra kvinna från Köpenhamn. Hon har ente glömt all djävulskap den svenske kongen gjorde i Själland under förra kriget. Henne kan man lita på.
Smed-Hans är hoppfull. De senaste minuterna tror han att han har hittat en möjlig lösning för hur de kan gömma byns tillgångar:
– I skogen mot Deleberga, säger han, finns ett ödetorp baganom en massa sly. Omöjligt att hitta om man ente vet var det finns. Torparfamiljen svalt ihjäl under Horns krig. Sen dess har det stått öde. Om vi hamrar litta på det kan vi gömma maden där.
– Det måste undersökas, säger Jeppe,
Ett utbrett sorl sveper genom mötet, om någon är skeptisk så säger han inget.
– Om det går för sig kan vi hjälpas åt att vakta torpet.
– Bra, säger Jeppe. Mötet ger bifall åt Smed-Hans förslag med ivriga huvudnickningar.
– Men vi måste va försiktiga, fortsätter Smed-Hans. Svenskarna pinar oss för att vi ska avslöja våra gömmor. Så de e nock bäst att bara de som tar sig dit och därifrån vet var torpet finns.
– Mycket bra. Vi tar en pissestund innan vi fortsätter, säger Jeppe och slår klubban på gångstaven.
Jeppe öppnar mötet efter pausen med att fråga om alla har pissat klart? Männen ser sig omkring. Strax kommer det spridda jakanden och nickningar som bekräftar att ingen saknas.
En dryg timme senare avslutar Jeppe bystämman med en stöt med klubban på gångstaven. Alla går hem till sitt. Många ler ett stilla leende. Några har inte kraft tillräckligt att le. Däremot tror de flesta att det nödvändigtvis inte är bestämt av Gud att de måste dö av svält, i fältsjukan eller av svenskens vapen.
Smed-Hans axel smärtar av utebliven hetta från smedjan. Yrseln bemästrade han genom att stå stilla i en halv minut när han reste sig från mjölkpallen för att gå hem. Han känner sig upprymd, vill fortast möjligt delge Ella det bystämman har beslutat.
– E du redan himma? säger Ella när han stiger innanför dörren. Har du inget att göra i smedjan? säger hon uppfodrande.
– Ente möed, svarar han och känner sig irriterad av sin frus barska attityd, att hon inte tycks vara intresserad av vad som framkom på stämman. Mer hinner han inte säga förrän Ella anklagar honom för att inte be tillräckligt om guds beskydd åt Gunne och hans trolovade.
– Nu ska du va litta fåordig. Ja har nöed viktigt att säga, avbryter Smed-Hans Ella som tystnar och börjar gråta. I samma ögonblick hörs svaga knackningar på dörren, som om de kommer från ett barn, eller från någon som saknar kraften att knacka eller som helst inte vill störa.
– Ella, stämman var viktig, säger han och går mot dörren i tron att det är Nelly från granngården som kommer med en skvätt getmjölk. När de har en skvätt över delar de med sig, liksom de gör när de har något över till dem. Men inte har de mjölk i granngården, geten har sinat och flickan brukar aldrig knacka, tänker han och öppnar dörren.
Han hinner inte säga något förrän en mager kvinna sträcker fram ett spädbarn. En utombys kvinna, han har aldrig sett henne tidigare. Hon är en av många svältande som har tvingats ut på vägarna för att tigga, inte sällan bjuda ut sig själva, unga som gamla.
– Snälla herrn, säger hon bräckligt.
– Ja e lissen, men vi har inget själva, avbryter Smed-Hans henne.
– En liden skvätt melk te min påg? Han svälter. Mina pattar har sinat.
Smed-Hans ser frågande på Ella som sakta skakar på huvudet. Bakom kvinnan står två barn, genomskinliga som vetegroddar.
– Ja e lissen, säger Smed-Hans, men vi har bara litta barkbröd som alla i huset ska dela.
När han har sagt det ser han att spädbarnet inte lever. Kvinnan vänder rygg åt Smed-Hans och går långsamt därifrån med barnen.
– Så himskt. Ente ens en mögli bröskalk feck de.
Ella svarar inte, ser tyst ut genom fönstret, ser bokskogen med nyutslagna löv lysa i vårsolen. Kokta almblommor på barkbrödet får det bli i kväll, tänker hon. Med skedat varmvatten.
– Ja har nöed viktigt att berätta, säger Smed-Hans i ett försök att bryta Ellas nedstämdhet. Men hon reagerar inte utan vaggar fram och åter på stolen. Jag berättar om stämman senare, tänker han, samtidigt som han ser konturerna av den tiggande kvinnan genom fönstret när hon knackar på granngårdens dörr.
Ur överstelöjtnant Alexander Hummers dagbok.
Den 28 gick jag på partie med 100 hästar åt Finia och så åt Mattery och lät begrafwa några drabanter som af snapphanar woro slagne af dem som lågo i Milkelånge, jag lät bränna några gårdar och lått skjuta neder några snapphanar på åsen, där drabanterna lågo döda vid Isakstorp, och tog herr Hans i Brunstad med mig till armén.
Alexander Hummer (1678 adlad till Hummerhjelm)
Finja, tisdag 28 september 1677
Skräcken paralyserar Margrete, likt en kraftig hand klämmer den åt bröstkorgen så att andningsluften passerar struphuvudet i korta krampaktiga in och utandningar. Hon faller till marken, slår armbågen på avträdets trappsteg.
Efter några ögonblick reser hon sig långsamt till stående. Framför henne ser hon två svenska ryttare i full stridsmundering. Den yngre, smal med ett avlångt ansikte, den äldre, fetlagd med rödsprängda ögon och pipskägg, stirrar på henne. Utan att röra eller ge några ljud ifrån sig betraktar de henne med hotfulla leenden.
Margrete ser sig över axeln. Det hon mest av allt har fruktat håller på att ske, att en svensk ryttarpatrull tar kontroll över byn. Fortfarande, utan att släppa henne med blicken, betraktar de henne tyst.
Med sprucken röst frågar hon ryttarna vad de vill, trots att hon vet vad som med största sannolikhet kommer att ske. Något svar får hon inte. Istället granskar den yngre ryttaren henne, från tårna, förbi de smala anklarna och över midjan. Hans blick stannar vid barmen. Med ett högdraget kallgrin låter han henne förstå att han är nöjd med vad han ser. Han lägger huvudet på sned och nickar dröjande för att understycka att hon behagar honom. Han vänder sig mot den äldre ryttaren som stryker handen över pipskägget och ler stort för att hon skall förstå att hon behagar också honom men att han överlåter henne åt den yngre ryttaren.
Den pipskäggige ryttaren stirrar henne vasst i ögonen, öppnar munnen, vispar runt med tungan, stryker tungspetsen mot överläppen:
– Det är dags nu, säger han.
Margrete svarar inte.
– Ingen i detta lilla snapphanefäste har väl trott att ni skulle slippa oss? Den svenska krigsmakten har inte glömt alla illdåd som ni har begått mot konungen.
Margrete ser på dem som genom en dimma. Med händerna intryckta i kinderna får hon fram ett otydbart gnyende. Hon faller till knästående, kramar en daggblöt grästuva med högerhanden, med den andra stryker hon hår från ögonen.
Så många karlar som blev gripna befalldes falla på knä och läsa fader vår, då soldaterna satte musköten vid tinningen och sköt honom i huvudet.
Sven Lagerbring, historiker och son till prästen Jöns Bring, i Brönnestad och Matteröd.
En stor hob af almuen satt sig till motvärn och de som nu ikke have faaet tid att söge skjul i skovene fald for fjendens svaerd. Okänd dansk författare
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>