31 juli

Epilog

Finja, lördag 20 augusti 1678

– Margreetee! 

Margrete ställer ifrån sig nattkärlet enligt sina strikta rutiner, vänder sig i riktning varifrån hon hörde den välbekanta rösten.

– Jaa, var e du?

– Här! 

– Bettina, säger hon utan att hon kan se sin syster.  

– Här, baganom hönsahuset, svarar hon och sträcker fram huvudet.  

– Tack gode Gud, du lever. 

Margrete faller i sin systers famn. 

– Du lever osse, svarar Bettina. Du e mager. 

– Bara slottsfolket har hull på kroppen numera. 

Systrarna som inte har träffats på ett och ett halvt år gråter, ler genom tårarna, kramas. 

– Hur e det himma?

Innan Margrete har samlat sig till svar drar hon ett djupt andetag, ler och gråter om vartannat. 

– De e svårt. Vi har ente fått mer hjälp från Nils och Bothild i Tyringe. De hungrar de osse. Torkan och regnet tog skörden. Nästan inget fanns att mala. 

– Ja vet. 

– Och den lilla skörden frossade ryttarna på. 

– Förfärligt. Lever alla där himma?  

– Finaste knyttet e dö. 

– Ja har vatt orolig för de. Har hon fått en sten än?

– Farsgubben högg en te henne. Allt e himskt Bettina. Men andra har det svårare.  En torparfamilj vid Gäddastorp dog av svälten nyssens.  Klockaren hittade alla nio döa i sina bäddar. 

– Ente blir de bättre för att andra har det värre. 

– Naj, ente blir de det. Vi kan snart va döa vi osse. När farsgubben e uppe och går ser han drucken ut så svag e han av hunger.  

– E de så illa? 

– Ente bara han, alla e svaga. Ja e nock den starkaste.  

– De e va ja har vatt rädd för, att ni har fått det särdeles svårt etter svenskarnas okristligheter. 

– När kölden försvann och tjälen geck ur joren begravde vi mange. 

– I Mattered osse, de sautans svenskdjävlarna. Men vi hämnades dem i Hofdala.

– Va du där? 

– Att ja va. Vi va många friskyttar som stormade slottet tesammans med danskarna. Jens Mikkelsen flydde som en svartråtta, säger Bettina och skrattar.  

– Ut på sjön har ja hört.  

– Det feck han det aset. Vi stred en hel dag och natt. På natten hade vi sällskap av en hiskelig massa fladdermöss som flög runt våra hueden vid bäcken där vi låg och tryckte. 

– Det geck ju bra.

– Ja, vi brände det mesta. Men kruttornet lyckades vi ente bränna. Det grämer mig. 

– Vi hörde skotten änna hit. Var du och Gunne osse med och brände Mölleröd?

– Naj. Men ja vet att friskyttar va där. 

De tystnar, betraktar varandra, tar varandras händer. Med ögon som vattnas säger Margrete att svenskarna var okristliga. 

– Ja vet.

– Det var himskt, säger Margrete och kramar sin syster. I Melkalånga och Mattered var de osse. Ja vill ente tänka på det, men gör det hela tiden. Steen klarade sig. Han var i skogen när de kom. Han låg baganom stenjäret och såg grymheterna. Han kunde inget göra mer än att gråta där han låg.

– Gunne har berättat. Han besökte de sina, men då vesste ingen om  hur de va ställt i Fenia. 

– Så du har trott att vi var döa?

– Ja vesste inget, fick veta i Mattered att de osse vatt hos er. När Gunne smög him hittade han sin far och mor i bädden. De levde, men de stirrade som tosingar rätt upp i taket. Det tog en stund innan de begreb att deras påg var himma. 

– Steen har berättat.  

– Ja behöver nock ente frauga hur knyttet dog.

– Hon magrade, fick feber och dog.

– Som de fleste glyttar. 

– Dränga-Jon som du lånade bysorna av e dö. 

– Han osse?

– Ja. Svensken högg av honom ena armen och nästan hela ansiktet. Han bloa förskräckligt innan de sköt honom.  Det var himskt Bettina. Ja kunna ente hålla pisset så rädd ja va. Drängen släppte både pisset o det andra när de högg sönder honom. 

– Stackars Jon. Han va en snäll dräng. Han häcklade ente oss töser. 

– Naj, han va bra. När ja sa att det var du som hade lånat hans bysor blev han ente arg. Han hade själv tänkt bli med er friskyttar. Han vesste att svenskarna skulle skicka honom te Pommern snart. 

– Så högg de ihjäl honom istället.  Att kristna kan va så grymma.

– Ja, att de kan. De sköt många karlar i huedet, här säger Margrete och pekar på tinningen. Men farsgubben klarade sig.

– Tack Jesus.  

– Skändade töser gjorde de. Enda trösten e att Fundanus kunde begrava de döa i vigd jor. Mor och far e förskräckligt lissna, pratar ente längre. 

– Hur e de med daj, ja ser att du har ont? 

– Kom, säger Margrete och för sin syster under armen till hönshuset. Bettina ser sig över axeln för att förvissa sig om att ingen ser dem. Visserligen är de flesta i Finja fientligt inställda till svenskarna och ryttarna har lämnat byn. Men hon vet att allt fler anser att friskyttarnas motstånd bara förlänger kriget. Hon vet också att det kan finnas bybor som rapporterar misstänksamheter till fienden.  

Under de få stegen till hönshuset iakttar Bettina sin syster. 

– Men kära du, va har hänt? De e ente skånkarna, det ser ja? 

Innan Margrete formar munnen till svar tänker hon genom sitt svar. Hon vill inte redan nu avslöja att svenskarna har våldtagit henne. Hon vill först veta hur det är med Gunne.  

– Ente e de så illa, svarar hon undvikande för att istället fråga om Bettinas trovlovade?

Som jag har längtat efter min syster, att få gråta tillsammans med henne, tänker Bettina. Innan hon avslöjar att det förmodligen inte kommer att bli något dubbelbröllop, att hennes trolovade är allvarligt skadad, vill hon först veta vad som fattas Margrete.  

– Nu måste du säga va du har råkat ut för? Ja fruktar att det himska har hänt daj?

Margrete faller i sin systers famn.

– Berätta nu Margrete.

Hon snörvlar, torkar tårar. Efter att hon har dragit in slem i svalget och spottat säger hon:

– Men Steen vill ha mig ändå. 

– Varför skulle han ente vilja ha daj? För att de har gjort daj illa, e det därför du hasar daj fram?  

– Ja, svarar Margrete undvikande. 

Annelise tar bestämt Margretes ansikte mellan sina magra händer:  

– De har förstört daj rent förskräckligt, e de så? 

– Jo! Steen e lissen. Svenskarna har tatt ifrån honom det som e hans, säger han.

Utan att kommentera Steens reaktion på övergreppet säger Annelise att Margrete inte har gjort något skamligt: 

– De e svenskarna som har vatt okristliga och måste skämmas inför Gud. Har de vatt på daj mer än i höstas? 

– Ja, För några veckor sen när det kom en ryttarpatrull och krävde utspisning och kvinnor. 

– Har du vatt hos jordemoran?

Margrete skakar på huvudet.  

– I morgon rider du o ja te jordemoran i Oberöd. Hon e bra på att bota kvinnobesvär. Kan du rida?

– Ja, fast det gör ont. 

– Du får nock stanna några dar, så du får ta med nöed att äta.

– Vi har inget himma. 

– Ja har litta bröd och några vildaplar. De e sura, men de går att få i sig.   

– Du då?

– Ja klarar mig. 

Med ansiktena intryckta i varandras hår greppar systrarna varandras händer. Margrete snörvlar, drar bestämt in slem i svalget och spottar innan hon säger att nu måste du tala om hur det är med Gunne?

Bettina lyfter blicken mot himlen. Hon ser svalor tumla runt i djärva svängar högt över bykplatsen vid sjön. Solen lyser varm. Hon koncentrerar sig, försöker samla tankarna till ett svar.

– Det har hänt nöed förskräckligt. 

– Nu blir ja rädd. 

Bettina drar in luft i lungorna, håller kvar den, andas ut, drar in lite mindre luft innan hon gråtande säger att det nog inte blir något dubbelbröllop.  

– Va, inget dubbelbröllop?

– Naaaj, säger hon snyftandes. Gunne e skadad.

– Säg ente de? 

– Jo. I torsdags. Vi trodde att han va dö. 

Kvidande sätter Margrete sig på knä. Bettina sätter sig intill henne.

– De e förfärligt. Men ja känner frid med att han slapp svenskarna. Om de fångat honom hade de pinat honom hiskeligt te han dog. Sen hade de huggit sönder honom och kastat bitarna te djuren. De e så de gör. De vill ente att vi friskyttar ska återuppstå på den yttersta dagen. 

– Att kristna kan va så grymma. 

– Tvau av de våra blev kvar till svenskarna. Om de var döa vet ja ente. Vi kom ente åt att skjuta ihjäl dem. Kan bara hoppas att de va döa, eller att de hann ta livet av sig. Ja gråter när ja tänker på vad Banketröja annars gjorde med dem. Till himlen kommer de ente om vi ente hittar deras kroppar och begraver dem i vigd jor. Men det går nock ente för svensken har säkert kastat dem te vilddjuren eller stoppat dem i en mosse. 

– Ja gråter Bettina. 

– Svensken plågar ente danskarna så illa som oss. 

– Om ja kunde begriba varför de e så grymma. 

– De undrar ja osse. De går ju i kyrkan och tar nattvarden, ändå gör de så. 

– Kanske att Fundanus kan förklara? 

– Kanske, säger Bettina. När vi flydde med Gunne trodde vi att han va dö. Men så la ja örat mot hans bröst, då hörde ja hjärtat slå svagt. 

– Var e han? 

– Hos en läkekvinna. Om han dör måste vi tacka Gud för att han ente kastas i ovigd jor. Så måste vi tänka Margrete.

– Jo, men det e sorgligt. 

– Sorgligt e de. Men han kommer till himmelriket om han dör, inget e viktigare. Om Jöns Bring ente vågar begrava honom himma i Mattered känner vi en präst som begraver friskyttar.  

– Men ente ska han dö?

– Bara Gud vet. Om han dör vet ja ente var ja skall bli av. 

– Va menar du? 

– Att va ensam kvinna bland karlarna i skogen kan va otäckt. De låter mig va ifred så länge ja e med Gunne. Ingen vågar röra mig, för då vet de vad som händer.

– Vad händer då?

– Gunne avrättar dem för krigsbrott.  

Systrarna tystnar, ser på varandra, begrundar situationen. Efter en stund säger Bettina att hon tror att kriget är förlorat, att det har gått illa för danskarna i både Lund, Landskrona och i Kristianstad. 

– Många tusen danska soldater har begett sig him te Danmark, fortsätter hon. De brände allt de kunde på vägen him. Om de skändade kvinnor vet ja ente. 

– Så då e de sant. 

– Jo, de e sant. De e nöed annat ja måste säga innan vi går in.

– Vad? 

– De e ente säkert att ja kan komma him efter kriget. 

– Varför ente? utbrister Margrete. 

– Om svenskarna stannar kvar i Skåne kommer de att ta dö på så många friskyttar de bara kan. Gunne blev skadskjuten av Banketröja. Han kallas så för att han plågar oss rent hiskeligt innan han tar död på oss. Danska soldater blir ente lia grymt plågade.  

– Ja vet det, det pratas om det på kyrkbacken.  

– Männen i Fenia och i alla andra byar har tvingats lova den svenske kongen att ente hjälpa oss friskyttar. 

– Du menar edkrävartåget till Hofdala?

– Ja och te Önnestad. Där hotade den sautans isterbuken Stobeus med guds straff om vi ente lyder kongen. Att han kan göra så Stobeus? Han e ju en av oss, han bor ente langt från Annelises farbror i Stoby.  

– Om ja de vesste. Far tvingades osse att rita sitt tecken på papiret.

– Om Banketröja får veta att ja gömmer mig i Fenia skulle han döda många i byn. Om han får veta att Gunne e från Mattered gör han liadant där. 

– Du behöver ente påminna mig, säger Margrete. 

– Banketröja skrek åt oss att det e bättre med ett öde land än ett land fullt av skälmar som oss. 

– Usch en sånn saute. 

– Om de slipper Banketröja i Mattered kanske de klarar sig. Hela byn hjälps åt, tillsammans har de samlat ihop sånnt som går att äta i skogen. Allt de hittar delar de på. De slipper kanske dö av svälten. 

– Steen har berättat det. Kanske att vi skulle göra liadant i Fenia?   

Bettina svarar inte, hon tänker på sin trolovade: 

– Om Gunne överlever blir det omöjligt för honom att flytta him till Mattered. 

– Vad gör han då?

– Flyttar te Själland. 

– Men då förlorar du din trolovade?

– Då följer ja med. Kong Kristian har lovat att ta mot oss.

– Nu blir ja förtvivlad. 

– De e bättre än att Banketröja hittar mig i Fenia och hugger ihjäl hela vår familj och fler därtill. 

– Jo, men ja vill ente missta daj?

– Kära du, ja lever, de e viktigast och att de flesta i familjen lever. Om de svenske ger oss amnesti kanske vi kan flytta tebaks om några år. 

– Amnesti?

– Då får vi flytta him utan att bli ställda inför tinget. Den danske kongen välkomnar ente bara friskyttar, vanliga bönner e osse välkomna,  Du och Steen skulle kunna flytta me oss. 

– Te Själland? 

– Ja, te Helsingör, där e ett stort slott som behöver folk efter alla som har dött i kriget.

– Hur vet du det?

– Ja har vatt där. De e ett fasligt grant slott. 

– Men mor och far? 

– De kan följa med. 

Margrete snörvlar. Med korta huvudskakningar protesterar hela hennes uppenbarelse mot de dystra framtidsutsikterna.  

– Skulle mor och far lämna allt i Fenia o bosätta sig i Helsingör? 

– Vi får prata mer om det sen. Men Margrete, allt behöver ente va slut om de svenske vinner, de e de ja försöker säga, om än det kan bli svårt. Säg mig istället hur det e med sötaste vännen din?

Margrete samlar sig till ett ansträngt leende genom tårarna.

– Hon har fått en fin liten tös, säger hon. 

– Ville Måns ha en tös? 

– Oja. Han sa att det blir tid till en påg. Men de har de knapert för nu hungrar osse möllarparet i Tyringe så därifrån finns ingen mer hjälp att få. 

– Illa. 

– Ja. Men ja har ändå ente sagt allt om Repslagargåren.

– Va har du ente sagt? 

– Ingall och Måns ble skjutna av Hummer. Måns tös var bara en månad gammal. 

– De djävlarna, utbrister Bettina, det e okristligt, ja blir rent förtvivlad. Hur e de med Annelise? 

– Hon bor kvar med sin tös i Repslagargåren.

Systrarna gråter tillsammans, omfamnar varandra. Efter en längre gråtattack säger Bettina att de måste gå in till mor och far. När de har torkat tårarna, dragit in varm sommarluft i lungorna är de beredda att med ett leende på läpparna gå in till familjen.  

– Men vi säger inget om att Gunne e skadad och att vi kanske måste fly te Själland. Ente förrän vi e ensamma med mor och far.  

– Hhmm! Hur länge stannar du i Fenia?

– Tills ja vatt med daj te jordemoran. Sen måste ja te Gunne. Men nu går vi in te de andra.

– Ja, svarar Margrete. Men hon dröjer, tar sin systers hand och ser henne i ögonen:

– Kan Annelise och hennes tös följa me te Själland?

– Ja. Om hon vill. 

– Bra, svarar Margrete och böjer sig efter nattkärlet för att tömma det på gödselstacken. 

– Vänta här, ja tar pottan, du måste va försiktig, säger Bettina. Ja e snart tebaks. 

Slut

Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com

Tillbaka till Frilagts Merläsning >>> Om det är något kapitel du vill läsa om

Tack 

Förutom alla skribenter vars alster jag tagit del av, riktar jag ett stort tack till Lars-Ivar Ericson, Bertil Christiansson, Sebasthian Wilnerzon Thörn, Anette Åström, Lars Åström, Sixten Svensson, Arne Larsson, Diana Drougge, Hanna Glans och Leif B Frid.  Ett särskillt stort tack till Lilly Bengtsson och Anders Lord, ni fick mig att göra stora förändringar i texten. Även om ni alla har påverkat texten så är det jag ensam som bär ansvaret för dess innehåll. Därmed sagt är det mig ni skall opponera om du som läsare misstycker.  Ingen annan.