Finja förmiddag, fredag 27 november 1676.
De står intill varandra på uppfarten till mangårdshuset. De rör inte vid varandra. De ser Ingeborg på väg ut ur byn med deras näst äldsta dotter och unga fru Annelise på vagnens sittbräda.
Eftersom leden till Tyringe på flera sträckningar är trång och lasten kommer att bli liten på hemvägen, kör Margrete och Annelise den mindre vagnen. Om de av misstag skulle hamna i diket är risken mindre att de fastnar med den än med den större.
– Var det ente dumt att låta töserna aga ensamma? frågar Sissela sin sex år äldre man. Hade de ente vatt bättre om du agt? Tre fjärdingsvägar sa du, det e langt. Ja vill ente tänka på om svensken eller ett rövarpack gör dem olyckliga.
Mogens dröjer med att svara, slår istället lätt på sin mullrande mage, vilket den brukar göra när han har fått nöja sig med skedat varmvatten till frukost.
– De e inga småtöser. De kan ta vara på sig, svarar han, osäker på om hans svar lugnar Sissela.
Att de har Britta kvar på gården är guds under, liksom att de har Ingeborg kvar på Repslagargården, brukar Sissela säga. Det är guds försyn, han är med oss, inte med de svenske.
Hästtjuveriet och böndernas plikt att ställa hästar till krigsmaktens förfogande är ett gissel för skogsfolket. Bönderna saknar dragdjur till åkrarna. Inte bara svenskarna kräver hästar, utan också friskyttarna och rövarna. Dagen när svenskarna berövade Finja på nästan alla hästar befann sig Mogens och Ingall i Matteröd med Britta och Ingeborg, för att hjälpa Smed-Hans att dra stock från skogen. De flesta av byns oxar, det viktigaste dragdjuret, hade redan blivit konfiskerade för att mätta förbipasserande svenska soldater.
Margrete vänder sig försiktigt om där hon sitter intill Annelise på sittbrädan. Hon höjer handen till hälsning åt sina föräldrar. Hennes mor liknar mest, som hon föreställer sig, Lots hustru när hon förvandlades till en saltstod – stum och stel.
Fortfarande på behörigt avstånd från varandra, så som det anstår ett gift par inom synhåll för grannarna, står Sissela och Mogens på gårdsuppfarten. När vagnen har lämnat deras synfält och de är på väg tillbaka till mangårdshuset, säger Sissela anklagande:
– De va dumt att ente Jägar-Lars följde med.
– Varför det?
– Han e kanske både stum och oredig. Men han gör som tillsagt och bössan hanterar han som den bäste soldat. Rädd e han ente heller.
– Va menar du?
– Om Jägar-Lars hade följt med hade han skyddat töserna med sitt liv om det skulle behövas.
– Va kan hända?
– Råkar de svensken eller någon annan missgynnare behöver töserna hjälp.
Mogens stelnar till i kroppen vid tanken på vad kvinnor kan råka ut för. Allvarligt säger han att om svensken kommer skulle Jägar-Lars inte vara till hjälp. Töserna pratar bort dem istället, prata är de bra på.
– Om ja bara vesste att du har rätt. Du skulle agt istället?
– Töserna ville aga.
– Men du kunde agt med.
– Lugna daj, inget händer. Svenskarna brugar ente hålla te på Melkalångaslätten eller Tyringe Mölla.
Ingeborg, tolv år gammal, brun och med vit bläs, föll omedelbart in i en lugn skritt. Både Annelise och Margrete känner sig trygga med Ingeborg, de vet att hon sällan blir orolig. Annelise kan inte minnas tiden före Ingeborg. De förstår varandra, pratar ofta med varandra.
När Sissela och Mogens har återvänt till mangårdsbyggnaden, ber Sissela Gud att skydda hennes dotter och Annelise.
– Fick de med sig kikaren? frågar hon.
– Jojomensan. Ja la den i vagnskrinet, det vet Margrete. Och hon vet att använda den.
Med släpande steg går Sissela till den öppna eldstaden medan Mogens sätter sig vid bordet i hopp om att bli serverad annat än ljummet brunnsvatten att långsamt äta med sked.
– Jo du farsgubben, säger Sissela bekymrat, om töserna ente hinner him innan mörkret har ja bara litta barkbröd och vann att ställa på boret i kväll.
– De e inga småtöser längre. De e vuxna, säger Mogens och tar ner tubkikaren från hyllan när han förstår att Sissela inte har något ätbart till honom.
Att kikaren skulle bli Mogens käraste ägodel förstod Sissela omedelbart när han kom hem med den från Röinge marknad förra året. Som han köpte av en svartmuskig man som främst sålde bågbrillor. Nöjd betraktar hon den, de tunna ringarna som håller ihop tuben. Vad det är får material vet hon inte, bara att det är hårt och blänker när hon putsar dem med pottaska.
Få marknadsbesökare förstod användningen av kikaren och de som förstod blev rädda; ett trolltyg är vad det är. Inte kan det som ligger långt borta komma närmare än vad det är.
Så Mogens fick den billigt, så billigt att han köpte två stycken för några björkborstar och ett krus bivax. Han förstod omedelbart vad han kunde använda dem till när han såg dem; till att spå väder, se vad som händer ute på sjön, så långt bort på himlen som bortom Göingeåsen och Nävlinge. Men också mot sydväst i riktning mot Färingtofta, varifrån vinden ofta blåser.
Ännu har han inte vågat rikta kikaren mot månen. Inte i rädsla för vad han skulle se, utan mest för att Gud kanske anser att det är ogudaktigt. Månen är vacker att titta på med bart öga om än den ser barsk ut. Gud har bestämt att himlen skall snurra runt kronan på hans skapelse, sa Sissela. Det skall vi inte orda om och förbjöd honom att rikta kikaren mot månen.
– Kanske att ja ska fråga prosten om det e kristligt? svarade Mogens.
– Det gör du ente, glor du på månen med kikaren blir du mångalen, svarade Sissela argt. Prosten ska ente få veta att du tänker okristliga tankar.
Jag har lärt dig allt jag kan om vädret, väste hans far fram på sin dödsbädd. Men vad du ska med en kikare till förstår jag inte. Inte visar en sådan som det verkligen är, sa han. Kort därefter dog han.
När väninnorna har passerat den glesa lövskogen med inslag av al, når de bron över Mjölkalångaån. Annelise stiger ur vagnen för att med livfulla gester vägleda Margrete över bron som Finja, Skyrups och Matte-rödsborna gemensamt ansvarar för liksom de ansvarar för den smala träspången över sankmarken väster om sjön.
– Bra att du har varma kläder på daj, idag kan de bli kallt, sa Mogens när unga fru Annelise leende steg in i allrummet under morgonen. Hennes tänder lyste vita.
Sedan ett år tillbaka gnuggar hon tänderna med lite salt upplöst i ljummet vatten indränkt i en tygtrasa. Hon gurglar också munnen med ljummet saltvatten om kvällarna. En vana hon har tillsammans med Margrete.
Om hon skall ligga nära sin make måste hon dofta rent i munnen. Han också. Väninnorna vill inte se ut som många i byn gör, med tänder gula av en kletig gegga. Varför vet hon inte, men hon och Margrete har fått behålla sina tänder medan många i deras egen ålder har stora luckor i munnen. Varken Annelise eller någon annan i byn har för vana att låta munnen möta någon annans. Det räcker med att komma i närheten av deras andedräkt för att hon skall bli illamående.
På sensommaren, när den skånska hettan har torkat strågräset till stänglar skär väninnorna dem i korta längder som de rengör tänderna med. De pekfingerlånga stänglarna förvarar de i mindre korgar som Annelise har flätat av ljungrötter. De bryr sig inte om elaka kommentarer om att inte ens svenskjävlarna är så knepiga. De skrattar istället åt jämförelsen.
Senast försökte en stalldräng göra sig lustig över deras munhygien. Annelise gav snabbt igen för hans hånfulla skratt och frågade om ingen har talat om hur han själv ser ut i munnen. Stalldrängen stirrade förvånat på henne.
– Tror du att en enda tös vill stå nära daj med dina kletiga tänner? Luktar ur flabben gör du. Gud bevare oss för att stå i vägen för din pust, sa hon med blicken fäst i den drygt tjugoårige stalldrängens vikande blick.
Drängen var tystad, såg sig snabbt över axeln för att förvissa sig om att ingen iakttog honom i hans förnedring. Han lämnade långsamt de unga kvinnorna utan att besvara deras avskedshälsning.
– Kom ihåg vad vi har sagt te nästa gang du tänker häckla oss, sa Margrete och skrattade. Och se ente ut som en murken gärdsgårsstör när vi pratar me daj.
– Han sket ju najstan i bysorna, sa Margrete med ett återhållet fniss, som om hon ångrade sig. Vi var nock ente snälla, sa hon. Det e ju synd om honom. Men ente är det bara hans tänner som gör att han ente får vara nära töserna. För ente ser töserna bättre ut i flabben?
– Hhmm! Naj, vi va nock stygga. Men han får ente va elak mot oss Margrete.
– Naj, det får han ente, han blir nock snäll framgent ska du se.
Vännerna brast ut i ett gemensamt högt skratt. Meta, hovslagarens dotter som råkade passera, undrade vad de skrattade åt:
– Va kan man ha så roligt åt i dessa ledsamma tider?
Hon sa det inte elakt. Tvärtom. Och något svar förväntade hon sig inte heller. Förmodligen var hon på väg till kyrkogården, dit hon brukar gå ett par gånger i veckan för att besöka sin tvillingsyster och yngre bror. Tvillingsystern dog några dagar före sin ettårsdag efter sex helvetiska dygn. Brodern dog några timmar efter födseln. Några vistas i skapelsen i 60 år, somliga i hela 70 år medan andra inte får en enda dag.
Mogens passade på att granska himlen när han besökte avträdet tidigare under morgonen. En ljusgrå himmel på morgnarna vintertid brukar betyda att vädret blir fint om än kallt. Mer snö än det lilla som har kommit under natten tror han inte på eftersom hösten har varit ovanligt varm och disig. Ingen nyfallen snö ligger kvar på varm mark, tänkte han.
Från det att hans far fick honom att rikta blicken mot himlen redan som pojke har han spått väder. Hans far lärde honom tolka budskapen i de blygrå och lågt svepande molnen och i de lätta kaveldunsmjuka molnen högst upp i det blå. Allt sedan dess har han förtrollats av, som hans far uttryckte det, guds besynnerliga trassel på himlen. Men i nästa andetag var hans far noga med att påpeka att det inte är något trassel. Att allt ingår i guds skapelse. Gud vet vad han gör. Jag försöker bara förstå vad vi människor behöver veta för stunden. Allt annat är det syndigt att böka i. Det måste Herren få ha för sig själv, sa han.
Många byar har en egen vädergubbe eller vädergumma. En del spår vädret i magen på ett dött kreatur, andra håller uppsikt efter vårens första stork. Om storken är ren blir sommaren torr med risk för missväxt. Om storken däremot är smutsig blir sommaren regnig med risk att skörden ruttnar. Om hästen gäspar blir det regn. Sådant är bara tokerier, anser Mogens.
Varje vår håller han uppsikt efter den första storkens utseende för att kunna slå Väder-Lauritz från Stoby på fingrarna. Senast de träffades, på Röinge marknad i september, påminde Mogens honom om hans spådom från i våras.
– Du sa att sommaren skulle bli torr då den första storken du såg var vitare än lärften. Han sa det med ironi eftersom han ville framhäva det omöjliga i att spå väder längre än några timmar framåt.
– Njaa, svarade Väder-Lauritz, kärringens första stork var skitiare än den lede. Så nock hade storken rätt, sommaren blev både torr och regnig.
– Vesst var sommaren himsk, men ente va de storkens fel.
– Säg ente det Mogens. I Vinslöv byggde storken bo i kyrktornet. Storkabygge i kyrkan betyder död och elände, särskilt om de bygger i tornet. Och krig e det.
– Som du funderar får ju storken alltid rätt. Storken har byggt bo i kyrkor i alla dar utan att det har blitt krig? Och de bygger helst sina bon på det högsta stället. Och va ja vet så har kyrkan i Vinslöv inget torn?
– Men nu har du fel Mogens. Vinslövs kyrka feck ett torn för några år sen. Ja vet bara vad ja har hört och sett, svarade Väder-Lauritz. Krig blev det.
Hur vädret blir syns bäst på himlen och på fåglarnas flykt, anser Mogens. När svalorna flyger högt blir det soligt och när de flyger lågt regn. Varför har han ingen aning om. Kanske för att svalorna hukar inför regn och dönnan och jublar i högan sky av att få värma sina vingar i solen. Inte vet jag varför. Men att det är säkrare att spå vädret efter svalornas flykt än på skitiga storkar, anser han självklart. Om inte den ena storken är ren så är den andra smutsig. Men det går att lita på svalorna då alla gör detsamma samtidigt, antingen flyger de högt eller lågt.
Fast det är svårt att veta hur länge vädret håller eftersom vindarna ofta flyr snabbt förbi. Ofta när han försöker förutse vädret undrar han över solen, varför den går upp långt bortom Hässlegården för att lika säkert som stenens fall mot marken, gå ner bakom skogen vid Skälsböke.
Av Bibeln förstår han att solen sprider ljus över jorden på guds befallning: Varde ljus och det vart ljus. Men hur gör Gud? Det skulle han vilja veta. Senast frågan kom på tal reagerade hans fru skarpt. Allvarligt sa hon att du måste nöja dig med skriftens ord. Tänk på hur det gick för Adam och Eva.
Nog vet han hur det gick för dem. Aldrig att han tvivlar på att altet är guds verk. Han har aldrig tänkt tanken att det skulle kunna vara på något annat sätt. Ändå infinner sig frågan hur det går till när solen går upp på morgnarna och ner på kvällarna.
– Oroa er ente för väret töser, sa Mogens när Margrete och Annelise satt på sittbrädan klara att bege sig till Tyringe. Det blir fint att aga ög och vajn, sa han. Det har ja sett på himlen. När vinden följer solen brugar väret bli fint.
Mor Sissela är tveksam, visst träffar hans spådomar ofta rätt, i varje fall under de närmsta timmarna. Men långt ifrån alltid.
– E det säkert det? frågade hon uppfodrande.
– Lia säkert som att storken kommer hit och klappar käften till våren.
Kvällen innan Margretes och Annelises avfärd kom nordanvinden med ett lätt snöfall. Om vädret blir dåligt under eftermiddagen har Sissela sagt åt Margrete och Annelise att övernatta i Tyringe.
Den säkraste leden till Tyringe går över Mjölkalångaslätten. Svenskarna tar helst leden norr om Tyringe gästgivaregård som löper från Åhus i öster, förbi Hässlegården och Mölleröds slott till sundet i väster. En allfartsväg tillräcklig stor för truppförflyttningar med hästar och tunga krigsvagnar.
Till Tyringe Mölla har svenskarna sällan ärenden eftersom ”snapphaneproblemet” har varit mindre där än i grannbyarna. Men säker kan ingen vara.
– Nöed e på gång, sa Mogens. Han ångrade omedelbart att han sa det; att många soldater har setts i Göinge den senaste tiden. Det var inte meningen att Sissela skulle höra det han mumlade fram. Onödigt att göra henne oroligare än hon redan är, tänkte han när hon nervöst slamrade med sitt.
– Det kommer att bli bra mor, det lovar ja daj. Svensken vågar sig ente utanför häradsvägarna.
– Ente kan han lova det, Gud e du ente.
Mjölkalångaslätten ligger vintrigt grå genomskuren av den fläckvis snötäckta stigen. Ingeborg parerar smidigt större gropar fyllda av smältande nattgammal is. Det lätta klappret från Ingeborgs hovar och det skavande ljudet från vagnshjulen, inger Margrete och Annelise lugn.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>