Något senare, Finja fredag 27 november 1676
– Mor, säger Mogens och placerar sina breda arbetshänder på det grovt snickrade matbordet. Ja tar Britta och rider till Hofdala idag.
Sissela lägger sockor och stickor åt sidan. Med uppspärrade ögon ser hon på sin man.
– Va skall du där och göra?
– De har vesst slut på pottaska. De betalar bra ryktas det. Vi har möed kvar från senast vi brände. Kanhända att ja kan få något att äta för det.
– Ta till Mölleröd istället, det e ente lia langt bort.
– Men där har de gott om pottaska. På Hässlegåren osse. De bränner själva.
– Gör de ente de på Hofdala? De har väl skog att bränna av de osse?
– Povelsen sa att de nästan e slut. Han sålde allt han hade och de ville köpa ännu mer.
– Nu har de kanske så de räcker?
– Ente va Povelsen sa, han va där häromsistens.
– Tyar du rida så langt?
– Ente e det langt. Britta e rask och gillar att skritta.
– Britta e rask, men de e ente du. Du hungrar.
– Nu blir ja knasig på daj. Ska vi lägga oss ner och vänta på att Sankte Per ska öppna porten för oss? Du gnäller när vi ente har nöed att ge glyttarna och du gnäller när ja försöker få litta te dem. E det ente bra? De hungrar, ja tyar ente höra deras hungergnyende om kvällarna. Vet ente när de senast sa att de var bugastinna.
– Om de äter sig bugastinna kastar de bara upp det.
– Nu blir ja knasig på daj.
– Bli ente det. Ja e bara så orolig. Töserna e på väg till Tyringe och du ska rida till svenskens Hofdala.
– Det behöver du ente va. En gammal gubbe som ja misstänker de ente för snapphaneri.
– Vesst gör de. Men om du ändå ska bege daj kan du försöka sälja litta bivax osse. Bättre med mad på boret än vaxad linnetråd.
– Försöka kan ja. Be till Gud att vi ska kunna ställa nöed på boret te glyttarna ikväll.
– Om de betalar med mynt? Va gör du då?
– Ja ber att få betalt i nöed att äta. Helst korn. Ente kött, då blir de bara ett litet stycke. Inget som mättar.
– Om de inget har att äta betalar de nock i caroliner. Och du kan ente köpa av bönnerna. De har ju ente till sina egna glyttar.
– Men de e väl bra att ja försöker? Kanske att ja har nöed med him till kvällen. För töserna måste nock stanna i Tyringe över natten. Nu för tiden har ja ingen nytta av bälgmakeriet heller. Senast var hos smen i Mattered. Och det ger ingen mat, de betalar i caroliner och de kan glyttarna ente äta. Ja måste göra nöed, småtöserna orkar ente stå upp så hungriga de e.
Hungertrött reser Sissela sig från bordet, skjuter tillbaka axlarna och sträcker på huvudet. Ler ett stilla leende. Hennes make ger henne det hopp som hon behöver för att dagen inte skall hanka sig fram i djupaste oro. Att den nödvändigtvis inte behöver sluta med att barnen går hungriga till sängs.
– Ja hämtar bivaxet, säger Sissela, med en ton i rösten som Mogens tolkar som hoppfull.
– Hasta ente. Först måste ja titta till getterna, säger Mogens och tar ner fårskinnsmössan från hattpinnen. Långsamt tar han på sig ytterjackan innan han kliver i de nergångna stövlarna.
– Nu e vintern här, säger han. Det e kallt om än bara litta snö på marken, men det bläser ente. Molnen glesnar, det blir sol skall du se.
Sissela svarar inte, ser istället nervöst ut genom det lätt grönfärgade fönsterglaset.
– Ente behöver du va orolig för väret, säger Mogens med tubkikaren klämd i armvecket och stänger försiktigt dörren efter sig.
Han ställer sig intill gårdsbrunnen, tar stöd mot den, drar ut tubkikaren till dess fulla längd. Han studerar de ljusa molnen över Tormestorp och Hovdala innan han vänder kikaren i riktning mot Tyringe och Hörlinge. Det blir en fin dag, tänker han och ler.
Samtidigt Mjölkalånga, fredag 27 november 1676
Annelise knyter fast tömmarna i vagnen när Ingeborg styr in på den vagnsbreda stigen som löper genom slätten. Därmed förstår Ingeborg vilket deras resmål är och anpassaer hastigheten till den sju kilometer långa sträckan som återstår innan de är framme.
Några hundra meter från skogen på andra sidan slätten, måste de passera den ensligt belägna bondgården som Mogens varnade dem för. Om ryktet talar sanning, hotar svenskarna att avrätta allt mansfolk på gården om husbonden inte är medgörlig. Låt Ingeborg skritta förbi gården, sa han. Husbonden misstänker inte två unga kvinnor för snapphaneri. Han sa också att svenskar och danskar drabbade samman i ett krig på andra sidan slätten för mer än tre hundra år sedan. Han sa att svenskarna plundrade, skändade kvinnor och dödade folket i Göinge efter att ha slaktat den danska armén. Då är det inte första gången som svensken är okristlig hos oss? sa Margrete. Nej, det är det inte, svarade Mogens.
– God dag. Det e till att va ute och aga ser ja. Varthän kan det tänkas bära hän en så här kall förmiddag?
Lång, tanig och smutsig dök husbonden upp från ingenstans intill Margrete och Annelise. Hans gråsprängda hår ligger som stel mossa över skallbenet. Annelise ger Ingeborg en lätt dask med tömmarna för att hon skall öka farten.
– Nå, vart kan det tänkas bära hän, fraugade ja?
Något svar får han inte. Istället vänder Annelise sig demonstrativt mot Margrete och säger att Ingeborg måste dricka vatten i bäcken.
– Och beta av höstgräset, inflikar Margrete.
– Något svar tycks ja ente få av unga töserna. Ente för att det angår maj, men vesst tillhör det gott grannskap att svara på en ringa frauga?
Hans röst är mullrande djup. Adamsäpplet guppar när han pratar, ögonen tårblanka. Han gör en grimas som skall föreställa ett leende.
– Ente e vi grannar? svarar Margrete.
– Vesst e vi. Er vagn känner ja igen.
– Om du måste veta de så e det Mogens Jönsson i Fenia som äger vagnen och ja e hans dotter.
– Mogens Jönsson i Fenia. De var det ja trodde. Ja känner igen vagnen från sockenstämmor som far din och ja har vatt på. Gnisslar gör vagnen ente. De var knappt ja la marke te den när ni kom.
– Far brukar stoppa svartsniglar i hjulet, säger Margrete avvaktande.
– Än har unga tösernas ente sagt vart de bär hän.
– De e väl ente din sak att hålla reda på. Vi e ente på väg någon särskild stans, säger Annelise och äcklas av husbondens svarta tänder.
– På så sätt. Ingen särskild stans, en kall förmiddag i november, en månad före julefriden?
Husbonden tystnar. Vaksamt registrerar han Margretes och Annelises minrörelser. Hans grå ögon inger dem obehag, som om det finns galenskap i dem. Ett inställsamt flin sprider sig över hans orakade ansikte när han frågar om det är något som de unga töserna tror att han skall tro på.
– Han får tro va han vill, det skämmer ente komjölken. Men om han tvunget måste veta det så skall ja träffa min trolovade i Mattered.
– Se så, början till ett hövligt svar. Och vännen din?
– Unga fru Annelise skall vaka över mig och min trolovade så att vi träffas i guds tukt och förmaning, svarar Margrete. Om husbonnen känner till vad Martin Luther lär begriber han va ja menar.
Vännerna kostar på sig ett leende. Inte för att de tycker att de har anledning att le, utan enbart i ett försök att lura husbonden om anledningen till varför två unga kvinnor med häst och vagn åker över slätten en förmiddag i november. Och inte vilket år som helst, utan ofärdsåret 1676. Att lita på okända är farligare än någonsin.
Med avsmalnande ögon granskar husbonden vagnen, lastutrymmet, vagnsidorna och underredet. Han går runt vagnen. För att Ingeborg skall höja farten ytterligare ger Margrete henne en lätt dask i sidan. Med besvär ökar husbonden steglängden.
– E det ente konstigt att fruntimret ager till sin trolovade en vanlig arbetsdag? Har ni ente annat viktigt att göra himma på gåren?
– Kanske det, svarar Margrete likgiltigt.
– Och ente e de brukligt att unga damer gefter sig med karlar langt fra hembyn?
– Om husbonn tvunget vill veta det så finns det ingen bra karl för mig att gefta mig med i Fenia, svarar Margrete och skrattar.
– Och nu har vi att ordna inför Margretes bröllop, inflikar Annelise och kastar en snabb varnande blick på sin vän som omedelbart förstår att de fortast möjligt måste lämna husbonden bakom sig.
– Seså, säger Margrete samtidigt som hon ger Ingeborg en hårdare dask med tömmen. Husbonden anstränger sig att hänga med i den allt högre farten. Han stirrar på dem, inte argt utan sorgset. Från hans vänstra övre kindknota, ner över kinden och över hakan, sträcker sig ett inflammerat sår.
– Det var en konstig väg te Mattered?
– Ente för att husbonnen har med det att göra, men som han nock begriber e de otäckt att aga den sanka stigen med ög och vagn vid Skyrup.
– Jaså på det viset. Men litta konstigt e det ändå att unga fröken skall ordna med bröllopet utan sin far?
– Det kan man tycka, men far min har andra vägande bestyr idag. Han skall till Hofdala i affärer, säger Margrete med en tyst men fullt märkbar suck. Med det sagt hoppas hon att husbonden skall bli nöjd eftersom han vet att Hovdala är ett svensksfäste.
Husbonden hostar till. Först lätt, sedan våldsamt. Han har svårt att hänga med i det allt högre tempot. Margrete rycker återigen i tömmarna för att Ingeborg skall stegra farten. Kanske han smittar oss med fältsjukan, tänker hon, om det är den han plågas av?
Trots besvär ökar husbonden steglängden. Med sina inflammerade ögon iakttar han Margrete som helst vill tala om för honom att hon vet att han har det svårt. Att svenskarna hotar honom. Hon vill be honom lämna dem i fred eftersom de inte har några onda avsikter. Tala om för honom att han bör koka bockrot att tvätta såret med. Men inget av det säger hon.
Varken hon eller Annelise har för avsikt att avslöja deras egentliga ärende, att de är på väg till möllaren i Tyringe för att förhoppningsvis hämta hem mjöl. Husbonden skall inte få ytterligare namn att rapportera till de svenske, var det finns mat att hämta. Irriterat säger husbonden åt Margrete att sänka farten. Han ber henne inte utan kommenderar henne. Innan Margrete svarar hostar han återigen våldsamt.
– Naj husbonn, säger Margrete, det finns det ente tid för. Vi måste va tillbaka i Fenia innan det blir mörkt.
– Jaha, jo. Han skrattar till. Mansfolket måste besinna sig till bröllopsnatten om än det e svårt, Bättre att gefta sig än att brinna sönder av åtrå, som Paulus sa. Men sånna bekymmer har ente ni fruntimmer om ni ente e skökor förstås, sa han med ett skratt som väckte Margretes och Annelises avsky.
– För skökor e ni ente, det ser ja. Ta väl hand om den unga trolovade, fortsätter husbonden och söker Annelises hand. Snabbt drar hon undan den.
– Tro ente att ja ente känner oss mansfolk. Ja har osse vatt ung med kvinnfolk rännande runt skånkarna.
– Ajö husbonn, säger Annelise, utan att kommentera hans påstådda erfarenhet av kvinnor. Vem vill ha en sådan karl, tänker hon, inte ens om han var ung skulle jag ta i honom med smedtänger. Aldrig att min far skulle tvinga på mig en så avskyvärd karl, hur stor gård han än har, tänker hon.
– Ajö, svarar husbonden flämtande.
– Ajö, säger Margrete och vänder blicken mot skogsranden där en övervintrad häger lyfter från Mjölkalångaån med riktning mot Finjasjön.
Samtidigt Finja, fredag 27 november 1676
Det har ingen betydelse vad Mogens anser, Sissela är ändå orolig att vädret skall bli otjänligt under Margretes och Annelises färd till Tyringe. Mogens klarar sig säkert. Men mest orolig är hon att kvinnorna skall råka ut för ovettiga karlar. Kvinnor, inte ens gifta, inte ens flickebarn eller gamla kvinnor går säkra för karlarna.
Att män med onda avsikter kan dyka upp från ingenstans är Sissela bekant med sedan uppväxten i Lörup vid backarna på Finjasjöns sydöstra strand. Byn lyder under Hovdala och bönderna tvingas betala arrende och utföra dagsverken åt grevfolket på det svensksinnade slottet.
Sisselas väninna råkade ut för ett rövarband under det förra skånska kriget. Ung och rågblond, omedveten om vad en man och kvinna gör tillsammans eller vad männen gör med kvinnorna, utgjorde hon en stark lockelse för rövarna. En sen eftermiddag när hennes vän matade svinen, blev hon våldtagen.
Sissela ansträngde sig att göra sin vän glad igen. Men hon fick aldrig höra hennes klingande skratt mer. Efter det var Sissela inte trygg i mäns sällskap oavsett var de kom från, om de var unga eller gamla. Inte ens i fredstid.
Äktenskapet med Mogens och flytten till Finja förändrade hennes liv till det bättre. I Finja är byborna mest egnahemsbönder och slipper miserabla dagsverken på godsen. Men den största förändringen var att rädslan för mannens begär blev mindre. I Finja är hon mer fredad från männen som Mogens fru. Att han kräver att hon skall vara honom behaglig i sängen är lättare att uthärda än rädslan för brutala övergrepp.
Mogens är inte brutal även om han tar det Gud har gett honom rätt till utan att fråga vad hon vill. Han har aldrig tänkt tanken att det är en möjlig fråga eftersom han förutsätter att kvinnan inte känner samma begär som mannen. Kvinnor ska vara dygdiga anser Mogens, de får inte bry sig om köttets sinnligheter. De skall underkasta sig det Gud och mannen begär. I annat fall skulle guds plan gå om intet.
Det är oftast snabbt avklarat. Hon behöver bara lägga sig på sidan med ryggen mot honom. Med huvudet böjt mot brösten håller hon ena handen för näsan för att slippa känna andedräkten från hans ruttnande tänder. Ibland undrar hon om Mogens skulle bli våldsam om han inte får vad han begär. Kanske inte första, tredje eller fjärde gången, men om jag nekar honom ännu fler gånger, vad händer då?
Hon tror att han liksom de flesta män skulle bli våldsam. Gud har gett mannen kvinnans kropp genom det heliga äktenskapet. Det kan hon inte ändra på, skulle hon aldrig få för sig att trotsa. Vid varje tillfälle hon tänker tanken, ber hon om syndernas förlåtelse.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>