Samtidigt Matteröd, fredag 27 november 1676
– Gomorron Smen!
Smed-Hans hör honom inte. Städet han hamrar på låter mer än bara vid träffen. Efterklangen är både långvarig och djup, fyller minsta undanskymt skrymsle i smedjan. Torluf hann både öppna och stänga dörren utan att Smed-Hans märkte att hans gode vän och svåger från Skyrup, två kilometer från Matteröd, söker hans sällskap.
Torlufs storkliknande gestalt är alltid välkommen. Hela hans familj är välkommen, liksom Smed-Hans familj är välkommen till hans. Deras familjer brukar dela på vad de har, vilket gör den ensidiga kosten något mindre ensidig. Om de har fläsk på Torlufsgården men inte i Smedjegården som istället har ett bröd, blir deras bord mer tilltalande. Att deras hushåll har lika många munnar att mätta, underlättar överenskommelsen.
Med handen drar Smed-Hans bort sot ur ansiktet och lägger ifrån sig släggan. Bara jag orkar svinga släggan idag, tänker han. Jag åt en bröd-skalk och drack vatten till frukost. Ingen hungersvindel än.
Den bleka höstsolen söker sig genom det lilla fönstret, rök från glöden virvlar i ljuset. Efter att Smed-Hans har lagt släggan på städet tar Torluf ny sats.
– Gomorron din rackare, säger han ännu högre.
– Gomorron, svarar Smed-Hans upplivat. Så självaste storken e ute och skittar ner vår fina by. Räcker det ente att du skittar ner Skyrup?
– Hi! Hi! Du e daj lik Smed-Hans, käften kan du vria.
Smed-Hans ger ifrån sig ett högt höhöhögläfsande.
– Aja, ente har du lås för egen flabb. Fräck i käften e du så kärringarna blir röa i huedet. Men stå ente där i dörrahollet, stig in för fasiken.
Torluf skakar av skratt, inte bara kroppen utan också luften i hans närhet tycks vibrera.
– Ha! Ha! Du har rätt, storknacken e ute och mögar ner lia jävligt som hägrarna himma i Skyrup. Fasen vad det ser ut där nere. Det lovar ja daj, ente blev det möed skitiare bara för att ja gick förbi. Träden e sönder-frätta av all hägerskit.
– Dom får väl hålla te där nere de osse, plats finns det gott om i skogarna. Men Torluf, ja vill bju daj?
– Aldrig fel Smed-Hans, aldrig fel. Va blir det?
– Att du fraugar. Du vet lia bra som ja etter alla år vi har känt varann va vi behöver? En sypp för din helvetiska skallevärk och en för min sautans värk i axeln.
– Tackar, en sypp sitter alltid bra. Sarskilt nu när jag e så förbenat fesvreden i kistan.
– Din sautans festocke. Och daj har man stått ut med i alla år. Du stänger väl igen ashålet när du e här?
Vännerna skrattar medan Smed-Hans tar fram två glas och en flaska brännvin ur hängskåpet strax intill den väggfasta bänken. Torlufs skratt uppslukas av en hostattack. Hans glesa och kariesanfrätta tänder blottläggs under attacken. Dåliga tänder och tandvärk har de flesta i byn, barnen också.
En stunds tystnad följer under tiden som Smed-Hans fyller glasen som om det är en helig akt. Först när de står framför varandra med bräddfyllda glas bryter Smed-Hans tystnaden.
– Något att säga innan vi rycker på nackarna?
Torluf betraktar sin vän, ler ett knappt synbart leende innan han pånytt med höjt glas säger:
–Åt hilvite med axel och skallevärk.
– E det vad du kan komma på din pibesil?
– Ja och min tannavärk förstås. Va e viktigare än att bli av med värkeländet?
– Svensken kanske. Men det låter sig ente göras med en sypp. Värkaskitten ger däremot med sig. För en liden stund i alla fall.
– Hi! Hi! Hi! Skål på daj!
– Ja, Skål du med, möghund!
De betraktar varandra, nickar tre gånger, på den fjärde nickningen sker det, tömmer de glasen.
– En till?
– En till tack.
Samma procedur upprepas. På den fjärde nickningen sker det – glasen töms.
– Det känns redan bättre.
– Att det gör. Men har du fått ont i tännerna?
– Ena kinnatannen, säger Torluf och pekar på tanden, den värker så förbenat. Fast nock har ja haft värre värk än det här. Någon pibesill e ja ente om du tror det.
– Vesst e du en pibesill. Gnälla för litta tannavärk. En gång hade ja en sånn jävulusisk tannavärk att mitt jämmer feck melken att härskna i kojuvren.
– Du snackar mög som alltid. Men vad säger du tannamagaren? Kanske lia bra att dra det aset med en gang, så slipper ja värken?
– Ente dumt funderat av en mögtocke som daj.
– Ha! Ha! Så då kan du dra ud den skitten nu när ja e här? Din sketlase!
– Sketlase? Var fick du det ifrån?
– Ente vetja. Du e en sketlase bara.
– En sketlase?
– Ja, en sånn som man drar i … aah du vet själv.
– Ha! Ha! Ha! Klart att ja kan dra ut tannaaset. Men då behöver du din stackare fler sånna här, säger Smed-Hans och knackar på brännvinsflaskan.
– Förresten Smeen, varför jobbar du ensam i smedjan? Var e Steen?
– Han kommer, han ser om det har fastnat något i snarorna. Men det e dåligt med småvilt numer. Allt vilt är avskjutet tycks det.
Torluf kommenterar inte de dåliga jaktresultaten. Det är ingen nyhet varken för honom eller för någon annan.
– Du arbetar väl ente ensam efter att Steen tog över Ellas arbete i smedjan?
– Naj, för hondan, men han har annat att göra.
– Då kommer han snart hoppas ja. För du ska ente jobba ensam. Det e vådligt.
– Han kommer snart.
– Det e bra. Men du gamle vän, se här, säger Torluf och drar fram en flaska brännvin ur skinntrunken.
– Du ska ente bju på fyllan när du skall sme mig i flabben tänkte ja så ja tog med en flaska.
– Om det var ett tag sen vi kunde äta oss bugastinna så betyr det ente att vi saknar dröpparna. Men tack ska du ha, du tänker på allt. Att pavan höll hela vägen hit.
– Flabben traskar säkert. Gammel e hon. Men fjolligheter gör hon aldrig.
– Ett sånt knasigt namn på ett ög, Flabben.
Torluf skrattar och känner på den värkande tanden:
– Här e tillräckligt kvar för din tång att dra i, säger han.
– Bra, svarar Smed-Hans och vänder blicken mot hängtavlan med tängerna. Han ser att den mindre tången, den han använder vid tandutdragningar, hänger där den skall hänga. Det var inte länge sedan han fick användning av den. En enkel utdragning, några mjölktänder som vägrade att ge med sig på en tioårig flicka. Bakom mjölktänderna trängde vuxentänderna så att det gjorde ont i munnen. Glad blev hon när det inte gjorde ondare än vad det gjorde.
Supen som flickan fick brände som eld i strupen, sa hon. Tidigare hade hon bara sugit på en duk indränkt i brännvin och honung när hon haft svårt att somna. Supen var hemsk, så illa det smakar, att ni gubbar är så svåra på det, sa hon med en grimas.
– Ente för många syppar. Ente fler än att ja kan rida Flabben him, säger Torluf.
– Du har väl ente brått? Vi kan gå him till Ella sen. Hon blir gla att få träffa sin bror.
– Får se, svarar Torluf, ja har att göra himma.
– Ente fasen e de mer än att du kan stanna ett litet tag. Men du din mögtocke gör som du vill.
Han häller upp ytterligare ett glas. Under tiden som hans vän sveper den klara vätskan frågar Smed-Hans hur Jertrud mår. Torluf stelnar till med det tomma glaset i handen, dröjer med svaret, söker orden vilket gör Smed-Hans orolig.
– E det ente bra med din kärring?
– Naj, svarar Torluf dämpat. Det moler i buken på henne. Hon hostar och gnyr förskräckligt på nätterna. Och svårt har hon på dasset osse.
– Ja, det är då för eländigt, alla skall vi ha den förbenade värken i köttsligheten.
– Jertrud säger att hon väntar på den allsmäktige, säger Torluf utan att vänta på svar från Smed-Hans som inte vet hur han skall bemöta sin väns korta, men som han uppfattar det, oåterkalleliga dom över sin frus hälsa. Smed-Hans vill inte inge honom falska förhoppningar, inte heller släcka allt hopp. Torluf vet också att hans vän ibland har svårt att hitta de rätta orden. Därför fortsätter Torluf lågmält:
– När ja ser allt det granna i Mattered och himma i Skyrup, eller när vi tömmer ålahommerna, brugar ja tacka Gud för allt fint han har skänkt oss. Kommer du ihåg när det stora ljuset dök upp på himlen som aldrig hade varit där förut?
– Jo. Skrämmande va det.
– Det lös grannt nästan hela sommaren för att försvinna igen. Vad var det för nöed? Ett brinnande klot på himlen? Varför låter Gud oss se saker utan att förklara vad de e? Eller var det som han varnade oss, om vi ente var gudfruktiga skulle krig och elände komma?
– Jo du Torluf, ente vet ja.
– Naj du Smen, det e de ingen som gör, ente ens prosten vet vad det var som lyste. Han säger att vi ente behöver förstå allt. E det ente klurigt?
– Vesst e det, men ja försöker att ente oro mig, ja litar på Gud.
– Det har du rätt i. Men vesst e det klurigt?
– Jo.
– När ja gick förbi sumpskogen i somras såg ja en ful ja aldrig sett förr. Vet ente vad den kallas, bara att den e liten med en rumpa som pekar rätt upp i skyn. Den visslade förskräckligt grannt. Litta stirrigt kanske, men grannt. Och bäst den höll på och vissla tänkte ja att vad nöttar det till att vissla så grannt?
Smed-Hans säger fortfarande inget, vet inte vad han skall säga. Stirrar tyst ner i jordgolvet medan han snurrar på det tomma glaset.
– Ja får ente ihop det, fortsätter Torluf. Vad kan han mena med det? Nu för tiden har ja svårt att fröjdas när fularna visslar och åt vattnet som sjunger så stilla i bäcken. Det e som om ja ente kan bli gla åt det längre. Ändå tycker ja det är så himla grannt.
– Hhmm säger Smed-Hans och stryker svett ur ögonen.
– Var det ett tecken när fulen vissla och pekade med rumpan mot den himmelske? Att ja ente skall oroa mig, utan lita på Gud?
– Om ja vesste, men nock kan de va som du säger.
– Ja vet att vi ente kan kräva av Gud att vi ska överleva krig och hunger, att vi ska be om hans nåd utan att begriba varför han låter våra glyttar dö ifrån oss. Men svårt e det att ente begriba varför.
Smed-Hans söker fortfarande de rätta orden. Innan han har hittat dem öppnar han munnen och suger långsamt in luft i ett försök att säga något. Men han släpper ut luften igen. Dröjer innan han åter andas in.
– Naj du Torluf, ente begriber ja det heller, säger han. Fast någon tanke har Gud med det. Men ett begriber ja, vi behöver en till, säger han och höjer brännvinsflaskan mot taket.
Med ett trött leende sätter Torluf sig intill Smed-Hans på bänken. Sakta skakar han på huvudet. Den här gången höjer de inte glasen och brister ut i en skål. Avvaktande låter vännerna den klara vätskan rinna ner i strupen. Allt tyst och långsamt. Båda stirrar djupt in i smedjeglöden.
– Käre vän, säger Torluf efter en stunds tystnad. Ente e det möed vi har att stoppa i krävan nu för tiden. Men litta honung har ja med till er.
Likt de flesta skogsbönder överlever Torlufs familj inte enbart på vad jorden ger. På en varm och skuggig plats i bokskogen utmed Skyrups backar hummar bina i hans egenhändigt snickrade kupor. På sommaren strövar han genom skogen i jakt efter bisamhällen som han tar med hem till kuporna. Själv föredrar han den smakfullt guldglänsande ljung-honungen. Ljung är det gott om i skogarna och på de öppna fälten runt sjön. Förutom sött och snabb lindring vid hungersvindel, botar honungen sår innan det hunnit fyllas av gult var.
För att svenskarna inte skall plundra honom på honungen gräver han ner merparten av skörden i skogen i krus tätade med bivax på platser som bara han känner till. Honung smetad på torrt rågbröd blandat med bark, lammefterbörd och halm gör det lättare att svälja. Honungen är, brukar han säga, guds gåva i bedrövliga tider.
– Tackar, säger Smed-Hans och tar mot honungskruset, väger det i handen och frågar om han tycker det illa vara om han tar sig en klick?
– Gör det, du behöver det söta, så sautans ful som du e.
– Ha! Ha! Din mögige fan, utbrister Smed-Hans, torkar pekfingret rent på baksidan av byxorna innan han tar en klick av honungen. Med den söta honungen i munnen säger han att nu jävlars, en sypp med honung i flabben e gott. Ta en klick du osse.
– Naj, det söta får det att värka i tannasautan. Men gärna en sypp till.
När Torluf har ställt ifrån sig glaset och tackat för suparna blir han allvarlig igen, säger han tyst, nästan viskande att han har bud till Smed-Hans.
Smed-Hans drar ett djupt andetag, blundar för några ögonblick innan han med bräcklig röst säger att nu blir jag rädd.
– Naj, ett gott bud. Från din äldste påg?
– Va! Bud från Gunne, svarar Smed-Hans och reser sig hastigt. Torluf blir orolig att hans vän skall bli yr och ramla. Men honungen har gett honom kraften åter.
– Lever han? frågar Smed-Hans oroligt.
– Annars hade ja ente kommit med ett gott bud till daj. Han såg rask ut. Han har varit i Köpenhamn och blitt friskytt. Han har varit med Lille Mads.
– Ja, ja tänkte väl att han skulle hitta honom. Det sa han att han skulle göra när han gick till skogs. Vad har han för bud till sin far?
– Han vill träffa daj.
– Jaså, han håller till här omkring?
– Det synes så.
– Var råkade du honom?
– Ente ja. Gunne sökte upp Thor när han var på väg till sjön i går. Han lurade länge i buskarna innan han råkade honom. Din påg vet att Thor lägger ut nät på morgnarna som han vittjar på kvällarna. Ente Filesjön längre. Han blev rädd när han såg svenskar från Hofdala fiska i sjön. Skräna och söp gjorde de.
Ofta tycker Smed-Hans att hans svåger tar lite väl många kringelkrokar innan han får sagt det han skall säga.
– E det säkert att bara Thor såg honom?
– Ja. Gunne gömde sig baganom ett träd och ropade tyst när han såg att Thor var ensam. Han har lärt sig krigets list pågen din.
– Ja, en bra påg e han.
– Han skall du va gla för.
– Klart ja e. Var skall ja möta honom?
– Han vill att du kommer till Svartåsmossen i kväll, åt Deleberga till där ni brugar plocka kaveldun. Han visar sig för daj när sikten e fri. Men först kommer han att låta som en ful, vilken kommer ja ente ihaug.
– Försök att komma ihaug.
– Njae, ente e ja bra på de där fularna. Men en ful var det, det vetja.
– Det e viktigt. Om Gunne ger läte av en flyktad ful kanske han röjer sitt gömställe. I november har många fular flugit bort, vart vetja ente, men ente stannar de kvar i vårt himska vintervär.
– Men ja kan omöjligt komma på vad det var för slags.
– Ja, ja, hoppas att svensken ente vet nöed om fular. Men ja tror att de e musvråken han kommer att härma, för dess läte har han lärt sig.
– Jo det känner ja igen, musvråken va de, svarar Torluf utan att han förstår varför det är så viktigt vilken fågel Gunne kommer att härma.
– Han vill att du tar med daj krut, bly och något att äta. Det ätbara vill han bara ha om ni har så ni klarar er där himma sa han. Ente annars. Och ett par varma vantar och en luva behöver han osse.
– Det skall ja ordna. Han behöver vantarna och luvan bättre än ja. Vet du om han e i stugvärmen i vinter?
– Det sa Thor inget om. Men Gunne sa att du måste knipa flabben om hans besök. Ente till någon levandes själ får du yppa något. Ente till Ella heller.
– Va! Får ja ente säga till hans mor att hennes påg lever, att han ente ligger död i ovigd jor? Styckad och kastad te djuren. Det värsta som kan hända.
Utan att lyssna på Torlufs försök till förklaring varför Gunne vill att besöket skall ske i hemlighet säger Smed-Hans att hans fru vaknar på nätterna och gråter, att hon snart har slut på all vänderot att sova på.
– Himma har vi så det räcker te er.
– Ente vetja om den fortfarande har verkan på henne.
– Imorgon kommer lillpågen med litta te er.
– Om han kommer imorgon eller om några dagar kan kvitta. Ett tag till har hon.
– Han kommer imorgon om det går för er?
– De dina e alltid välkomna. Det vet du.
– Ett krus med honung skickar ja med honom när han ändå skall hit.
– Men ja har ju redan fått ett.
– Honung e bra mot hungersvindel. Och ja har flera krus kvar.
– Ni e då för goa.
– Prata ente dumt. Vi hjälper varann. Du ska ju dra tannaaset av mig.
– Vesst gör vi, svarar Smed-Hans frånvarande. Men vad skall ja säga till Ella när hon ser att vantarna och skinnluvan är borta?
– Du hittar på nöed. Men som sagt Smeen, Gunne vill hålla ert möte hemligt. Och det ska ja säga daj, att han har lika säkert som att du smir krokig spik anledning till det. Han vill skydda sin familj och sin trupp.
Smed-Hans ställer sig intill sin vän, ser på honom. Återhållet, efter att han rivet sig i skäggstubben, säger han att visst har du rätt:
– Ja tänker ente längre än stumpen min är lang. Fast du får väl röja om han e i Göinge?
– Idag ja, men han har ente sagt nöed om vart han e på väg. Ente heller om han har kommit hit ensam för att träffa daj. Men du sméen de kan Gunne ente yppa.
– Jo, de begriber ja. Men det blir svårt att inget få säga till Ella. Skall ja hålla truten när ja kan lindra hennes oroselände?
– Din påg vill de. Han e väl ente säker på att Ella klarar av att hålla tyst. Om svenskarna pinar oss e det svårt att ente yppa nöed. Det vet Gunne, han kan krigets list. Efter högmässan får du säga det till din kärring. De e vad Gunne har sagt. Ingen annan än Ella får du prata med.
Tyst betraktar Smed-Hans Torluf, river sig i skäggstubben och drar sig i sin anmärkningsvärt långsmala örsnibb. Med allvar i rösten frågar han lågt, som om han tror att någon spionerar på dem:
– När vid Svartåsmossen?
– När solen står ovanför eken vid kyrkstapeln börjar du traska mot mossen.
Smed-Hans går fram till väggen med smedtängerna, den störste så stor att han har svårt att lyfta den. Som Steen får hantera när den behövs i arbetet. Men det är inte ofta den kommer till användning. Senast var när han tillverkade ett kassaskrin till en godsherre i närheten av Vä. Det är mest de medelstora tängerna han använder. Den minsta tången använder han främst till att dra ut tänder med. Ett inte ovanligt jobb som han gör utan betalning. Alla har vi tillräckligt med värkeländet och det tar inte lång tid att dra ut en tand.
– Ente skall ja ta betalt för den skitten, brukar han säga när en tandvärkbruten söker hans hjälp.
Men ofta sticker den tacksamme till honom en gåva. Inte säger jag nej till det, men det behövs inte, ni hjälper mig när jag behöver hjälp, brukar han säga.
– Jo du Torluf. Då e det väl dags.
– Det e väl det.
– Lägg daj på boret och gaba ut å bara hilvite.
Tyst gör Torluf som Smed-Hans ber honom.
– Ligger du bra?
– Så bra ja kan på ett knöligt smebor, säger han med ett försök till skratt.
– Blunda och ge mig ett stort hästgarv, säger Smed-Hans, eller vill du ha en dröppe till?
– Naj, för sautingen, gör det med en gang och fort.
…
– Aaaahhhhhjjjj, din sautans festocke va de sve.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>