Samtidigt Tyringe, fredag 27 november 1676
Först när Ingeborg har fört vännerna hundratalet meter bort från den efterhängsne husbondens gård, bryter Margrete tystnaden:
– Stackars folk.
– Ja, eländigt, svarar Annelise. Bäst att vi tar vägen om Melkalånga. Det blir en omväg. Men om vi ager till Tyringe härifrån begriber husbonnen att vi har ljuget honom rätt upp i nosen.
Margrete nickar instämmande. Tar sin vän under armbågen och lägger huvudet mot hennes axel. De tystnar på nytt, känner olust mot att prata om husbonden. Betraktar istället slättlandskapet som sakta övergår i ett skogslandskap. De ser en samling bokstammar stå som allvarliga vaktposter längs stigen som kommer att leda in dem i den täta skogen mot Mjölkalånga. En stirrig skogshare rusar längs stigen. Båda tänker detsamma, att det vore tacknämligt om haren hamnade på bordet ikväll.
När de passerade Mjölkalånga styrde Margrete in Ingeborg på en smal slingrande stig som likt en hal ål vrider sig mot Mjölkalångaån. Mot vadet som de redan hade passerat om de inte tvingats ta omvägen över Mjölkalånga by.
Ingen ifrågasatte varför två unga kvinnor med häst och vagn åkte genom deras by. Ingen ställde närgångna frågor. Istället hälsade de vänligt trots att hungern förmodligen rev som vargtassar i buken på dem.
– Men Ingeborg, käraste, vad e det ja ser, du haltar, utbrister Annelise och överräcker tömmarna till Margrete. Snabbt hoppar hon ur vagnen och smeker Ingeborg över mulen med mjuka följsamma rörelser.
– Oooh, stackars, fortsätter hon och lyfter Ingeborgs ena framben och synar hoven.
– Det var en vass en, säger hon, ente e det markligt att du haltar.
Margrete tar fram ett bräckjärn ur vagnkistan och räcker det till Annelise som avlägsnar stenen.
– Nu blir det bra igen, säger hon.
Väl tillbaka i vagnen frågar Annelise om Margrete kan hålla en hemlighet. Med förvåning i rösten svarar hon att det är klart som brunnsvattnet att hon kan.
– Vi e de bästa vänner. E vi ente?
– Vesst er vi, men lovar du?
– Klart ja lovar.
– Ente till nånn?
– Det vet du?
– Ente till Bettina?
– Du och ja e osse systrar, som Bettina och ja.
– De e det ja vet. Du pratar osse lätt med henne, ente bara med mig.
– Vill du ente att ja yppar något gör ja de ente till Bettina.
– Ja vesste väl det, men ja var tvungen att frauga.
– Nu lyssnar ja på daj. Min mun e stängd för alla andra.
Annelise ser ut över inägan på andra sidan bron där en Göingeget nyfiket stirrar på dem. En kvinna och hennes barn går mot hönsgården. Varken Margrete eller Annelise känner folket på gården, om de är svensk eller dansksinnade. Försiktigt nickar Annelise till hälsning. En hälsning som den unga kvinnan besvarar med en trött huvudnickning.
– De svälter på gåren, säger Annelise. De har det värre än vi.
– Hhmmm! Den geten hamnar nock på boret snart om än de behöver melken.
Några sekunders tystnad följer innan Margrete ber Annelise att säga det hon nyss tänkte säga. Annelise griper tag om sin väninnas arm. Ser på henne. I samma ögonblick som hon formar munnen för att avslöja sin hemlighet viker hon undan blicken.
– Låt mig höra nu. Om du ente säger va de e kan dina vätskor börja skvalpa. De e ente bra. I så fall kan du bli en hysterika.
Annelise tar mod till sig och säger det hon länge har velat säga, inte till sin man utan till Margrete, hennes käraste vän:
– Jo, viskar hon lågt. Längre hinner hon inte förrän orden överger henne.
– Va ente rädd Annelise, va e de?
– Om ja vesste vad Gud tycker om de.
– Säg först vad som skaver?
Med tvekan i rösten säger Annelise att hon är rädd att Gud är arg på henne.
– Varför skulle han va arg på daj?
– Ja kanske ente kan ta mot Måns frön, vi har varit gefta länge men inget frö har börjat växa trots att han ger mig frön nästan var kväll. Då får väl Måns lov av Gud att gefta sig med en annan kvinna?
– Så förskräckligt du tänker Annelise. Men ja vet de ente. Känner ente till allt som står skrevet i Bibeln.
– Ente ja heller.
– Frauga Fundanus.
– Det begriber du väl att ja ente kan. Fundanus e präst, men han e osse man. Ente vet han hur vi ömkliga kvinnfolk har det. Sånnt pratar man ente om. Det gör bara de som horar. Har du glömt Fundanus vrede när han predikade att vi måste va vaksamma med köttsligheten, att den tar tanken bort fra Gud?
– Ente har ja glömt de.
– Ja glömmer ente Gud. Men ja vill ju va en del i hans plan.
– Varför säger du så, du horar ju ente?
– Men om ja ente kan få glyttar, då e det ingen mening att vi håller på som vi gör? Mannen känner begär för att det ska bli glyttar av det.
– Va menar du?
– Om vi vet att vi ente kan få ongar e de väl hor om Måns håller på som han gör bara för sin köttslighets skull? Han ligger o gnyr som han förnöjer sig. Ja har sagt till att han måste va tyst, men det hjälper ente.
– Gnyr han? De gör man väl bara om det gör ont?
– Han gnyr när han förnöjer sig. Det e väl ente guds avsikt? Fundanus har varnat oss för vad som händer om sockenborna bryter mot guds ordning.
Margrete ser på sin vän, hon ser att hon lider.
– Om det är sant det Fundanus predikar, fortsätter Annelise med skälvande läppar, riskerar ente bara den som horar livet utan alla sockenbors, alla kan vi få guds vrede över oss. Far har berättat att alla Feniabor dog i pesten för länge sen. Prosten sa att det var Gud som var vred för att sockenborna hade syndat rent hiskeligt.
– Kommer du ihaug när han varnade oss för att en stor skogsbrand skulle förgöra hela vår fina by om svinerierna fortsatte?
– Vesst gör ja. Och så läste han upp skogsbrandsregelerna för oss. Ente kommer jau ihaug dem? säger Annelise och fnissar.
– Vesst gör du. Men de gäller nock mest karlarna som jagar.
– Men snälla, du och Måns e gefta, då kan det ente va hor och barn kan dröja länge. Knudsens var gefta i tio år innan det kom en glytt. Ente horade de i tio år? svarar Margrete.
– Hhm! Räcker det med hor för att Gud skall bli vred?
– Vred blir han nock, men det behövs nock mer än hor för att han skall straffa oss med pest och krig.
– Men krig har de vatt länge …
De tystnar, begrundar samtalet. Moln av andning stiger från Ingeborg som långsamt men bestämt för dem allt närmare Tyringe.
– Du behöver ente va orolig. Kan ente tänka mig att du och Måns gör något syndigt. Ja har för mig att Luther tycker att gefta ska glädja sig i bädden.
– E de sant?
– Ja, va ja hört så e de de.
Annelise slappnar av och ler.
– Nu måste ja te buskarna säger Margrete, håller in Ingeborg och hoppar ner från sittbrädan.
– Vänta på mig, fnissar Annelise.
De sätter sig på huk intill varandra i skydd av en torkande hasselbuske.
– Oj, det var ente lite piss, säger Margrete och skrattar.
– Har du torrt gräs på din sida att torka med?
– Här, ta halva, säger Margrete och river en tygbit i två delar.
– Vaa! Har du en tvättlase med daj, du e då för redig.
Uppstigna i vagnen ger Margrete Ingeborg kommandot för långsam skritt. Annelise greppar sin väns armbåge, söker hennes ögon och säger oroligt:
– Kan undra vad det står i Bibeln om det?
– Du menar om att va i lag med varann om det ente blir ongar av det?
– Ja.
– Men ni har ente vatt gefta länge, Gud kanske låter er vänta me ongar tills kriget e över.
– Hoppas att du har rätt. Du kan ju läsa.
– Ja. de säger att ja läser bättre än farsgubben.
Margrete önskar att hennes far läste bättre än vad han gör. Som husets herre vore det bra om han förmått sprida andakt när han läser högt ur postillan på kvällarna. Han hackar fram orden som en hes tupp när den gal. All möda tycks gå åt till att forma bokstäverna till ord och meningar. Det låter som om han inte tänker på vad han läser.
Att Margrete läser bättre än sin far talas det aldrig om. Däremot går det bra att jämföra Bettinas och Margretes läsning. Fundanos ser gärna att klockaren lär alla barn som har fyllt sju år den svåra konsten. I en predikan sa han att Martin Luther önskade att alla lärde sig läsa på sitt modersmål. De flesta fäder anser att det är bra om pojkarna kan läsa, men att det är onödigt att flickorna kan det.
Att lära sig skriva mer än några meningar lyckades inte Margrete: Mitt namn är Margrete Jönsson, ja bor i Fenia kyrkby. Ja tror på Gud fader i himmelen. Hon tror att om hon hade fått öva mer än bara i sanden vid sjön, hade hon också behärskat skrivkonsten.
Sissela lärde sig aldrig att läsa. Hon anser att det är husets herre som skall läsa högt ur katekesen. Inte husmor. När Sissela sa det tänkte Margrete att det var bra att hon aldrig har bett att få läsa högt istället för farsgubben. Gud hade inte gett henne sin välsignelse. Husbonden är familjens överhuvud. Det är så den allsmäktige bringar ordning i våra liv.
– Ni har en bibel där himma? frågarAnnelise.
– Hhmm! Den har ja läst nästan hela.
– Så duktig du e.
– I den heliga skriften står det skrevet många spännande berättelser. Ibland så hiskeligt spännande att ja ente vill sluta läsa.
– Jaså.
– Som när Moses förde ut sitt folk ur Egypten. Vet du vad Gud gjorde?
– Med vannet?
– Ja, när Israels folk flydde Egypten fastnade de framför havet.
– Margrete, avbryter Annelise, det vet ja redan, Fundanus har predikat om de.
– Ja vet. Men så spännande som i Bibeln blir det ente när han predikar. Det mest spännande e när Abraham skall döda sin påg. Gud prövar om han älskar honom mer än sin påg. Det e så himskt att ja nästan ente kan läsa. Men när Abraham skall stöta kniven i honom säger Gud att han ente behöver.
– Kära Margrete, de vet ja redan.
– Ja vet, men det blir så trist när prosten predikar. Det är mer spännande att läsa om det.
– Det skulle va rart om du läste högt ur Bibeln för mig.
– Det kan ja göra, då läser ja bara det som e hiskeligt spännande.
– Skulle du kunna läsa vad Gud säger om det.
– Om vad?
– Om det vi har pratat. Skulle du kunna göra det för mig? Vi har ingen bibel himma och ja kan bara läsa litta grann.
– För en kär vän kan ja det. Men det e många blad i Bibeln så det kan ta lang tid. Men ja tror att de e Martin Luther som skriver om det och att han ente har något mot det du och Måns gör efersom ni e gefta.
Annelise faller i Margretes famn:
– Margrete, säger hon.
– Ja.
– Du och ja har väl varann?
– Om inget himskt händer så har vi det.
Annelise griper tag om Margretes axel, inte hårt utan mjukt och följsamt.
– Vad menar du om inget himskt händer? Kan vi ente lita på varann om det blir himskt?
– Vesst kan vi. Men då kanske vi kommer ifrån varann. Vi kan ente veta vad som händer.
– Du kan lita på mig in i döden.
– Du på mig osse. Ja e bara rädd att svenskarna eller något löst folk skall stjäla vår mad så vi dör av svält. De räds ente att skända kvinnor och döda om de ente hittar vad de söker. Det e det ja menar. Om inget himskt händer har vi varann.
– Du menar om de dödar oss eller vi dör av svält?
– Ja.
– Du har maj om än ja e dö.
– Vesst. Men kanske ente på samma sätt.
– Ja tänker då prata med daj om ja så e dö. Om du vill, sa Margrete med ett leende.
– Ja med daj osse.
Vännerna tystnar, känner sig allvarstyngda av att prata om döden.
– Usch, ja får ont i bröstet av att tänka på allt elände, säger Margrete.
– Hhmm! Ja osse.
– Gud förbjude svenskarna att göra mer ont.
– Ja, Gud förbjude.
Den tidiga förmiddagen har övergått i sen förmiddag, ytterligare några kilometer återstår innan de har nått Tyringe. De passerar ett lågt och krokigt bokträd som inger Annelise obehagskänslor men som Margrete inte ens ser. Kan det vara ett ondskefullt tecken? tänker Annelise, men hon ändrar sig snabbt. Om det hade varit ett ondskefullt tecken hade det inte gått en stig förbi, tänker hon. Då hade ingen människa sett åt trädet och istället valt en annan stig. Trädet står ju alltid där.
Efter en stunds tystnad säger Annelise eftertänksamt:
– Husbonn var otäck.
– Usch ja. Himsk var han.
– Men det e synd om honom och gårsfolket.
– Hhmm. Ja vill ente tänka på det.
– Ente ja heller.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>