Samtidigt Hovdala, fredag 27 november 1676
– Fina du.
Mogens lutar sig mot Britta, smeker hennes mjuka läppar. Som alltid slappnar Britta av när hon känner Mogens kärleksfulla händer. Kärleksfullare än han någonsin har smekt sin hustru och deras barn.
– Fina du, upprepar han och stryker henne lätt över nosen, låter fingrarna spela över näsborrarna. Britta gnäggar förnöjt. Inte högt, utan vällustigt utdraget.
Själv blev Mogens aldrig smekt av sina föräldrar som barn. Inte av någon annan heller. Hans mor smekte däremot gärna gårdsdjuren om än hafsigt. Han tyckte att hennes röst lät konstig när hon berömde katten när den visade sina rov. Eller när hon med ömma fingrar drog en spåga ur hennes tass. Modern blev vek i bröstet när katten kröp upp i hennes famn. Men bara den spräckliga, ingen annan katt hade tillträde till huset för att njuta av spisvärmen. De andra katterna såg hon inte, deras uppgift var att hålla möss och svartråttor borta från matförråden.
– Ente har ja nöed att äta med te daj. Men bekymra daj ente. Det blir snart grönt gräs. Mogens ordnar det, säger han medan Britta krånglar sig genom en trång passage i skogen inte långt från Sjörröd.
Han tycker inte om det. Men han vet att han måste bege sig in i ett av traktens obehagligaste svenskområden. Till Hovdala slott på sjöns sydöstra strand, drygt åtta kilometer hemmifrån.
Trohetsförklaringen, som sockenborna tvingades upprepa efter Fundanus, mumlades fram i kyrkbänkarna. Det noterade en utsänd spanare från Hovdala vid ett kyrkobesök.
– Ente var det rart att svära den blekfisen trohet, viskade skomakaren till sin fru efter högmässan.
– Sscchhhhh, svarade hans fru. Men han fortsatte trots tillrättavisningen:
– Djävulens hejduk, det e vad han e, prosten.
– Nu besinnar du daj. Någon kan höra och sladdra. Var ente för hård mot Fundanos. Svenskarna sitter med honom i sakristian och pekar värjor mot honom. Ente e han svensksinnad,
– Att straffa bönner e de bra på om vi ente tar trohetsförklaringen för viktig, viskade en annan kyrkobesökare till sin granne när de lämnade kyrkan.
Svenskarna brukar placera handen på pistolen när de möter lokalbefolkningen. Att en bonde från Göinge kan ha fredliga avsikter tror de inte. Det vet Mogens. Trots det tar han risken. Nöden har ingen lag, tänker han. Inte gör de mig något ont. Jag kommer i fredliga avsikter, för att sälja pottaska och kanske lite bivax.
Hovdala har haft ett dåligt pottaskeår. Bok och björk sinar i deras skogar, det växer mest bara ek och den har de inte tillåtelse att hugga eftersom den tillhör den svenske kungen. Och inte duger den till pottaska heller. Att bege sig djupt in i skogen för att hugga bokträd låter sig inte göras utan risk för attacker från friskyttarna.
Att svenskarna köper all pottaska de kommer över har Mogens fått veta ryktesvägen. Antingen stjäl svenskarna eller så köper de pottaskan av bönderna. Bara de inte får för sig att stjäla min. Men så fredlig som jag ser ut kommer det nog att gå bra, tänker han. Men obehag upplever han.
Att tvingas förhandla med lynniga svenskar kan vara farligt. Men jag måste. Sissela måste kunna ställa något ätbart på bordet ikväll. Töserna kommer inte hem förrän tidigast imorgon, kanske inte förrän i övermorgon. Och nu är allt nödfoder slut. Om jag inte lyckas byta mina varor mot något ätbart blir det skedat varmvatten till barnen ikväll. Han ryser inför tanken. Och inte är det helt säkert att Nils-Möllare kan hålla vad han lovade. Han har det kanske lika svårt som vi har det.
Nu känner han axeln frysa, vilket den ofta gör när han är rädd. Det obehagliga surret i hjärtat satte igång på allvar när han red över Almaån. Annars upplever han solen behaglig trots att det är kallt. Sjön ligger stilla, ingen obehaglig vind när han och Britta närmar sig Sjörröds öppna strand.
– Aj, stackars Britta, ja har ju lovat daj bete. Men snart stannar vi, först måste vi över bäckavadet.
Efter att vadet var passerat och efter ytterligare några minuters skritt utbrister Mogens:
– Här ska du få, säger han och stiger ner på marken.
Under tiden som Britta betar höstgräs täljer Mogens på en trettiofem centimeter lång björkgren som skall bli en slända till Sissela. Inte för att hon är i behov av en ny, utan för att han blir lugn av att arbeta med kniven.
– Du har det bra som kan beta gräs. Det hade varit bra om ja osse kunde det, för nu karvar det rent förbaskat i bugen.
Han lägger ifrån sig kniven och sländan som börjar ta form, reser sig och går fram till strandkanten. En fisk hoppar i vattnet ett tjugotal meter framför honom. Han fantiserar om att han bereder den över en öppen eld, en regnbåge med mycket och mjällt kött.
– Det e illa Mogens, säger han till sig själv, nu hungeryrar du, gamla gubben. Med möda böjer han sig mot vattenytan, kupar händerna och dricker av det kalla vattnet. Han dricker sig otörstig, men framförallt fyller han magen för att lindra hungerkänslan. Men han vet också att om någon minut blir han matt. Varför vet han inte, men det är som om det kalla vattnet tar värmen ifrån honom. Det går över efter ett tag och det händer aldrig när han skedar varmvatten.
Några minuter senare avbryter han vilan, reser sig och går tillbaka till Britta som fortfarande betar frenetiskt.
– Vi måste vidare, säger han, tar tag i tömmarna, sätter foten i stigbygeln och häver sig till sittande på Britta.
– Så ja, nu går vi, säger han med ett dystert tonfall. Han känner inte längre karvandet i magen, däremot mattheten efter det kalla vattnet.
– Ja du Britta, mätt e du och färdigdrucken. Det är bra, för ja tyar ente gå så langt utan mad. Vi ska him från Hofdala osse. Men får vi bara sålt litta och får betalt i gryn så går det. Då tar ja en näve av vad det nu blir, det ger kraft att ta oss him.
Det återstår ytterligare några hundra meter till träbron över Tormestorpsån, en dryg kilometer öster om Hovdala. De skrittar långsamt längs Björkviken. Finjasjön glänser i solen. Från stenen vid vassön lyfter en gråhäger som har bestämt sig för att stanna kvar i Skåne över vintern.
– Fina Britta, Vesst e det tjusigt. Och ända him kan vi se. Kyrkan lyser grann, säger han. Han tycker sig ana de ljusa ekplankorna som träbron över Tormestorpsån är byggd av. De har inte tjärat plankorna, de är väl rädda att friskyttarna skall bränna bron, tänker han.
– Nu e vi snart framme Britta. Ja ser beväpnade vakter på bron. Tvau e vanliga bönner. De är väl tvingade, annars hänger svenskarna dem, fortsätter han lågmält och medger för sig själv att han är orolig. Men inte kan de väl tro att en gubbe på fasligt många år vill dem illa, tänker han i ett försök att dämpa sin oro. Men de bär vapen och jag är ensam. Vapen har jag inte. Det hade varit farligt. De misstänker mig väl inte för sattyg om de hittar min kniv? Alla bär kniv, alla utom kvinnfolket och glyttarna. Ingen karl lämnar huset utan kniv:
– Om han inte e rent tosig, mumlar han åtföljt av ett nervöst skratt.
Om jag inte bär kniv är det som att jag klafsar omkring utan kläder på kroppen, sa han med ett skratt till Sissela och kände på den vassa knivseggen med tummen innan han begav sig hemifrån.
Nu är det inte långt kvar, han ser soldaterna och bondevakterna allt tydligare. Kikaren vågar han inte ta fram eftersom det kan verka misstänkt, de kan tro att det är ett vapen. Inga bönder förutom han har en kikare. Inte ens soldaterna har en.
Han intalar sig själv att uppträda obesvärat, se ut som en harmlös bonde. Inte har jag ont i sinnet, tänker han, mina vätskor behöver inte skvalpa bara för att svenskar morskar upp sig. Jag tänker sälja pottaska så att Sissela kan ställa något på bordet ikväll. Inget annat. Barnen skall inte behöva krypa till sängs med magen full av skedat varmvatten.
Det hade inte bekymrat Mogens vilken kung som regerar i Skåne om bönderna hade fått sköta sitt utan inblandning från en högre makt än Gud. Kungar, grevar och baroner som kräver fattiga bönder på skatt och dagsverken betackar han sig för. Mantalsskatten, som Karl den XI:e kräver av alla som fyllt fjorton år väcker hans och böndernas vrede. Särskilt som skatten används till att bekosta de besuttnas goda liv och till krig som ingen fattig sate är intresserad av.
I Finja slipper vi bedrövliga dagsverken. Vi sköter vår jord och skog själva och det vill vi fortsätta med, tänker Mogens. Tiondet till kyrkan är tillräckligt betungande. Men det är funderingar som Mogens inte tänker yppa för svenskarna om de skulle fråga vad han anser. Om de frågar är han den svenske kungen trogen. Att han anser att kungen är en djävul, om än len om nosen som en barnrumpa, kommer han givetvis inte heller att säga.
Ett tjugotal meter återstår innan han är framme vid bron. Soldaterna och bondevakterna står stridsberedda. Den lilla säkerhet som Mogens upplevde med orden han nyss intalade sig själv bleknar. En mager officerare med en snett hängande mustasch ger order till en dragon som snabbt beger sig mot Mogens. Med höjd karbin ropar han bryskt halt och kastar en orolig blick bakåt mot den mustaschprydde officeren.
Mogens stannar. Britta byter oroligt fot och gnäggar.
– Vem är du och vilket är ditt ärende? frågar den unge magre dragonen, andfådd efter den korta språngmarschen. Han hinner stryka svett ur ansiktet, hålslaget av koppärr innan Mogens svarar.
– Vem ja e?
– Ja, du!
– Jag e bälgamakare och bonne från kyrkbyn här intill.
– Vilken by?
– Fenia, svarar han och undrar för sig själv varför soldaten svettas så ymnigt. Och som ryktet har sagt, fortsätter Mogens, har Hofdala slut på pottaska. Så ja hoppas få sålt litta av den undflyende varan.
Den unge dragonen anstränger sig att se barsk ut. Hans hår är mörkt av fett. De glesa skäggstråna ger ett barnsligt intryck. Mitt i ansiktet sitter en spetsig palsternacksnäsa, ljus och mjäll. Dragonen lyssnar till en början på Mogens innan han rister på huvudet till tecken att han skall vara tyst. Nervöst riktar han blicken mot skogen. Lyfter handen till signal åt männen vid bron att vara vaksamma.
Gamlingen kan vara början på ett lömskt snapphanebakhåll. De djävlarna brukar ligga i bakhåll, tänker dragonen, med rädslan vibrerande i ansiktsmusklerna. Han gör en snabb virvlande handrörelse som Mogens uppfattar som ett tecken till männen vid bron att inta högsta beredskap.
– Jo ja tänkte, försöker Mogens osäkert.
– Tyst, vrålar dragonen och stryker sig över ansiktet med en mager hand. Han riktar karbinen mot Mogens orytmiskt bultande hjärta.
För några månader sedan bultade hans hjärta obehagligt ojämnt. Han var rädd att det skulle stanna. Efter några dagar slog det jämnt igen. Lika illa som Salpetersjudarens hjärta bultar det inte. Men just nu dunkar det febrilt, suger i strupen, som Salpeter-sjudaren har beskrivet det. Mogens upplever det som om hjärtat fastnar i halsen. Men när han lägger handen på bröstet sitter det där det skall sitta.
Det var en himla tur att töserna inte åkte hit, hinner han tänka innan dragonen, utan ytterligare frågor, säger åt honom att passera. Kanske att jag skulle stannat hemma tänker han. Men han ser ingen annan möjlighet än att fortsätta. Det skulle verka misstänkt om jag vänder och rider hem i ogjort ärende. Bäst att lugnt och behärskat beskriva mitt ärende för officeren på bron.
– Hur skulle det va om Hofdala osar mög vid fint besök? säger han tyst för sig själv, som för att övertyga sig själv om att han har bra argument för varför de måste köpa hans pottaska. Om alla sorters lasar och kläder e mögiga, om tjänstefolket odörar sig? Naj, se det går ente. Ni behöver min pottaska. Den är ente kostsam, mumlar han.
Fast vem luktar inte mög? tänker han, allt fint folk luktar mög, än värre än folket på landet. Vi doppar oss i sjön ibland om inte annat.
Mager, med ett hästliknande ansikte, stirrar officeren på honom, värderar honom med sina anmärkningsvärt utstående ögon. Blicken pendlar mellan Mogens och skogen intill. Ännu har han inte bestämt sig för om Mogens är en fiende, om hans ankomst är början på ett svekfullt bakhåll, eller om han är lika beskedlig som han ser ut att vara.
Bondevakterna står stridsberedda med osäkra ansiktsuttryck strax nedanför bron. De ser ut att vara besvärade. De är tvingade att vara vakter, tänker Mogens, som möter deras blickar tillräckligt länge för att se deras ögon ligga begravda djupt inne i kraniet, att deras rörelser är långsamma av hunger. De svälter, tänker han.
De lämnar stigen fri för Mogens efter att officeren gav tecknet för passage. Dragonerna följer tätt bakom och bildar en ring runt honom tillsammans med bondevakterna.
Cirka åtta hundra meter därifrån skymtar Hovdala slott. Vackert är det, tänker han – kritvita byggnader. Officeren ställer sig bredbent framför honom. Med vidöppna ögon granskar han honom från tårna till den slitna fårskinnsmössan. En nästintill kolsvart mustasch döljer hans mun. Fortfarande utan att blinka, som om hans ögon ligger i en skål med tårar, upprepar han dragonens fråga:
– Vem är du och vilket ärende har du? säger han och ger Mogens en förintande blick, blandad med förakt och rädsla.
Officeren biter sig i mustaschen, blinkar hastigt. Hans kalla röst förstärker Mogens obehagskänsla. Det dröjer, som han uppfattar det, en lång stund innan han lyckas samla sig till svar.
– Ja e en enkel bonne från Fenia, säger han krystat, bälgmakare osse, ja kommer i kristliga ärenden. Ja hoppas …
Officeren avbryter honom bryskt:
– I kristliga ärenden. Mer säger han inte utan stirrar hotfullt på Mogens, som om han väntar på en bättre förklaring.
– Vår prost, fortsätter Mogens, kanske att officeren känner honom, Cristen Fundanus heter han?
Inget svar. Officeren stirrar fortsatt misstänksamt på honom.
– Han predikar kristlig tillit till överheten, fortsätter Mogens och känner hjärtat dra sig upp i halsen. Men det är bara som det känns när han blir rädd, det vet han.
– Ja, ja, stig av hästen, säger officeren irriterat.
Hjärtat bultar ojämnt snabbt, det hör Mogens. Riktigt var han hör det bulta kan han inte avgöra. Om det är inuti huvudet eller i öronen. Med armarna slappt hängandes längs benen, med tömmarna invirade runt handen, väntar han oroligt på fortsättningen. Hjärtat slår ännu snabbare, som om det inte hinner vila mellan slagen. Den äldre dragonen kallflinar när han beordrar Mogens att ta av sig kläderna. Ett leende som snabbt försvinner.
– Det räcker med jackan hoppas ja?
– Allt ska av.
– Jo, vesst ska ja göra det, men ja e en gammal fryshare, picken min kliar och blir så förbenat liden i kylan, säger han i ett försök att lätta upp stämningen.
– Gör som sagt. Om din pick krymper bryr jag mig inte, svarar dragonen med en tendens till skrattryckning i mungipan.
– Lugn, får en enkel bonne ente skoja till det litta?
– Det lämpar sig inte.
– Men han ser väl att nästan alla mina klär e av? Och inga bössor syns här ente. Bara denna, säger han och sträcker fram sin hårt nerslipade kniv.
Dragonen ger kniven till officeren som synar den.
– Det var en fånig stackare, säger han, lutar sig över broräcket och släpper kniven i ån. Det låga men fullt hörbara plasket när kniven når vattnet gör Mogens arg. Den kniven har jag haft sen barnsben, är mig en kär ägodel. Men han besinnar sig, inser det farliga i situationen. Efter en kort tvekan ler han inställsamt.
– Ja! Där hör den hemma, sleden och dann.
Utan att officeren kommenterar honom säger han åt Mogens att ta på sig kläderna.
– Vi har sett nog av din anskrämlighet.
Matteröd fredag eftermiddag, 27 november 1676
Smed-Hans höll på att tappa målföret när Torluf med sin magra storkliknande gestalt äntligen fick fram vad han hade att säga. Att Gunne lever, att han vill träffa sin far vid Svartåsmossen till kvällen.
Varken Smed-Hans eller Ella har kunnat släppa tankarna på Gunne, om han har sökt sig till friskyttarna, om han har begett sig till Danmark eller om han redan är död. Tanken att han har nekats en kristen begravning skrämmer mest. Att det kan dröja flera dagar innan hans plågor på pålen upphör kan Ella acceptera; Jesus led svårt på korset. Men tanken att han har kastats i en mosse förvägrad himmelriket är outhärdlig.
Ovissheten och oron får Ella att vakna på nätterna med skälvande kropp och smärtande tankar. För mindre än en månad sedan föll hon ihop på golvet i kramper, kroppen var förlamad på den vänstra sidan. Familjen fruktade att något hade gått sönder inuti henne, att hon var döende.
Men hon dog inte. Efter ett dygn släppte förlamningen. En vecka senare drabbades hon av nya kramper. Jordemoran i lilla Oberöd sa att det berodde på att vätskorna i hennes kropp hade kommit i olag av all vettlös rädsla. Hon fick en dekokt på vänderot och johannesört. Men bra lär det inte bli förrän ni vet hur det är med Gunne och kriget är slut, sa hon.
Smed-Hans dövar sin oro och smärtan i benen med arbete och klara droppar ur flaskan som han förvarar i smedjan. När verkan av morgonsuparna har upphört tar han fram flaskan för ytterligare några befriande supar.
Om en dryg timme sker mötet mellan far och son väster om Matteröd. Smed-Hans kommer att ställa sig intill kaveldunen vid mosskanten och invänta Gunnes signal i form av ett fågelläte till tecken att nu kan mötet ske mellan far och son.
Krut, kulor och varma kläder ligger i säcken som han redan har placerat bakom stengärdet. Ella misstänker inget, tänker han. Krut och bly hämtade han ur förrådet i ett angränsande utrymme till smedjan. Han är klar att bege sig till Svartåsmossen. Men han måste först förklara sin frånvaro för Ella. Hon får inte bli orolig eller misstänka något.
– Jo se du Ella, en get gnydde så förbenat för en stund sen. Ja hörde henne änna hit.
– Ente har ja hört nöed.
– Du har ju vatt inne.
Ella ser inte ens på sin man utan fortsätter sticka på ullstrumporna som hon hoppas få sålt på nästa års Röinge marknad.
– Klart att ja vatt inne, säger hon irriterat. Ja måste ju sticka klart strumporna te marknaden.
– Men de e länge tills nästa marknad, svarar Smed-hans.
Omedelbart när Smed-Hans sa det, ångrar han sig. Han vet ju att det som lugnar Ella bäst är att sticka. Och särskilt många strumpor lär det inte bli sålt nästa år eftersom fogden har drivit in nästan alla gårdens får i obetald skatt.
Röinge marknad är viktig för familjens ekonomi. Men viktigt är också att träffa släktingar och vänner, hitta någon att gifta sig med, dricka alkohol och dansa. För många Göingebor är marknaden det bästa som sommaren har att erbjuda. Är kriget inte slut nästa år får Smed-Hans åka ensam med deras vuxna barn till marknaden. Själv tänker Ella stanna hemma. Färden genom det osäkra krigslandskapet till Röinge skrämmer henne.
Om flytten av marknaden från höjderna vid Läreda till Röinge för några år sedan, har minskat skörlevnad och dryckenskap, vilket var myndigheternas motivering för flytten, är tveksamt. Men marknaden har, trots problemen, fortsatt att vara en glädjens fest att längta efter i det vardagliga slitet för Göingeborna. På marknaden får man nyheter om kriget, om försvunna och stupade, men också nya idéer från när och fjärran. Allt detta är den svenska krigsmakten medveten om. Därför övervakar man marknaden, vilket inger många marknadsbesökare obehag.
Smed-Hans iakttar sin fru, hennes snabba händer när hon stickar.
– Men de e ente allvarlit med geten. Den e fesvreden, det gamla vanliga. Om ja trycker ut fisarna blir hon nock bra igen.
– Gör du det, svarar Ella frånvarande.
– Det tar en stund. Ja tänkte se om kaveldunet vid mossen artar sig när ja nu e där nere.
– Gör du det, men vi har tillräckligt inför vintern. Vi fyllde dynorna förra hösten. Det minns du väl?
– Jo, men om ja ändå e neråt getterna kan ja ta en vända till mossen.
Ella nickar utan att ta blicken från sticket.
– Kanske ljusvekarna e slut i vinter, fortsätter Smed-Hans. Det behövs ente mycket, ja tar med mig ett knippe. Det räcker. Plocka dunen innan snön kommer måste ja.
– Gå om du tvunget måste, inget hindrar daj.
Men Ella tror sig förstå varför Smed-Hans vill gå till mossen ensam. Han liksom hon är orolig. När hennes make rider maran går han gärna över ängarna och in i skogen. Själv räds hon skogen när det skymmer eftersom det är omöjligt att veta vad trollen och vättarna kan hitta på.
– Ja, då går ja, säger Smed-Hans lågt urskuldande, som om han känner sig skyldig för något oklokt han har gjort eller är på väg att göra.
– Kom him innan det blir nattamörkt.
Trots att Smed-Hans vet att han inte hinner hem före mörkret, svarar han att det hinner han säkert, men bli inte orolig om det dröjer:
– Ja e ente lia rädd för mörkret som du Ella.
– Se så, gå nu, du hindrar mig i arbetet.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>