Skogarp tre månader dessförinnan, tisdagnatt 4 augusti 1676
Ett flerat mil norr om Finjasjön ligger byn inbäddad i en bokskog med ett stort inslag av ek. Ett tiotal bålegårdar och ett par knuttimrade gårdar utgör hela byn. En tornlös kyrka, byggd av byborna för ett par hundra år sedan, ståtar i byns mitt. Bebyggelsen sträcker sig knappt hundra meter längs bygatan från den västra gården till den östra.
Lars ålderman vaknar av att en häst frustar. Det där var ingen häst härifrån, tänker han. Som hovslagare känner han alla byns hästar. Lätet han nyss hörde kom från en utombys häst. Det är han helt säker på.
Han hör raspande ljud från metall som skaver mot metall. Han förstår var ljudet kommer ifrån, från värjor som dras ur sina baljor. Han hör pistoler och karbiner vars hanar spänns och ännu fler hästar som frustar.
På morgonstela ben haltar Lars ålderman till fönsterluckan, öppnar en glipa och ser två uniformsklädda soldater vid ytterdörren. Tre hårda stötar på dörren med musköten väcker familjen förutom pattebarnet. Lars ålderman stapplar mot dörren, höjer fingret till tecken åt familjen att vara tyst. Ytterligare en hård stöt på dörren följs av en grov mansröst: I guds och Kung Karl den XI:s namn, öppna.
Med dragna värjor och höjda pistoler stiger två soldater in genom dörren. Den ene officer, den andre menig, båda huvudet högre än Lars ålderman. Strax utanför ytterdörren står två dragoner i stridsposition.
– Ta fram hornet och blås till samling vid kyrkan. Alla skall dit. Också dibarn och gamlingar. Fort.
Förutom Lars ålderman och hans fru, består hovslagargården av son och svärdotter med sex barn, fyra flickor och två pojkar. De tar oroligt på sig ytterkläderna. Lars ålderman för in fötterna i träskorna och går ut genom ytterdörren. Han ställer sig på gårdsplanen, för byahornet till läpparna och blåser signalen för samling vid kyrkan. Han dröjer något innan han upprepar signalen.
Med hornet runt halsen i en läderrem går han mot kyrkan tillsammans med familjen och gårdsfolket. Att det kommer att bli ytterligare en het högsommardag skulle Lars ålderman lägga märke till om han varit uppmärksam. Trots att det är några timmar sedan solen gick ner är morgonen varm. Om han hade ägnat gärdsgården minsta lilla tanke hade han lagt märke till att värmen fortfarande strålar från stenarna efter gårdagens stekande sol. Strax bakom honom går hans svärdotter Eva med sitt minsta barn sovande i famnen efter en orolig natt.
– Oooh allsmäktige, ha förbarmande med oss, viskar hon.
Familjen från skomakargården har nått fram till kyrkan. Deras äldste son Samuel lämnade byn i våras efter att en svensk trupp hade våldtagit och dödat hans trolovade. Var han befinner sig, om han har anslutet sig till friskyttarna, är det ingen som vet. Han fanns på listan över krigsdugliga män som den svenska krigsmakten stod i tur att rekrytera.
Unga änkefrun Karna från garvaregården, vars make blev ihjälslagen vid samma tillfälle, skakar upprört på huvudet. Om Knud hade varit här, tänker hon, hade han skyddat oss.
– Vi har ente gjort er kong nöed. Gud kommer att straffa er, skriker hon.
– Han är också er kung.
Karna lyfter armarna och hötter med knytnävarna, drar tillbaka läpparna så att hennes anfrätta tänder blottas:
– Er sautans kong e okristlig, vrålar hon.
– Tyst kvinna!
– Den himmelske kommer att straffa er.
– Vakta dina ord.
Karnas yngre bror lägger armen om hennes axlar, försöker lugna henne:
– De e svenska soldater. Ser du ente det? De har ente frid i sinnet. Snälla du, sansa daj.
– Vesst ser ja att de e svenskdjävlar, skriker hon.
Innan hon hinner avsluta ytterligare hot om guds straff, fälls hon till marken av en muskötkolv som träffar henne på skuldran. I samma ögonblick pressar en dragon en kniv mot broderns hals.
– Om du vill leva tar du det lugnt, viskar en dragon i hans öra.
Officerens häst stegrar sig, gnäggar och slår hovarna i marken strax intill Karnas huvud.
– Snapphoran är er, säger han och pekar på två dragoner. Marken duger, fortsätter han med ett flin.
– Sautans kvinnoskändare, skriker Karnas bror. Ett hastigt snitt över hans hals och han faller till knästående. Likt en drunknande drar han luft genom sin sargade strupe, vevar med armarna, river strimmor i ansiktet innan han faller till marken.
Bybornas reaktion var till en början fullkomlig tystnad. Som om de tänkte att detta inte är sant. När sanningen står klar, när de har tagit till sig att deras vän, moder, syster, granne och maka har skändats så svårt att hon riskerar att dö och att blodet strömmar ur hennes brors halspulsåder, bryter det ut ett unisont vrål.
Officeren bryr sig varken om Karna eller om hennes döde bror. Nonchalant drar han fingret längs värjans skarpslipade egg, riktar blicken mot himlen för att byborna skall förstå att det som sker är av Gud bestämt.
– Bybor, säger han, har er präst inte lärt er vad Romarbrevet lär? Något svar får han inte, vilket han heller inte förväntar sig.
– Er överhet är guds tjänare, står det. Om ni trotsar er överhöghet bär överheten inte svärdet förgäves. Lukas skriver att en kvarnsten bör hängas runt halsen på de trilskandes och sänkas i havet. Tänk noga genom vad det betyder för er innan ni fortsätter sätta er upp mot er konung. Gölen härintill duger gott som hav.
När den andre dragonen har släppt sin sperma under ett återhållet stönande, knyter han generad sina byxor. Generat eftersom hans brunstljud aldrig har hörts av någon käresta.
– Flytta på snapphoran, skriker officeren.
Han tystnar, krafsar sig i skrevet. Själv hade han gärna våldtaget henne. Men flödet ur lemmen gör det omöjligt. Det är då själva fan, tänker han och känner klådan tvinga honom att klösa sig. Efter att han har klöst sig några gånger reser han sig till stående i stigbyglarna och vrålar åt byborna att lyssna.
– Allt folk flyttar in i de fyra gårdarna längst bort från skogen. Övriga gårdar är den svenska krigsmaktens. Kung Karl den X1:e, förväntar sig att ni, som hans undersåtar, betjänar hans soldater med vad som krävs. Om inte gör vi med er som med snapphanarna på marken. Några ovissheter?
Tystnad, gråt och mumlande böner, vidöppna munnar som blottar sargarde tänder.
– Bra, svarar officeren. Innan ni träder in i gårdarna som ni förlänas skall era vapen överlämnas. En man från varje gård skall vara dragonerna behjälpliga. Om mat och vapen hittas som inte uppges, kommer ett mansfolk på gården att skjutas. Om ingen tar på sig skulden kommer ett mansfolk från byns alla gårdar att skjutas. Några frågor?
Tystnad.
– Er stumhet tyder jag som att ni förstår.
Inga kommentarer.
– Då så …
Ett trettiotal soldater bildar en ring runt byborna. Bedjande till Gud håller de varandras händer.
– Smeden eller hovslagaren stig fram, ropar officeren.
Smeden Aage Esbensen, sextio år fyllda stiger fram.
– Ta honom med dig, säger officeren och pekar på skomakarens sjuttonårige son, lillponken kallad.
– Ni hämtar en trästör, en skarpslipad yxa och en hand full med spik. Om ni rymmer kommer var tionde karl att skjutas för tinningen. Kom ihåg att liksom det är vildsvinets öde att dö för jägarens kula är det snapphanens öde att dö för övermakten.
Varken Aage Esbensen eller lillponken svarar.
– Uppfattat? skriker officeren.
– Ja, svarar Esbensen.
– Se så, skynda!
Med böjt huvud frågar Lars ålderman om de får lov att ta hand om kvinnan. Officeren ser på honom, sen på kvinnan. Med en huvudnickning bejakar han Lars åldermans önskemål.
– Tack svarar Lars ålderman, medan Aage Esbensen anstränger sig att stå på benen. Hans gång är haltande, skuldrorna hoptryckta.
Strax intill Garvaregården, i närheten av smedjan faller Esbensen på knä. Lillponken hjälper honom till stående. Så gott som omedelbart faller han igen, reser sig och stapplar mot smedjan med stöd av lillponken.
– Nock vet ja vad pålen ska användas till, mumlar han.
Under några snabbt förbiilande ögonblick överväger lillponken att ta de få stegen in i skogen för att söka friskyttegruppen som enligt ryktet befinner sig vid Hårsjö och Mala. Men han avfärdar infallet eftersom han vet att familjen och byn i så fall straffas hårt.
När Lillponken var sexton år gammal, på väg till sin syster i Gulastorp, övermannades han av en tre man stor svensk patrull. Han förstod att han skulle skeppas över havet i söder till ett krig som inte var hans.
Efter att den första paniken lagt sig, när soldaterna åt och bälgade i sig brännvin, planerade han flykten. När de är rusiga flyr jag, tänkte han.
Soldaterna frågade honom varifrån han kom. Från Garvaregården i Platteby, svarade han. Gårdsnamnet han uppgav existerar i de flesta byar, däremot inte byn. Varifrån han fick bynamnet vet han inte, men det räddade byn och familjen från bestraffning. När han sa Garvaregården blev han orolig. Om svenskarna är vettiga, tänkte han, förstår de att jag inte kommer från ett garveri. Hans kläder stank kogödsel, inte intensivt ruttet som när man vistas på ett garveri.
Sent på kvällen, när soldaterna sökte nattkvarter i en bondgård söder om Nävlinge, såg han sin chans att fly. Kvinnan i gården nickade stumt åt honom. De sa inget till varandra, det behövdes inte. Hon förstod hans planer och att han behövde hennes hjälp. Kvinnan serverade soldaterna öl och sprit. Hennes man hade de oskadliggjort med ett rep om hans händer. När soldaterna gjorde anspråk på kvinnan, nickade hon åt lillponken till tecken att fly, att inget bättre tillfälle skulle infinna sig.
Var har jag lagt spiken, tänker Esbensen, snubblar och drar med sig verktyg i fallet. Han häver sig till stående med stöd av lillponken, släpper taget och stapplar fram till arbetsbänken där han hittar rätt antal spik.
– Ja tar hammaren om du tar yxan och pålen. Hugg fast yxan i pålen och dra den etter daj, det tyar du.
Om mina ben håller hinner vi, tänker Esbensen. Jag måste klara det, lillponken kan inte hjälpa mig, han har sitt att bära på.
– Har du hört bösskott? frågar Esbensen.
– Naj.
– Bra.
Fortare, tänker han, bara ingen blir halshuggen. Halshuggningar hörs inte på avstånd. Gud förbjude, mumlar han tyst. Ta hellre mig än någon av de mina. Vi är snart framme om Gud vill, jag tror på dig allsmäktige. Att din son, Jesus Kristus dog för våra synder.
– Du gräver, säger officeren och pekar på Lillponken. Inte bredare än att pålen får plats.
– Och du vässar pålen.
Esbensen ser på officeren, sen på mannen på marken vars händer har skilts från kroppen under tiden han och lillponken var i smedjan. Bedrövat lyfter han yxan.
– Inte du gamling. Du orkar inte, vrålar officeren. Mannen intill dig spetsar stören.
Hålet grävs och stören spetsas. Ingen protesterar, alla förutom de minsta barnen, fjabbar och sanslösa, vet att protester skulle göra situationen värre.
– Klart, säger officeren och pekar med värjan på två av de yngre dragonerna. Gör det ni av Gud och konungen är pliktade att göra. Kroppen vänder ni bort från kyrkan, händerna spikar ni fast under hans fötter.
Fortfarande är det ingen som protesterar. Några knäpper händerna i en tyst bön. Flera gråter, andra håller om varandra medan officeren granskar en karta över Finjasjöns omgivningar.
– Har ni förstått vad som händer om ni inte lyder er konung, Kung Karl den XI:e av guds nåde? säger han när han har granskat kartan.
Inget svar.
– Den här gången var snapphanen död. Nästa gång spetsar vi en livslevande snapphane om ni inte gör som anbefallt. Vem som är snapphane avgör vi.
Officeren kliar sig på näsroten medan han pekar på makarna Majlis och Aage från Östgården och ber dem stiga fram.
De stiger fram, håller om varandra.
– Vad tror makarna, har byborna förstått vad som händer om överheten inte åtlyds?
Makarna nickar långsamt jakande.
– Säg det så att alla hör.
– Ja, svarar Majlis viskande.
– Högre.
– Jaa.
– Och maken?
– Jaa.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>