Samtidigt Svartåsmossen, fredag 27 november 1676
Med fylld skinnsäck över axeln och en tom säck vid midjebältet, går Smed-Hans mot Svartåsmossen. Vädret håller på att bli kyligare, förebådar en snabb övergång från höst till vinter.
Om en svensksinnad skogsvandrare eller en svensk soldat närmar sig måste jag gömma säcken, tänker han. Men risken är liten. Djupt inne i skogen löper inga leder till Hovdala eller till grannbyarna, bara djurstigar.
Mossen är grann att titta på, men vem skulle komma hit bara för att den är grann? tänker han. För att plocka kaveldun kanske? Samla sav vid den lilla björkdungen är det inte tid för. Det är ett vårarbete. Den är slut nu tänker han, sirapen som han och Ella kokade av björksaven i våras.
Om vi inte hade fått honung av Torlufs hade vi inte fått smaka sött på länge, hinner han tänka innan han övergår till att känna sig stolt över sin son. Han har valt en bra mötesplats, har lärt sig livet som friskytt. För inte är det någon som råkar oss här ute. Bara Gud själv. Och han är med oss, det är jag säker på, tänker han och råkar slå axeln i en gren.
– Aj, som sautingen! utbrister han.
Skrik inte gubbe, nu duger inte kärringjämmer. Men visst är jag för gammal för det här, tänker han. Fast jag måste, jag skall träffa min påg. Hans mor och jag måste få veta hur han har det.
Den tomma skinnsäcken gled ur midjebältet när han slog i axeln. Han tar upp den, fäster den på nytt i bältet. Den måste jag fylla med kaveldun, tänker han, det har jag lovat Ella, även om hon har sagt att en hel säck inte behövs för vinterns behov. Men när jag nu är här kan jag lika bra fylla den.
Nu är det inte långt kvar, måtte Gunne vara där, tänker han. Men varför skulle han inte vara det? Honom går det att lita på, om inte något hemskt har hänt, Gud förbjude.
Den tomma skinnsäcken hänger synlig vid midjebältet, bra utifall han tvingas gömma den andra säcken med Gunnes saker. Med den tomma säcken kan han förklara varför han är ute och går långt hemifrån.
Även om risken att möta svenska soldater djupt inne i skogen är liten förbereder han sig för det värsta. Då måste han veta vad han skall säga:Vem är du och vad gör du inne i skogen ensam?
Hans heter jag, kallas Smed-Hans.
Smed, jahaja, en bössmed som smider djävulsbössor?
Inte kan jag det.
Ljug inte. Djävulsbössor förfärdigar du. Bössor som träffar ett manshjärta på två hundra meters håll. Vem annan än djävulen har sådana bössor?
En vanlig smed är jag, smider spik, gångjärn, hästskor och annat behövligt. Bössor vet jag inget om.
Så du kommer från en bössmedja i skogen?
Nej. Vad jag vet finns det inga sådana här.
Inga dumheter. Vad gör du i skogen så här dags?
Kärringen har sagt åt mig att plocka kaveldun vid mossen. Vekar behövs till ljusen i vintermörkret.
Kyrkan lyste av guds strålar, mumlar Smed-Hans tyst för sig själv. Det måste vara ett tecken på att det kommer att gå bra. Jag är bara så hemskt ängslig.
Han är snart framme. Trots att den långvariga milda skånska hösten tycks vara förbi, svettas han ymnigt. Det är kallare än det har varit på länge.
Nog är jag gammal, tänker han, inte stark tillräckligt för att gå ensam i skogen. Men jag måste. Pojken väntar på mig. Jag vill trycka hans hand, prata med honom, höra honom berätta hur han har det. Själv ska jag tala om för honom att vi har det svårt, men att vi håller svälten utanför dörren, även om vi alltid är hungriga.
Nu ser han torvmossen, kaveldunen som står hög och grann likt mossens egna vaktposter. En fågel ger ett jamande läte. Musvråken tänker han. Den känner han igen eftersom flera av dem brukar övervintra i trakterna kring Matteröd och Filesjön.
Gunne har lärt sig härma ormvråkens läte, gjort det till sitt lockrop för att skrämma upp fågel som han skjuter. Smed-Hans kan skilja på ormvråkens och Gunnes läten. Det han nyss hörde var inte Gunnes.
Han lägger ifrån sig skinnsäcken under ett buskage, går fram till den sanka mosskanten. Det luktar sump och rutten mossa.
– Fasen, viskar han för sig själv efter att hans ena fot sjönk ner i mossvattnet. Nu blir jag kall om foten.
Han granskar kaveldunen, om den lämpar sig till vekar. Han skär av en frökapsel, studerar den noga för att en möjlig betraktare skall tro att hans ärende till mossen är kaveldunen. Absolut inget annat. Månen tronar halv på himlen. Så grann den är, ännu ett tecken från Gud, tänker han.
Samtidigt som Smed-Hans fyller skinnsäcken med kaveldun lyssnar han efter Gunnes lockrop, förhoppningsvis likt ormvråkens. Inte sädesärlans eller någon annan fågels läte som har flytt Göinge för i år. Men det är nog ingen fara, svenskarna vet troligtvis inte vilka fåglar som övervintrar i Skåne. Men än hörs inget fågelläte. Det är tyst förutom ett märkligt kluckande ljud från mossens nordvästra kant. Ett jämrande som om mossen har ont. Smed-Hans blir orolig, vill gå därifrån. Men han hejdar sig. Betvingar rädslan.
Nu hör han det jämrande kluckandet igen. Visst var det i Svartåsmossen som bödeln pålade självspillingen från Tågeröd? tänker han. Istället för att lyssna efter Gunnes härmljud av ormvråken, kupar han händerna bakom öronen och lyssnar mot mossen. Men inget mer hörs. Om bödeln inte pålade drängen tillräckligt hårt mot mossbotten kan det vara han, tänker Smed-Hans och känner håren på underarmen resa sig.
Hans tankar avbryts av det jamande lätet som han har lärt känna som Gunnes. Omedelbart ser han femtiotalet meter därifrån sin sons långhåriga och skäggiga gestalt. Pågen är barhuvad, tänker han, fortsatt uppjagad av det klagande lätet från mossen.
Luvan och vantarna behöver han bättre än vad jag gör. Hans mor har sytt dem av fårskinn, tänker han och börjar gråta. Gråten lyckas han inte hejda, men väl göra den till ett tyst grimaserande under sina jäktade steg mot sin son.
– Naj, ente kan ja lipa nu. Se till och sansa daj gubbe, säger han tyst till sig själv samtidigt som han ser Gunnes bestämda handviftning till tecken att han måste skynda sig.
Han går så fort han förmår de återstående meterna. Väl intill varandra, ansikte mot ansikte, står far och son, osäkra på hur de skall hälsa – med ett famntag eller ett handslag. Eller bara med god dag. Kramas gör man aldrig i deras familj, inte i andra familjer heller.
– Godda, säger Gunne utan ansats att röra vid sin far.
– Godda Gunne, bra att se daj.
– Bra att se daj osse far.
– Du har blitt spinked, e det svårt med maden?
– Det e det far, men ja klarar mig. Du har magrat du osse. Hur har ni det med maden där himma?
– Vi har litta gröd, fisk ibland som bror din drar upp. Men det e dåligt med viltet.
– Jo, kan tänka mig det. Lille Mads säger att viltet saknas sen länge i skogarna. Varför vet ingen. Folket har nock skjutet allt vilt, hungriga som vi e.
– Så du e med Lille Mads?
– Ente nu längre, men ja har vatt.
– Var e du nu då?
– Det kan ja ente yppa.
– Med snapphanarna?
– Far, vi e friskyttar, med sold från den danske kongen. Svensken kallar oss för snapphanar, men de e vi ente.
– Jaha, säger Smed-Hans undrande.
– Snapphanarna e rövare. Svenskarna kallar oss friskyttar för snapphanar, men tro dom ente.
– Naj, de e klart, de vet ja ju.
Smed-Hans ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen iakttar dem.
– Vi sidder ner, säger Gunne.
Tillrätta på varsin skrovlig sten i skydd av ett trädfälle, försöker Gunne lugna sin far som nervöst ser sig över axeln.
– Du behöver ente va orolig far, ingen ser oss. Om någon kommer hör ja det. Livet i skogen har gjort min hörsel skarp som knivseggen.
Smed-Hans placerar skinnsäcken med kaveldun mellan korsryggen och trädfället för att lindra värken i axeln. Han drar handen över skäggstubben så att det frasar lätt. Hans ögon fuktas av tårar som han försöker stryka bort med handryggen.
– E det sant att Lille Mads e grym som svensken? frågar han, som om det är den viktigaste frågan av alla att ställa när han träffar sin son.
– Det e krig far. Krig e grymt, Lille Mads varken pålar eller halshugger fienden. Men han dödar om han måste.
– Och fångarna, va gör ni med dom?
–Vi kan ente hålla fångar? Vi måste döda dem.
– Spetsar ni dem?
– Naj, vi dödar dem med kniven.
– Det sägs att Lille Mads bränner gårar som svenskarna gör.
– Bönner som hjälper svensken straffar han.
– Och dödar folket?
– Naj, bara skyldiga dödar han. Svensken dödar alla.
– Skändar han kvinnor?
– Ja har ente sett det.
– Lovar du?
– Ja har ente sett det, säger ja.
– Med Gud som vittne?
– Far, ja e ente med Lille Mads, så ja kan ente svära på det. Men ja tror det ente. En gang hände det. Det var fel. Heligt och kristligt lovar ja att ja skall stoppa det om ja ser det hända igen.
– Men ni har gjort det?
– En gang har det hänt.
– Ja vill tro att du försöker hindra det. Ente kan ja tänka mig att du skulle ljuga din far rätt upp i nosen.
– Far ska ente tro att ja blir gla när ja dräper svenskar. Många av deras soldater e fattiga som vi. Och de flesta e tvingade av sin konge att gå ut i krig. Då bär det mig emot. Men ja måste dräpa dem. Om ja hade varit en dräpare i själ och hjärta hade du sett det i mina ögon.
Istället för att kommentera sin son frågar Smed-Hans om det stämmer att friskyttarna har dödat folk på gårdar nere i Skåne?
– Ente vet ja vilka gårar du tänker på, men ja vet att rövare ger sig på sitt eget folk.
– Det är bra om du dräper svenskar, men om ni skändar och dräper töser och kvinnor eller annat folk som ente har med kriget att göra skulle ja bli förtvivlad.
– Du behöver ente bli förtvivlad far, vi dödar bara svenskar och folk som hjälper dem.
– Har du träffat Suend Thysborg?
– Vem e det?
– En man från Fenia som e med er friskyttar.
– Det har ja kanske gjort far, men ja yppar inget till daj som kan bli vådligt för oss alla.
– Då har du kanske träffat Niels Pedersen från Melkalånga. Och Johan, osse han ifrån Melkalånga, efternamnet vet ja ente.
– Kanske. Men det säger ja ente till daj, det begriber du väl?
– Jo visst begriber ja. Då kan du ente heller säga om du vet om Peder Nilsen ifrån Tyringe e Nils Möllares påg? Peder e vesst med ett friskyttekompani i Örkeljunga.
– Det e rätt far, det kan ja ente heller yppa.
– Naj, ja begriber det. Va skall du göra häromkring?
– Det kan ja ente heller yppa för daj. Men far, skall vi bara prata om kriget nu när vi träffas?
– Naj, ente skall vi det.
– Ja har kommit hit för ja vill veta hur ni har det där himma. Snart måste ja gå. Vi måste skynda oss.
– Ja pågen min.
– Hur e det med mor och familjen och med alla i byn? Har ni besvär med svensken? Ja har begribed att ni har de svårt med maden.
– Ännu svälter vi ente.
– Men ni har det svårt?
– Det börjar bli svårt.
– Det e svårt med maden överallt. Torka och missväxt, svenskar och rövarband som tjuvar maden. Manga glyttar orkar ente hungergny längre, magen deras e uppsvälld som en smockkfull bälg.
– E det så illa?
– Jo, det e det. Men hur har ni det himma? Fast säg det kort, vi har ente möed tid.
– Ja skall försöka, men det kan bli svårt.
– Försök. Du e mager, e det säkert att ni ente svälter?
– Bark och flisbröd har vi.
– Ja var orolig för det. E det annars tomt?
– Litta har vi. Det vi har sparat måste vi ha till utsäde i vår. Men vi har nästan inga kreatur kvar i byn så de blir bedrövligt med gödsel te akrarna.
– Det gör mig ont att höra.
– Ändå har Gud vatt mild mot oss. Svensken har ente tagit byns alla kreatur. Men om en ryttartrupp gör sig vinterkvarter i byn svälter vi ihjäl före våren.
– Be till Gud att ni får va ifred i vinter. Det går runt många svältande i bygderna. Igår såg ja en hel familj utom moren och ena dottern som låg döa intill stigen. Mor och tös satt tysta och vaggade som tosingar intill sina döa. Vi gav dom litta bröd, mer kunde vi ente undvara.
– Så himskt. Svenningsens har flyttat till släktingar på Själland.
– Har de?
– Till Hilleröd. Han och hans pågar skulle arbeta som drängar på slottet och dottern som piga. Slottet e vesst fasligt grannt. Frun dog i barnsäng förra hösten. Deras släkting vesste att de var illa i Skåne så han seglade över vannet och hämtade dem te Hilleröd. Han pratade med slottsherren innan. Han behövde arbetsfolk då många män e ute i kriget.
– Men de är synd att män tar sig över te Själland istället för att bli me oss friskyttar. De behövs.
– Jo vesst, men ja hoppas ändå att Gud har vatt dom nådiga på Själland.
– Jo far, de får vi hoppas. Hur e det med mor?
– Hon har blitt mager som alla andra, lipar mest. Hon e orolig för daj Gunne, att svensken har dödat daj och kastat daj i mossen.
– Snart kan du lugna henne, men vänta te efter högmässan.
– Torluf har sagt det.
– Bra. Hur e det med resten där himma och med folket i byn?
Smed-Hans försöker berätta det viktigaste. Men han svamlar mest. Efter en stund avbryter Gunne honom när han märker att hans far är på väg att börja gråta.
– Far. E det säkert att ni har maden?
– Vi svälter ente än. Men vi e oroliga att svensken ska ta det lilla vi har kvar. Fast vi behöver nock ente va rädda för det. Ente gillar de barkbröd och torkad lammefterbörd. Koläddelavan tar de nock ente heller.
– Naj, de tror ja ente. Många bönner delar med sig av de lilla de har med oss. Men det börjar bli svårt. De fleste hungrar och gömmer unnan maden för oss osse.
– Va gör ni då?
Gunne viker undan blicken, drar sig i håret. Eftersom han inte svarar omedelbart upprepar Smed-Hans frågan:
– Vad gör ni i sånna fall?
– Ingen överlever utan att äta, de vet far.
– Det gör ja, men va gör ni?
– Far, de e krig. Krig e himskt, då måste man göra sånnt man ente vill göra.
– Jaha, då e ni liadana som svensken.
– Far …
– Tyst, ja begriber men vill inget höra.
– Jo, ja måste få säga att om bonnen e svensksinnad kan det hända att vi tar de vi behöver.
– Skulle det va annorledes än svenskens plundring? Om bönnerna ente ger er maden tar ni den ändå?
– Om de svälter tar vi inget.
Smed-Hans tar sin son om armbågen. Nickande viskar han att han hoppas att han inte ljuger. Far och son betraktar tyst varandra, oroliga för framtiden, kanske kommer de aldrig mer att ses.
– Bröllopen dröjer, om de nu blir av, säger Gunne med nerböjt huvud, smeker Göingebössan. Dämpat säger han att kriget måste ta slut först:
– Och så måste vi äta upp oss. Ente kan vi gå till altaret magra au svälten.
Smed-Hans kommenterar inte det uppskjutna dubbelbröllopet. Istället böjer han sig fram och stryker Gunnes bössa längs kolven:
– Den fruktar svensken har ja hört.
– Svenskarna e för dumma för att begriba att de e räfflorna i de långa piporna som e hemligheten. Om ja kravlar mig upp i klockstapeln kan ja träffa huedet på en svenskdjävel som bankar på dörren där himma. Svenskarnas karbiner klarar ente ens att träffa från ena sidan av kyrkogåren till den andra.
– De var rackarns.
– Jo, så e det. Men vi behöver fler, fortsätter Gunne och sträcker bössan till sin far.
– Sicken grann en, säger han och granskar vapnet, stryker fingrarna längs den långa pipan och över snapplåset för att låta fingrarna stanna på ett antal inristade streck i den korta träkolven.
– Va e det för streck? frågar han.
Gunne svarar inte, fortsätter istället att berömma de skickliga bössmederna som håller till i Göingeskogarna, att svensken gör allt de kan för att hitta och döda dem.
– Du svarar ente.
Gunne ler generat:
– De e svenskar som min trupp har skickat till skaparen, säger han och tar tillbaka bössan.
– Ett svenskt liv för varje streck?
– Ja.
– Med göingabössor?
– Ente bara, många dräper vi med våra knivar.
– Hur många av era egna har blitt döa?
– Några få.
– Hur många händers fingrar?
Gunne vrider på sig, känner obehag inför frågan.
– Har vi ente annat att dröfta när vi ses?
– Jo.
– Du måste gå him innan de blir mörkt, säger Gunne kort och tar tillbaka Göingebössan.
– Ta emot, säger Smed-Hans och sträcker skinnsäcken till Gunne som väger den med händerna med ett trött tacksamt leende. – Allt mitt bly och krut har du fått. Möed e det ente. Vågade ente ta allt från din bror.
– De var bra far, det behöver han till jakten. Vi har oftast gott om bly och krut. Folket i skogen förser oss. Men just nu e det litta skralt. Nästa vecka ska vi te en vapengömma och fylla våra tunnor.
– De e bra. Då behöver du vantarna och skinnluvan mer än ja.
– Tack far. De behöver ja. De e lätt att tappa luva och vantar. Men nu måste ja gå. Gå him du osse, Gud e med oss. Kom ihåg det.
– De e han, men bara om ni ente e som svensken.
– Kriget gör att vi måste va grymma ibland far.
Smed-Hans och Gunne fastnar i varandras blick. Generade och osäkra på hur de skall ta farväl, liksom när de träffades. Om de skall omfamna eller om de bara skall gripa varandras händer. Innan Smed-Hans har bestämt sig, kastar Gunne skinnsäcken över axeln och beger sig därifrån utan att se sig om. Med slaka hängande armar ser Smed-Hans sin son uppslukas av skogens dunkel.
– Ta daj samman gubbe, stå ente här och lipa, säger han till sig själv. Nu brådskar det.
En stund senare balanserar han omigen på osäkra ben på den sanka mosskanten och skär bruna kaveldunscylindrar. Inte fler än att skinnsäcken blir halvfull. Först nu känner han att han fryser om sin blöta fot.
Med besvär skönjer han djurstigen i det skumma kvällsljuset. Han förlitar sig mer på känseln i fötterna än på ögonen när han trevar sig fram på den knappt fotbreda stigen. Han vet att om han håller sig till djurstigen är han snart framme vid den bredare stigen som leder hem till Matteröd.
Med trötta steg går han till mangårdshuset. Innan han är framme möter Ella honom i dörren.
– Var har du vatt? frågar hon irriterat. Begriber du ente att ja har vatt orolig?
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>