Vä natten till söndag, 31 januari 1677
Kvällen hann övergå i natt innan översten och gästgivaren avslutade kvällsmåltiden. Att det drog ut på tiden bekymrar inte Margot. Hon är euforisk, längtar inte till sängen, även om hon vet att hon snart måste vara tillbaka på värdshuset.
Det svaga ljuset från den smala månskivan och ljuset som stjärnorna sprider är fullt tillräckligt för att hon skall hitta rätt. Inte hem utan till Ragval i utkanten av Vä, som har sagt att hon inte bara kan, utan måste väcka honom oavsett vilken tidpunkt det råkar vara på dygnet om hon har något viktigt att säga.
Hon gör som Ragval har sagt åt henne att göra; knackar tre gånger på fönsterluckan på husets östra gavel. Om hon inte får någon reaktion på de första knackningarna måste hon fortsätta att knacka tre gånger i följd. Men det behöver hon inte. Ragval svarar omedelbart på de första knackningarna med tre lätta slag på fönsterluckan. Hon hinner knappt vända sig om och gå mot ytterdörren förrän Ragval, klädd i trätofflor och en rock ovanpå nattskjortan, står på gårdsplanen.
– Kom, viskar han och tar Margot under armen och för henne till en undanskymd plats vid stallet.
– Ja lyssnar, säger han.
Vedhygge, måndag 1 februari 1677
Efter omständigheterna har Bettina och Gunne haft en bra natt. Gunne låg, som de flesta nätter, längs Bettinas rygg i en omfamning. Det ger dem båda behövlig extra värme i nattkylan. Men framförallt en känsla av samhörighet, att de delar glädje och svårigheter.
När Bettina beklagade den stränga kylan som trängde in genom gruvporten sa Trind skrattande att fruntimmer inte är skapta för skogen.
– Prata kan du, om än fjabbigt, sa Bettina morgonsurt. Vem var det som ojade sig i går kväll när vi skulle sova?
– Ente var det ja.
– Naj, men Hissmossa-Peder och Melka ojade sig värre än vargen. Ente för att ja har glanat i deras bysor. Men vesst e de män. Men kanske att ja har fel.
– Hon sätter genast i gang Gunne. Ajta daj för henne. Hennes flabb blir svår att tygla, sa Trind.
Skrattet ekade i gruvgångarna. Ett skratt som också Gunne och Bettina deltog i innan de gav varandra en kram som alla kunde se. Något som är ovanligt, inte ens trolovade kramar varandra inför andra. Ett sorl gick genom gruppen, några kände ett sting av avundsjuka, en del längtan efter sin fru eller käresta, andra efter att kriget skall vara över så att de kan söka någon att gifta sig med. Trind kände däremot irritation över Bettinas närvaro, vilket han har gjort alltsedan Gunne presenterade henne. Han är orolig att Gud skall låta sin vrede gå ut över hela truppen eftersom han anser att Bettina bryter mot guds påbud.
– Vet kapten vad det står skrevet i Bibeln om kvinnor som går i mans-klär? sa han försynt när Gunne och Bettina hade kramats klart.
– Va grubblar du på, frågade Gunne utan att vända sig om mot Trind.
– Det står skrevet att kvinnor ente får gå i mansklär, det e att trotsa ordningen som Gud har skapat mellan man och kvinna. Det e lia illa som om vi vanliga bönner klär oss i sidenklär ämnade åt slottsfolket.
Gunne reagerade omedelbart. Med några dräpande formuleringar tystade han Trind.
– Du har vesst ente begribed att det e guds ordning vi strider för, den ordning som svenskarna har berövat oss. Gud e tacksam för fruntimmer som slåss mot de ogudaktiga, om än de går klädda i bysor. Gud vet att det e svårt att strida i kjol. Och som du vet måste vi ibland springa fort som haren, då duger ente kjolen, ente att rida med heller.
Trind lät sig inte övertygas. Stukad försökte han återta initiativet:
– Men nu står det skrevet i skriften precis de ja sa. Var vet ja ente, men att det står skrevet vet ja bestämt. Prosten har sagt det i kyrkan. Vi män ska göra vårt och fruntimren sitt. Kjolen e bäst för kvinnogörat, men duger ente till mansgörat. Det e av Gud instiftat.
Gunne iakttog Trind, lät honom tala till punkt trots att han kokade av ilska. När Trind tvekade frågade Gunne med ett ansträngt lugn, om han var klar?
– Ja, nu har ja sagt va ja tänker när ja ser din trolovade i bysor.
– Du har rätt, det står skrevet. Men det gäller bara om guds ordning råder. Guds ordning råder ente i dessa ogudaktiga tider. Det e ente av Gud bestämt att vi skall lida under glyttekungen. Gud ger Bettina sin välsignelse då hon strider för att upprätta hans ordning. Gud tackar henne för att hon vågar klä sig i mansklär och greppa bössan. Vårt krig e kristligt, det e ente svenskens. När vi med guds välsignelse och med min trolovades hjälp har fått tebaks guds ordning kommer hon att ta på sig kjolen och lägga undan bössan. Eller hur Bettina?
Bettina som med bister min lyssnade på samtalet, var irriterad, ville inte bli ifrågasatt av en snorvalp som Trind när hon riskerar livet för de sina och för byn och grannbyarna:
– Klart som vannet att ja gör som Gud befaller.
Trind var tystad även om han inte lät sig övertygas av Gunnes tolkning av Bibeln. Men då han är medveten om att han saknar Gunnes inflytande över truppen, ville han avsluta diskussionen fortast möjligt. Kränkt vände han sig mot gruvvägen och knöt näven för bröstet.
– Era ogudaktiga sautar, mumlade han.
Gunne hörde hans mumlande och frågade om det var något mer han ville säga?
– Naj, nu har ja sagt va som står skrevet, svarade han och kände agget växa mot sin kapten och hans trolovade. Ännu värre kändes det för honom när Suend Thysborg från Finja, med en skrovligt förkyld stämma sa att du har det bra Gunne:
– Ente e de manga som har ett så präktigt fruntimmer som du?
– Det vet ja. Var da tackar ja Gud för att han har gett mig min fästekvinna, svarade Gunne och såg på Bettina som besvarade hans blick med ett ömt leende. Långsamt vände hon sig mot männen och frågade varför de inte har frågat henne vad hon tycker.
– Va då ente fraugat daj? undrade Thue Nielsen från Röinge, som besvärades av en torr hackhosta.
– Ni har aldrig fraugat vad ja tycker om att gefta mig med Gunne?
– Va tycker du då?
– Att ja ente gefter mig för att min far tvingar mig, utan för att ja vill. Gunne behandlar mig ente som ett lealöst fruntimmer som de flesta karlar gör med sina fruar.
– Har ni hört klart, sa Gunne roat.
Ett dovt grymtande hördes, vilket Gunne och Bettina tolkade som att ingen hade något mer att säga.
– Bra, sa Gunne och såg bort mot Trind som fortfarande kämpade med sin ilska efter att Bettina och Gunne, som han ansåg, hade förnedrat honom inför männen.
Gunne mötte Trinds ögon, han såg hat i dem, kanske att jag var allt för hård, han är trots allt inte mer än en pojke, tänkte han och gav Trind ett försonande leende. Ett leende som Trind avvisade med att snabbt vända sig om mot den skrovliga gruvväggen.
Timmen innan Bettina vaknade i morse planerade Gunne tisdagens förmodade drabbning med de svenska soldaterna. Jag vet hur många de är, tänkte han, varifrån de kommer och vart de skall. Genar de över isen hoppas de spara tid. Jag vet att de lämnar Brönnestad under tidig förmiddag.
Gunne stördes i sina tankar av Niels Pedersen från Stoby, Stoby-Niels kallad, när han vrålade av smärta. Som så ofta var det värken i benet som väckte honom. Ofta väcker han de andra med sina skrik. När möjlighet finns lägger han sig ensam på en avskild plats.
– Du måste va tyst Niels, viskade Gunne. Du väcker de andre. Bit i pinnen när det smärtar.
– Ja e lissen att ja stör, men det gör himskt ont, svarade Stoby-Niels. Hans plågade ansikte och rödkantade ögon gjorde Gunne beklämd. Stoby-Niels vet att Gunne lider med honom. Men han misstolkade hans medlidsamma min. I själva verket undrade Gunne om Stoby-Niels måste utgå ur truppen om han inte får bot för sin värk.
Att nattsömnen är viktig för kompaniets effektivitet vet Gunne av egen erfarenhet. Han brukar uppmana sin trupp att sova så mycket det bara är möjligt. En god natts sömn kan vara avgörande vid en drabbning. För några månader sedan sov de dåligt i flera dygn. Inte på grund av Stoby-Niels smärtskrik, utan för att de var jagade av fienden. Gunne försökte undvika stridskontakt eftersom fiendestyrkan var stor. Han märkte att tankarna sviktade efter flera nätters sömnbrist och att männen hade svårt att uppfatta hans order.
Vi har Gud på vår sida, sa Gunne när de hade skakat av sig förföljarna. Peder Modisen från Västra Torup, kände väl till skogarna mellan Oderljunga och Galthult. Det fällde avgörandet. En fattig familj vid Humlesjön gav dem husrum och korngröt. Deras gård låg avsides i skogen. Trots att alla i familjen var magra och glåmiga fann Gunne dem i bättre skick än de flesta andra bondfamiljer i Göinge.
Ännu har svenskarna inte stulet av oss, sa frun, vars blodlösa läppar tycktes skrynkla ihop. Inte heller snapphanarna har varit här, sa hon. Gunne tänkte att det var tur att familjen var dansksinnad, annars hade han varit tvingad att utsätta dem för deras första provianteringsbesök.
Bitpinnen fick avsedd effekt. Smärtan i Stoby-Niels ben blev inte mindre men han lyckades hålla inne smärtskriken.
Gunne såg på sina händer, de är sju drabanter och tre officerare, plus en vägvisare. Det är färre än vi har drabbat samman med tidigare, tänkte han. Det klarar vi.
Innan Gunne fick ansvaret för sin trupp instruerade Lille Mads honom i krigets principer. Snabbt insåg Lille Mads att Gunne var en begåvning. Han noterade hans pondus, hans förmåga att förstå och se vad som måste göras i trängda situationer och fatta snabba beslut. Kännetecknen för en utmärkt officer.
Det första Lille-Mads lärde Gunne var vikten av disciplin, att de meniga måste följa honom även om de ifrågasätter hans order. Militärt ledarskap är disciplin, omsorgsfulla förberedelser och vapenvård. Allt ett måste för framgångsrika aktioner.
Hitintills har han lyckats upprätta disciplinen, förutom när hungern rev dem i buken för ett tag sedan. Hans män blev onödigt brutala när de hungriga drev in förnödenheter av en bondfamilj som inte frivilligt ville dela med sig av det lilla de hade. När männen var hjälpligt mätta efter indrivningen frågade Gunne hur många som trodde att de hade fler välvilligt inställda bönder för deras sak idag än de hade i går? Mer behövde han inte säga. Männen förstod vad han menade.
Det har blivit kväll i Vedhyggegruvan. Kvällsrutinerna är avklarade, de har sagt god natt. Gunne känner tillförsikt inför morgondagen; ingen i hans trupp skall behöva mista livet.
Dagen därpå Björkviken, tisdag 2 februari 1677
Ett svagt morgonljus sökte sig genom den otäta gruvporten, strök längs den ena väggen mot Truls som hade det sista eldvaktpasset innan uppstigandet. Han reste sig och placerade några torra grenar på elden. När elden fått förnyad fart och spred en något behagligare värme väckte han Gunne.
Morgontrött omfamnade han Bettina med hennes ena örsnibb tryckt mot läpparna. Hon sov till synes lugnt, som om hennes sömn inte var påverkad av vetskapen att hon snart kan bli tvingad att döda och att hon själv riskerar att dö i strid, inte ens nitton år fyllda.
Hon vet inte hur hon kommer att reagera om hon tvingas döda en annan människa. Detta trots att hon förstår att situationen kräver det av henne. I annat fall äventyrar hon inte bara sitt eget, utan också resten av truppens liv. Mest fasar hon för att behöva sticka kniven i hjärtat på en fiende, se in i hans ögon i dödsögonblicket. Hon tänker mer på det än på risken att själv dö.
Det är inte märkligt, sa Gunne när hon beskrev våndan hon känner inför dödandet. Det är detsamma för oss alla. Om man inte känner något är man inte kristlig. Du känner vånda eftersom du har Jesus inom dig. Att döda med glädje gör ingen som följer honom. Många svenskar dödar med glädje, de är okristliga även om de tar nattvarden. Du och jag dödar eftersom vi måste.
– Då menar du att det var kristligt att döda den förvedne husbonnen? kontrade Bettina.
– Tro ente att det gladde mig att skjuta honom. Men ja var tvungen. Han kände igen mig som Smed-Hans påg. Om svenskarna fått reda på att det var ja som brände gåren skulle de straffa ente bara mina egna utan allt folk i Mattered. Och om ja hade tvingat honom att bli dansksinnad hade svenskarna bränt, skändat kvinnorna och dödat folket på gåren. Ja räddade gårsfolket när ja dödade husbonnen. Nu kan svenskarna ente anklaga dem för att gå i våra ärenden. Så måste du tänka Bettina, för de e så de e. Och de förstod husbonnen. Innan ja sköt honom lovade ja att ente dräpa eller skada hans folk. Och det tackade han mig för.
– Margrete och Annelise blev förfärade när de såg daj skjuta honom.
– Det begriber ja. Men ja kunde ente göra på annat sätt. Om du ente klarar av att döda kan du ente va med oss. Det begriber du nock!
– Vesst gör ja. Och ente tror ja heller att alla svenskar grinar gott när de dräper. Manga e vanliga bönner och hantverkare som vi.
– Ja har tänkt samma som du Bettina, ente alla svenskar e djävlar bara för att sautan glor genom deras konges ögon.
– De e tvingade te o va grymma av sin kong. Men de e annars som du och ja.
– Men ente har de Jesus i hjärtat när de skändar och dödar de våra?
– Om vi vesste hur de tänker Gunne, men deras kong tycker att vi e ett djävulens folk som det e rätt att slakta. Och det har de lurat i deras knektar osse.
– Du tänker klokt Bettina. Men kan vi göra på annat sätt?
– Naj. Om vi måste döda gör vi de, ja osse.
Ömt betraktade Gunne sin trolovade, strök henne över kinden och sa att hon tänker kloka tankar. Gud dömer oss när det är dags. Men det var ord som Bettina inte fäste vikt vid, inte just då, hon försökte minnas vad Jesus lär.
– Jesus lär att vi ente får dräpa, sa hon eftertänksamt. Men måste vi döda får vi ente göra det med glädje i hjärtat. Det e väl okristligt?
– Jo, svarade Gunne tvekande.
De tystnade, såg begrundande på varandra, önskade att de visste svaren med säkerhet. Efter några sekunders tystnad sa Gunne:
– Men det gäller svensken eller oss Bettina. Så e kriget. Första gången du dödar någon e svårast. Om vi dödar svenskar i dag kanske vi räddar våra egna imorgon.
– De e ente sant. Du vet lia bra som ja att svenskarna hämnas hiskeligt när vi dödar någon av dem.
Gunne vände bort blicken och riste långsamt på huvudet. Han hade inget bra svar att ge Bettina. För varje svensk som dödas, straffar svenskarna hela byar om de får veta varifrån gärningsmannen kommer.
Hans förtvivlan var oerhörd när han red in i en by strax efter att den hade utsatts för en svensk hämndexcess. Efter att soldaterna hade samlat ihop byns innevånare vid kyrkan pekade officeren ut var tionde man över femton år för att spetsas. Inte arkebuseras, det ansågs vara ett alltför lindrigt straff för byn som hade rekryterat flera män till friskyttarna.
Under tiden som män spetsades, kvinnor våldtogs sattes byn i brand. Att inte hela byn ödelades berodde enbart på att soldaterna inte ansåg det mödan värt att vänta så länge det behövdes för att allt skulle brinna ner. Det var också anledningen till att det sista de gjorde var att skjuta de spetsade. Inte av barmhärtighet utan för att den spetsade inte skulle tas ner från pålen av byborna och räddas till livet. Med ursinnig förtvivlan hjälpte Gunne de överlevande att rädda vad som räddas kundes i byn. Man tröstade varandra med att de döda kunde begravas i vigd jord och var därför säkrade en plats i himmelriket.
En och en halv timme efter uppvaknandet befinner Gunnes trupp sig strax intill Finjasjöns östra strand inte långt från Larsahus. Solen syns ännu inte, men det ljusnar i riktning mot, som Gunne antar, Vinslöv och Vedhygge. En dryg kilometer därifrån ligger Tormestorp, en vänligt sinnad by. Han anser det är av största vikt att byn hålls utanför dagens attack för att innevånarna runt sjön inte skall misstänkas för delaktighet i den kommande attacken och därmed riskera repressalier.
– Håll värmen. Braka loss med armar och ben. Hoppa och skutta.
Bettinas far e vädergubbe, om kyndelsmäss e kall kommer sommaren tidigt, säger han. Så håll ut, säger Gunne och ler, klaga ente, snart e värmen här.
– De kan du säga som har en jänta som värmer din röv, säger Johan från Mjölkalånga varpå ett stort skratt utbryter.
– Bra att ni har det roligt, men va tysta, säger Gunne roat och låter sig omslutas av Bettinas armar och fortsätter, nu måste vi tänka på varför vi e här. Nu väntar vi på Lille Mads gubbar.
– Om de ente har fruset skallen av sig och sidder döa på ögen, säger Vankiva.
– Sluta klaga. De e väl bättre med kall snö än blöt och skitten lera som i höstas? säger Stoby-Niels.
– När Lille Mads folk e här ska vi prata krigslist. Men nu måste ni hålla flabben, säger Gunne.
Här hade jag inte vågat vara utan Gunne, tänker Bettina och söker sin trolovades uppmärksamhet genom att föra hans kind mot sin.
– Du Gunne, säger hon, ja hade ente vågat va ensam bland alla karlarna i skogen.
– Varför ente?
– Att du fraugar, karlar e ente att lita på. Om de ger sig på mig kan ja ente sätta kniven i alla.
– Ingen gör daj ont.
– Så länge du e här gör de inget.
Hon får inget svar av Gunne. Men han kramar hennes händer som hon håller runt hans midja. Hon tolkar det som att han förstår, att han inte kommer att lämna henne ensam. Men om du stupar blir jag ensam med alla karlarna. Vad gör jag då? tänker hon.
Männen ser på varandra, ingen protesterar, det är självklart det Gunne har sagt, från och med nu måste de vara observanta på alla rörelser i skogen, på sjön, på de öppna partierna längs den östra stranden.
Stoby-Niels gnyr och ändrar sittställning på sadeln för att lindra värken i benet. Gunne nickar lätt på huvudet till tecken att han förstår vad han lider av.
Under gårdagskvällen delade de på spriten som de hade kvar. Inte var det mycket, men tillräckligt för att de skulle känna ro i kroppen och i sinnet. En del av maten sparade de till frukosten imorse.
Nu är matförrådet slut, tänkte Gunne efter frukosten. Det blir ett senare huvudbry att skaffa mer sa han till Bettina som uttryckte bekymmer. Idag måste vi vara raska i huvudet och i kroppen. Utan mat har de varit förr. Har de bara tillgång till dryck brukar de lösa bristen på mat. De flesta bönder och hantverkare i trakten är vänligt inställda, även om allt fler misströstar efter slaget i Lund.
– Hur länge kan vi vänta på Lille Mads män? frågar Bettina Gunne som försöker avgöra hur långt morgonen har framskridet på solens position.
– Än har vi tid, säger han, svenskarna börjar rida först efter frukost sa spanaren. Men kommer de ente snart börjar vi mötet utan dem.
Knappt fem minuter senare ser Bettina två mörka gestalter som kommer ridande mot dem.
– Gunne, titta där, säger hon och pekar i riktning mot Tormestorp. Ja tror de e vårt folk.
– Nock e de så, svarar Gunne och pekar på Truls Hagesson och Peder Kierager.
– Ta reda på vicka de e. Ja tror att det e Lille Mads män. Men var vaksamma. Ge mig lösenorden. Du Truls, fraugan e?
– Om natten!
– Och svaret? Du Peder.
– Polstjärnan!
– Bra.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>