Finja, torsdag den 26 november 1676
Kvällen innan avfärden skall Margrete och Annelise planera den åtta kilometer långa färden till Tyringe. Bettinas halsonda har övergått till en ansträngande förkylning med feber.
Under tiden som Margrete väntar på sin väninna röjer hon i klädkistan. Hon tar fram sin varmaste huvudduk, stryker den med fingrarna, låter den glida längs kinden. Hon känner förtröstan med att Gud kommer att följa henne och hennes vän på deras färd imorgon.
Trots Annelises lugnande ord känner Margrete stundtals oro inför bröllopet med Steen, mest inför bröllopsnatten. Hennes storasyster förklarade att Steen kommer att lämna guds frö inuti henne. Ett frö som växer och som flera månader senare kommer ut som ett barn.
– Så Steens frö växer inuti mig och blir ett barn när de har växt klart? frågade Margrete förundrat.
– Ja, svarade Bettina trosvisst, så e det.
– Du vet att prata du.
När Margrete tänker på hur barn blir till hoppas hon att hon är redo att ta mot Steen när det är dags. Men hon är rädd. Hon lägger ifrån sig huvudduken och tar fram en linnepåse ur kistan. Hon har själv sytt och fyllt den med torkade blad från en gott doftande blomma.
När hon tvagar sig sköljer hon håret i vatten som hon har kokt med kronblad från den mystiskt väldoftande växten. När hon ville veta blommans namn fick hon olika svar beroende på vem hon frågade. Efter det namnger hon den som gudsblomman. Hon känner inte till någon annan blomma som doftar så gott. Den påminner oss om guds skapelses storhet i det lilla, tänker hon. Inte för att den är vackrare än andra blommor, men doften får henne att drömma sig bort från tarvligheterna på jorden.
På väg hem från den senaste högmässan irriterade hon sig på Steen som gärna och ofta luktade på hennes hår.
– Sluta med det där. Man kan se daj.
– Men du luktar så gott.
– Du måste barja daj. Vi e ente gefta än. Om nånn ser daj med nosen i mitt hår kommer folk att sladdra. Nu går vi tysta hem från kyrkan. Tänk på Fundanos predikan.
– Ente kommer ja ihåg den.
– Låtsas att du gör, se from ut som prosten, svarade Margrete och försökte dölja ett leende i handen samtidigt som hon höll Steen på armlängds avstånd.
Hon var orolig att kyrkbesökarna hade sett Steen med näsan i hennes hår, att de skall tro oanständigheter om henne. Att hon och Steen gör som det ryktas att trolovade gör nuförtiden – lever som man och hustru innan de svuret varandra trohet inför Gud. Hon vände sig mot Steen och viskade uppfodrande:
– Så gör du aldrig mer.
– Men fina du, svarade Steen och tog ett steg närmare henne. De begriber att ja e varldens lyckligaste. Ingen har en grannare tös än ja.
Margrete fnissade.
– Låt de våndas av avund, mig gör det inget, fortsatte Steen. Ingen e glaare än ja, ingen i Fenia ella i Mattered, ingen i hela varlden.
– Tänk daj för. Vad skulle du tycka om byborna kallade din fästekvinna för fallen?
– Ente kan väl någon tro det?
– Om du stoppar nosen i mitt hår börjar folk att sladdra, det begriber du väl?
– Ha! Ha!
– Ente så högt, det går ente för sig att grina efter högmässan. Har du begribed?
– Va?
– Sluta va så hiskeligt nällad. Folk kan börja sladdra.
Steen tog hennes underarm utan att hon protesterade.
– Vesst tycker ja om när du luktar på mitt hår, sa hon och strök honom hastigt över pannan, över det vita strecket vid hans vänstra öga efter ett fall från sittbrädan när han var fyra år gammal. När hästen hastigt stannade inför en utrusande hare.
– Ooooh gode Gud, han lämnar oss, skrek hans syster och tog upp honom i famnen.
Han lämnade dem inte. Han vaknade, slog upp ögonen och undrade varför han låg i systerns armar. Det brukade han aldrig göra. Det hände att hon strök honom över håret, så som den övriga familjen gjorde, men aldrig att de kramade eller tog honom i famnen. Ingen svarade honom. Istället torkade storasystern blod från hans sår. Det blir bra Steen, sa Smed-Hans och klappade honom på kinden. Inte särskilt mjukt, bara så mjukt han förmår när hans hjärta är vekt. Men att det fanns kärlek i smekningarna, det förstod Steen, liten som han var.
Senare på eftermiddagen, när Steen var på väg hem till Matteröd, blev Margrete nervös, kände hon oro inför bröllopsnatten. Det kommer att göra ont de första gångerna, sa unga fru Annelise från Repslagargården under en vattenpaus vid slåttern i somras.
Sommaren var varm, fjärilar sökte skugga tillsammans med väninnorna vid ett hasselbuskage. Det kan blöda hemskt första gången, sa Annelise. Om du lägger en duk på lakanet tränger blodet inte ner i bädden. Men bli inte rädd:
– De blir bättre, det lovar ja, sa hon.
Margrete visste inte vad hon skulle svara. Stirrade med vidöppna ögon på sin vän, formade munnen till svar. Men Annelise hann före henne:
– Vesst begriber ja om du tycker ja pratar konstigt. Men Steen måste va varsam, de måste du säga till honom.
– Om ja törs.
– Du måste. Säj de när ni e nygefta och glaa i varann. Då lyssnar han.
– Hhmmm! svarade Margrete osäkert. Va sa Måns när du pratade med honom om det?
– Han ble rö i huedet som tuppakammen, svarade Annelise med ett kort skratt.
– Jaså, blev han de?
– Att han blev. För pratar om det gör vi ente. Men han begriber va ja vill. Han stryker mig över kinden ibland och säger att ingen e finare än ja.
– Ååh, han e då för go.
– Ja vill tro att det e guds vilja att man och hustru får ha det bra, ente bara gräla och va tysta tesammans.
– Det säger Fundanus inget om?
– Naj, de gör han ente.
– Vi e guds avbild Annelise. Att va hans avbild e den största lyckan. Den lyckan har ente djuren. Mannen behöver va nällad för att guds plan skall gå i verket? Men vi kvinnor får ente hänge oss åt köttets lusta.
Annelise tycker att Gud har varit storsint mot henne. Att innan giftermålet blev bestämt mellan henne och Måns kände båda att de var ämnade för varandra. Första gången de sågs på allvar var på byfesten förra året. De sneglade blygt på varandra. När Annelise tog mod till sig och såg honom i ögonen med sitt lenaste leende, bjöd han upp henne.
Efter det kom Måns på oförberedda ärenden. Inte var det väl viktigt. Inte behövde han väl gå ända från Repslagargården i Västra Finja till andra sidan av byn för att fråga Annelises mor hur ljungrötterna skall beredas inför flätningen? Det var hans mor som ville veta, sa han, inte han själv.
Annelises mor som förstod Måns egentliga ärende svarade med ett återhållet leende att visst kan hon hjälpa till med det.
– Men de e Annelise som gör de finaste korgarna av alla de slag. De e så fina att hon säljer dem på marknaden.
– Jaså, svarade Måns generat.
– Hon vet hur man gör.
– Gör hon?
– Det kan du slå daj i rumpan på. Men hon e ente himma just nu. Hon lämnar en kruka honung till gåren nere vid Broängen. Hon gick för en liden stund sen. Om du skyndar daj hinner du fatt henne.
Men av det blev det inget. Han var nervös, sa Annelises mor, den stackaren. Men, sa hon underfundigt till Annelise, stilig e han.
– Men ja undrar vad han egentligen ville, sa hon med ett leende.
Annelise svarade inte, lämnade istället rödblossande allstugan, bort från insinuanta blickar.
När Bettina och Gunne, fann varandra i kärlek och deras fäder tyckte att de var bra för varandra, föreslog Smed-Hans dessutom giftermål mellan Margrete och Gunnes ett år yngre bror Steen. Han gjorde det efter att Margrete och Steen hade träffats i smyg under flera veckor.
Mogens frågade henne om hon tyckte om honom? Generat svarade hon att det gjorde hon.
– Tycker han om daj?
– Ja, svarade Margrete med flammande kinder.
Leende reste Mogens sig och gick mot allrummet.
– Vill du att ja pratar med hans far? Han och ja kommer bra överens. En ryseligt bra karl e han.
Margrete som omedelbart förstod vad hennes far syftade på svarade med en generad huvudnickning.
– Då gör ja det.
Bettina som redan kände till Margretes och Steens känslor för varandra var inte förvånad:
– På byafesten i Mattered såg ja så fasligt generade ni va för varann. När Steen fraugade hur du gör för att ditt haur skall lukta gott blossa du värre än hans fars smeässja. Det var väl ente meningen att ja skulle höra det, men ja kunde ente låta bli och spänna hörseln.
– Hi, hi! Min förskräckliga syster.
– Gunne e en bra man, han får mig tro att Steen e älskvärd han osse, sa Bettina. Litta blyg kanske, men stilig e han. Och pratar bra gör han osse. Ingen sätter sin feta röv på honom ente.
Och visst har Bettina rätt, tänkte Margrete. När jag får ha tankarna för mig själv tänker jag mest på honom. Men inte kunde jag tro att farsgubben och Steens far tänkte på oss som gifta. Så nog har jag varit lyckosam.
När Margrete och Steen är gifta kommer de att ta över husets ena länga på smedjegården i Matteröd. Där får det plats många glyttar, sa Smed-Hans och tog farsgubben i hand. Med sirliga bokstäver skrev klockaren ner uppgörelsen på ett vitt pappersark: Att som hemgift medföra två caroliner mynt, linne omfattande fyra lakan, fyra kuddvar, handdukar, små, likaledes stora av vardera slaget, samt en get och fyra hönor plus tupp vid bästa hälsa. Och husgeråd av användbar sort.
Smed-Hans strök fingertopparna över byxbenet, tog tag om fjäderpennan och präntade med darrande hand sitt bomärke på dokumentet. Mogens var säkrare än Smed-Hans med fjäderpennan, om inte mycket kunde han i varje fall skriva sitt namn, både för och efternamn.
Annelises och Margretes arbetspaus hade varat länge. Men än var de inte klara med samtalet. De såg ut över åkern, såg de andra ta tag i högafflar och räfsor. De såg cikorian lysa stolt blå i sommarvärmen på fältet intill. Så vacker den är, hann Margrete tänka innan Annelise sa att nu måste vi börja arbeta:
– Vi kan ente sidda här och gaffla mer.
Men ingen ville avsluta samtalet. De reste sig, men stod kvar och lutade sig mot räfsorna. Avvaktande.
– De tror kanske att vi e slöa, sa Annelise.
– Om en liden stund går vi dit, svarade Margrete och fällde fram kroppen mot Annelise och gav henne en kram med sin fria arm. Med den andra höll hon räfsan. Vi lämnar aldrig varann, du och ja, viskade hon. När tiderna e onda måste vi hjälpa varann?
– Naj, aldrig att vi överger varann, svarade Annelise.
De uppfattade honom inte förrän han stod framför dem. Om de hade varit uppmärksamma hade de hört hans träskor träffa småstenen på gången längs stengärdet. Först såg de bara hans såriga fingertoppar och grova arbetshänder. Annelises mans morfar, som trots hög ålder bidrar med mer än vad många andra förmår till slåttern, stod framför dem. Han var inte arg, inte ens irriterad.
– Vesst e det skönt att luta sig mot räfsan, sa han, men unga damerna tror kanske att ni ente behövs i slåttern?
– Förlåt, svarade Margrete. Vi kommer på en gang.
– Ta det med ro, men kom snart, annars börjar de prata där nere, sa han och log. Bin surrade ihärdigt kring humlestörarna på andra sidan stengärdet.
Kläderna ligger hopvikta på bordet, klara inför morgondagens Tyringe-färd. Det knackar på dörren, en knackning som är Margrete väl bekant.
– Stig in Annelise, säger hon.
Annelise öppnar dörren, böjer på huvudet och går in genom det låga dörrhålet.
– Du håller på, ser ja?
– Ja tänkte att de e bäst att vi tar varmt på oss imorgon. Det kan bläsa på Melkalångaslätten.
Efter en halvtimme säger Annelise att hon måste gå hem till Måns.
– Måns har försökt sälja björkborstar till Hässlegåren idag. Hoppas att han fick betalt i bröd eller i en bit fläsk.
– Drömma kan man ju.
– Om han har fått nöed tar ja med litta imorgon, säger Annelise vid ytterdörren beredd att gå hem.
– Du e då för go.
– Du osse.
– Det blir er Ingeborg som drar vår vagn. Det har din svärfar och farsgubben bestämt.
– Ja svärfar sa det. Ingeborg e ett uthålligt och klokt ög. Svärfar gav mig itt ägg som han hitta i hönsahuset. Han sa att du och ja kan dela på det som reskost imorgon. Ente möed, men bättre än inget.
– Ja kan ta med litta svagdricka. Mor sa att om husbonnen på slätten undrar vart vi ska så säger vi att vi ska till Mattered.
– Varför det?
– Husbonnen har det svårt med svenskarna. Och Nils Möllare i Tyringe e vesst ente vän med de svenske.
– Vem e det? Ja känner då ingen som ente e tvingade te det.
– Ente ja heller. Både mor o farsgubben tycker det är bäst att husbonnen ente får veta att vi ska till Tyringe. Men vi behöver ente va oroliga, sa farsgubben.
– De var bra att höra, säger Annelise, öppnar dörren och önskar Margrete en god natts sömn.
– Samma till daj kära du.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>