Matteröd, torsdag 26 november 1676
Smed-Hans gick tidigt till smedjan imorse, vilket han brukar göra. Inte ens tuppen hade börjat gala. Kylan i mangårdsbyggnaden tvingade honom ur bädden. Resten av familjen, förutom Ella, sover fortfarande.
Som alla morgnar protesterar kroppen; värken i axeln, stelheten i lederna. Hungern får det dessutom att virvla i huvudet. Tvingar honom att avbryta arbetet och sätta sig på den trebenade pallen. Om inte riskerar han att ramla, i värsta fall på glöden.
Han tänker på Ella, att hon är trött efter nattens åska. Orolig steg hon upp och ställde sig vid fönstret. Den bredaste blixten som hon någonsin har sett slog ner i riktning mot Skyrup. Att hon skall vara så förfärligt rädd för åskan, tänker han.
Men visst är det konstigt, kommenterade Smed-Hans Ellas klagan, att tordönan går i november? Jag ska fråga Mogens i Finja, sa han. Han kan det där med väder.
– Frauga istället om de blev träffade av dönan. Den såg ut att slå ner i Skyrup. Du måste gå dit och se hur de e med Torlufs. Tordönan kan lätt ge eldsvåda.
– Nils Bondesson skall dit idag. Ja ska be honom att höra sig för. Men orolig behöver du ente va.
– Va vet du om det?
– Om deras går hade brunnit hade vi sett röken härifrån. Och de har vi ente gjort.
– Hoppas att du har rätt.
Smed-Hans vill gärna veta vad åskan är för något. Numera vet de kristna att Tor och de andra hednagudarna är okristliga. Men Gud har ändå inte förklarat vad åskan är till för. Varför det blixtrar och dånar? Och konstigt att dånet kommer efter blixten. Ibland kommer blixtarna och dundren samtidigt, men ofta tar det lång tid innan dånet kommer. Men det kommer aldrig före blixten. Jag kan omöjligt förstå det, tänker han.
– Tordönan varade ente länge, fortsatte Ella, men räligt va det. Tur att vi var inne. Annars hade ja fått stänga kjoltyget för att mota bort trollen.
– Hur hondans kan du tro så dumt. Trollen vill ente ha med oss människor att göra.
– Vad ska en tro när skräddarfrun har vatt med om det? Ja hörde henne själv säga det. Trollen e ännu räddare för dönan än vad vi e. De kan bli svart aska om de råkar va nära Tors hammare, har ja hört.
– Och därför gömmer de sig i kärringkjolar?
– Ja, vad skall en tro när skräddarfrun har sagt det?
– Bara för att skräddarkärringen med sin gistna röst har sagt det behöver det ente va sant. Hon inbillar sig konstigheter. Ser spöken och kors som brinner och andra besynnerligheter när ingen annan gör det. Hon säger att hon kan se framtiden i döa fluevingar. Självdöa fluer skall det va, annars ljuger de. Prosten har varnat oss för hennes hednafasoner.
– Hon kanske kan se sånnt som vi ente har ögon att se med?
Smed-Hans tystnade. Han vet ju inte svaret själv. Mycket i världen känner han inte till men som han gärna vill veta. Som varför järnet blir mjukt när han lägger det på glöden, varför det slår gnistor ur eldstålet när han antänder björknävern som får kolet att glöda. Vita gnistor, snabba och korta, som om de är fångar inuti stålet och spritter till av glädje när de släpps fria.
Aldrig att han pratar med Ella om sådant. Han och Torluf, Ellas bror från Skyrup, gör det ibland. Men några svar som de kan tro på hittar de sällan. Ella säger att det räcker med att förlita sig på Gud. Adam och Eva drevs ur paradiset för att de åt av kunskapens frukt. Vi människor får inte förhäva oss, brukar hon säga.
Till för bara några månader sedan arbetade Smed-Hans och sönerna, Gunne och Steen, skuldra vid skuldra i smedjan. Numera har han bara Steen eftersom arbetsmängden har minskat avsevärt med kriget. När barnen var mindre arbetade Smed-Hans tillsammans med Ella i smedjan. I framtiden, när han inte orkar med det hårda arbetet, eller när han har gått ur tiden, är det tänkt att hans äldsta söner ska ta över smedjan, gården och det lilla jord– och skogsbruket. Allt tillräckligt stort för att försörja två familjer.
Så var det tänkt. Hur det blir är det ingen som vet. Gunne tvingades till skogs för några månader sedan. Var han befinner sig vet han inte, om han är i Danmark eller om han har anslutit sig till friskyttarna i Västra Göinge Härad eller någon annanstans i Skåne.
Att ta betalt i mynt låter sig sällan göras. I själva verket betalar byborna varandra oftast med bruksvaror och gentjänster. Mynt kan man inte äta och har en liten betydelse för byarnas ekonomi. Om folket på en gård blir sjuka under slåttern gör byfolket arbetet utan krav på ersättning, Nästa gång kan det vara de själva som drabbas och behöver hjälp. Det är en större trygghet än mynt på kistbotten.
Annat är det nere på slätten brukar Smed-Hans tänka, där dom stora godsen styr och ställer. Med hjälp av fogdarna tvingar de småbönderna till dagsverken. Vid dåligt väder måste bönderna rusa till godsen och bärga höet. Deras eget får vänta tills arbetet på godset är klart. I värsta fall hinner deras eget hö börja ruttna på fälten.
Som tiderna är blir betalningen för SmedHans arbete allt mindre eftersom byn hungrar. Så illa är det ställt i Matteröd och i grannbyarna även om alla ännu inte svälter. Men att svälten står för dörren är Smed-Hans övertygad om.
Kontanter är däremot nödvändigt när han skall fylla sitt smedlager, när han med häst och vagn beger sig till Kärråkra i närheten av Hässlegården. Då duger det inte att han betalar enbart med mjöl och rovor. Mjöl har han för den delen inte heller. Han handlar i Kärråkra eftersom han är släkt med smeden som ger honom bra priser och anstånd med betalningen om det behövs.
Trots att han måste passera svenskkontrollerat område vid Hovdala väljer han att handla av sin släkting. Leden väster om det sanka området vid Finjasjön blir alltför lång. Om det är möjligt väljer han att fylla på smedlagret vintertid, när Finjasjön är isbelagd och vägen över isen är ett rent nöje att åka. Men vintertid förkortas inte bara sträckan till Kärråkra över sjön utan frosten gör stigarna betydligt tjänligare för tyngre transporter
I trakterna norr om Finjasjön mot den småländska gränsen fanns det tidigare ett stort antal mindre järnbruk. Efter att den svenske kungen tog makten i Skåne har de flesta hyttorna upphört eftersom det blev förbjudet att exportera järn till Danmark. Genom att förbjuda järnexporten hoppas svenskarna såra fienden och den förträffliga vapentillverkningen i Göinges dolda vapensmedjor.
I Sverige tillverkar man järn av hög kvalité av malm från gruvorna i norr. Bättre än järnet från den skånska myrmalmen.
För tillfället är Smed-Hans lager tillräckligt stort för att hålla glöden varm ytterligare ett halvt år. Förhoppningsvis har jag fått ihop tillräckligt med mynt för att kunna köpa det behövliga när det är dags, tänker han.
Under morgonen planerar han att smida ett hundra tiotumsspikar med bred skalle. En hög med spik skall innehålla lika många som båda händernas fingrar tillsammans. När det för varje finger ligger en hög spik på avlastningsbordet är beställningen klar.
Han kan bara räkna till tio. Visserligen tror han att han skulle kunna lära sig att räkna till ett hundra med hjälp av Torluf. Men eftersom det går bra med hjälp av fingrarna tycker han det är onödigt. Däremot vill han att sönerna lär sig räkna. Men ännu har de inte visat något intresse, men det kanske kommer eftersom det är bra att kunna som smed, tänker han.
Hovdala har beställt spiken. Eftersom slottsherren Mikkelsen är svensksinnad med stöd av Karl den XI: e, vågade han inte tacka nej. Ingen av hans vänner eller någon bybo har blivit arga på honom för att han tog mot beställningen.
Numera smider han sällan spik, bönderna fäster timmer med egensnidad träplugg när de bygger. Spik är till för de rika.
Med en tång greppar han en rödglödgad tråd som han skickligt placerar i nageldonet. Efter två välriktade hammarslag breder spikskallen ut sig.
Han värjer sig mot de obehagliga inre bilderna han får när han smider spik, bilder av Gunne som spetsad på en påle blickar ner mot sina avhuggna händer fastspikade strax under fötterna.
Med trötta hammarslag formar han skallen på ytterligare ett spik. Satingen, nu kommer de igen, tänker han, hjärtdallringarna, som så ofta när han blir orolig. Han trotsar dallringarna och trampar på spaken till blåsbälgen några gånger för att få fart på glöden.
Den knirkar som värsta kragstövlar, tänker han och trampar ytterligare ett par gånger på pedalen till bälgen vars läder som bälgmakaren i Finja, Mogens Jönsson, hans blivande släkting, bytte för några veckor sedan. Med åren pyste det ut luft ur den gamla läderbälgens sprickor. Om bara några veckor har lädret mjuknat och funnit sina veck och knirket upphör. Då kommer bälgmakaren till Matteröd och korrigerar det som måste korrigeras.
Hur skall byn få ihop till tiondet? Byn hungrar, snart är svälten här. Varför funderar jag på det nu? Gläd dig åt arbetet gubbe, uppmanar han sig själv och ger nageldonet ytterligare ett välriktat slag, tar ut spiken och lägger det till de övriga.
I Mjölkalånga har bönderna det ännu svårare än i Matteröd. I Finja, Tormestorp och Sjörröd är det också illa. Folket i Tågeröd och Isakstorp har det särskilt svårt. Vad Smed-Hans har fått veta på kyrkbacken är det eländigt med maten i hela Skåne. På vägarna har tiggarna mångfaldigats. De kommer från grannbyarna och så långt bort som från Bjärnum, Vankiva, Stoby och Ingaberga. Föregående vecka gav han en brödbit till en utblottad bleksiktig kvinna som tvingats lämna Läreda efter att hennes man dog ifrån henne. Kyrkornas fattigstock räcker inte för att hålla tiggarna borta från vägarna. Ibland bemöts de med spott, hugg och slag. Men ofast av medkänsla eftersom bönderna själva vet vad det innebär att svälta.
Vad kan vi ge dem? Inte mycket när vi inget har att ge våra egna ungar, tänker Smed-Hans. Vi ger när vi kan. Det är bra att en del av tiondet går till socknens fattiga. Fast det räcker inte. Numer har alla bönder och hantverkare det svårt, tänker han. Inte är det konstigt att de trilskas mot överheten när barnen svälter, hungergnyr tills livslågan slocknar för gott.
Smed-Hans sätter sig på pallen, han känner hungeryrseln komma smygande. Verktygen tycks förlora sina konturer. Han lutar hakan mot bröstet. Efter ett par muggar ljummet vatten känns det bättre.
Eländigt att jag redan måste äta, det var tänkt att räcka hela dagen, tänker han och tar fram barkbrödet inlindat i en linneduk. Han tvekar innan han sätter tänderna i det smuliga brödet.
– Naj, ja måste, annars tyar ja ente, säger han tyst för sig själv med ett sting av dåligt samvete eftersom det inte väntar någon frukost, förutom skedat varmt vatten och ett ägg vardera till Ella och barnen. I går kväll sa Ella att hon med guds hjälp hoppas kunna ställa något ätbart på bordet till kvällen. Men hur och vad, det visste hon inte.
Ella och grannkvinnan brukar dela på det lilla de har. Ägg plockar de från hönsen nerifrån slänten vilka tursamt nog undslapp svenskarna. Omedvetna om värjor, karbiner och våldtäkter, fortsatte hönsen att picka som om inget konstigt hände några stenkast därifrån. Ella anser att det var guds försyn som räddade hönsen.
Med en mugg välsmakande Matterödsvatten sköljer han ner brödet, bakat av råg, kokt halm och björkavskav. Fårefterbörden väntar de med tills avskavet är slut.
Drygt två timmar efter att Smed-Hans har fått igång glöden och smedjan har blivit behagligt varm kommer Steen. Värmen lockar Smed-Hans till arbetet långt innan solen har nått över horisonten på vintrarna. Kölden i mangårdsbyggnaden tränger in i hans kropp. Även om djuren vintertid vistas i en del av huset är det kallt, framför allt nattetid och morgnar. Kölden gör honom melankolisk. Värmen från glöden i smedjan livar upp honom, får honom att tänka på varma sommardagar, på fisket i Finjasjön eller i Matterödsån.
Några problem att uthärda värmen från smedjan när sommaren är som hetast har han inte. För varmt kan det bli i de nordskånska skogarna, när vinden har lagt sig till ro i trädtopparna, när sjön ligger blank och skogens vilt sparar på krafterna tills svalkan kommer. Jag mår bra i hettan, jag har det bästa av arbeten, brukar han säga. Och rent svalt vatten har vi så det räcker och blir över i byn. Vårt vatten är gott, inte som han har hört att det är i städerna eller i de större byarna, illasmakande, att man kan dö om man dricker det.
Att tillverka spik och hästskosöm är ett jämförelsevis enkelt arbete. Kräver inte lika mycket kraft och skicklighet som tillverkningen av kassakistor, eller att lägga järn på vagnshjul. Utanför smedjan ligger sex hjul i olika dimensioner som byns hjulmakare har förfärdigat. En beställning från Jens Mikkelsen. Hans slott är stort och kräver många vagnar med hjul i bra skick. Imorgon börjar han arbetet med att järnslå dem. Men för det behöver han Steens hjälp eftersom arbetet är krävande. Först måste de mäta och kapa plattjärnen i rätt längder. Inget hjul är det andra likt, det kan skilja upp till en centimeter.
Orolig för att inte bli klar till torsdag är han inte. Steen är, trots att han fortfarande är ny i yrket, redan en utmärkt smed. Tungt är arbetet när plattjärnen skall valsas till en ring i valsmaskinen. Men också tungt när ändarna, som det heter på smedspråk, skall vällas ihop till en ring. Med samspelta krafter slår de fast ringen på trähjulet. Då känner Smed-Hans sig nöjd, då tycker han att han har de bästa av yrken.
Efter några timmar avbryter Steen arbetet i smedjan för andra arbetsuppgifter. Då arbetar Smed-Hans bara med arbeten som han klarar av utan handräckning. Tillsammans med arbetet i smedjan, det lilla skogs-bruket och fisket har familjen fått ihop tillräckligt för att överleva i fredstid. Så har det varit och så hoppades han att det skulle förbli också under svenskt styre, vilket inte blev fallet. Han är djupt bekymrad inför framtiden, för familjen, för Matteröd och för grannbyarna.
Att han och Matterdödsborna tvingades säga efter sockenprästen, Jöns Bring, när han läste högt ur ett plakat om allmogens skyldigheter mot den svenske kungen, gör honom arg. Något val gavs inte eftersom svenskarna i annat fall hotade att bränna byn, mörda män och våldta kvinnor. När han vaknar på morgnarna undrar han ofta vad världen är för ett ställe att stiga upp till, den av Gud skapade världen.
Under den danske kungens styre slapp vi oftast inblandning från Köpenhamn, tänker han. Skatterna var rimliga och vi slapp tvångsrekryteringar till armén. Dansken lät oss göra som vi själva önskade. I Matteröd har vi beslutat hur vi vill ha det på bystämmor, vi har hjälpt varandra med det vardagliga. Om någon gård har drabbats av sjukdom och död har vi andra hjälpt till så gott vi förmått. Det har hänt att vi har sagt hårda ord på stämmorna, men vi har kommit överens till slut. Och vi har gjort som bestämts. Om någon sate har gått på tvärs med besluten har ålderman kallat till möte för att bringa reda i grälet.
När det har gällt att reparera broar, vad och annat som behövs för att byarna skall kunna handla med varandra, träffas och ha trevligt, har vi diskuterat det på sockenstämmorna. Om det krävs beslut från flera socknar, träffas folk från de olika socknarna och beslutar vad som behöver göras. Ett självbestämmande som den svenske kungen anser farligt och därför har försvårat. Genom hårda påbud, dryga skatter som går till hovets utsvävningar och krig som inga bönder, oavsett om de bor i Sverige eller i Skåne, har något intresse av.
Numera har Smed-Hans svårt att finna sinnesro. På dagarna lindrar arbetet oron något. Nätterna är svårast. Framför allt när rovoljelamporna släcks och han lägger huvudet på kudden för att sova. Tankarna styr honom, inte han tankarna. Tankarna på äldste sonen Gunne smärtar efter att han tvingades till skogs. Att inte veta om han lever tär på hans och Ellas krafter.
Den olycksaliga dagen red Gunne till Skogarp för att överlämna hästskosöm till byns hovslagare. De avslutade affären på bykrogen. När ölkrusen var så gott som urdruckna dundrade en stor svensk patrull in i byn.
Under tiden som truppen tvångsrekryterade män till armén steg en officerare och två dragoner in på krogen. De slet åt sig det ätbara som fanns kvar. I ilskan över att kosten var mager och kroggästerna fientliga, slet de ner en flicka på golvet som de våldtog.
– Era kåta sautar, skrek krogvärdinnan som var moder till flickan. Varför ente mig? Ja e högbystad, ente ett pattelöst flickebarn.
Till svar fick hon en knytnäve i mellangärdet. När en av dragonerna höjde karbinen för att skjuta henne ropade officeren.
– Stopp! Det räcker.
Fortfarande har varken flickan eller modern tillfrisknat.
När officeren var övertygad om att han hade kontroll på situationen, drog Gunne pistolen ur en dragons bälte och sköt våldtäktsmannen i bakhuvudet, kastade pistolen i ansiktet på dragonen intill honom och rusade ut genom dörren.
Straffet för Gunnes tilltag blev dekapitering av två män. Ändå hade byn tur, att svenskarna inte lät avrätta var tionde man över femton år. Matteröd blev inte drabbat, eftersom den svenska patrullen antog att Gunne var bror till den våldtagna flickan.
Samtidigt i den knuttimrade gården intill bokskogen, höll mor Vanja sin äldste son i händerna. När svenskarna kom in i byn gömde han sig under stråtaket på husets baksida. Han kände förtvivlan, men mest hat. Ett hat som glödde så intensivt att han tyckte det var konstigt att stråtaket inte fattade eld.
– Ja måste te skogs. Det begiber mor?
– Vesst gör ja Trind, de svenske kommer ente att sakna daj.
– Ja besöker mor så fort ja kan.
– Ohhh, min påg, va rädd om daj.
– Farväl mor.
– Gud vare med daj.
Trind greppade sin fars bössa, en Göingebössa av bra sort, kastade skinntrunken med krut och kulpåsar över axeln. Utan att se sig om klev han ut genom fönsterluckan på baksidan, kröp längs husväggen, längs stengärdet och in i skogen. Efter några meter reste han sin spensliga kropp och rusade norröver. Dit han hört ryktas att delar av Lille Mads friskyttekompani passerade dagen innan, där de förhoppningsvis hade slagit läger i väntan på nya order.
Inte sedan den fruktansvärda dagen har Smed-Hans träffat Gunne. Han vet inte om ryktet stämmer att han har anslutet sig till Lille Mads. Han vet inte ens om han lever. Om han och Ella bara fick ett livstecken från honom skulle de sova lugnare på nätterna.
Ella och Smed-Hans har sex barn. Tre döttrar och tre söner. Två av sönerna är trolovade med varsin dotter till Sissela och Mogens Jönsson i Finja. Deras näst äldsta dotter är vacker likt en sval sommarmorgon vid sjön. Den yngsta har ett enkelt utseende, men ett tilldragande leende med raka friska tänder. Det borde göra det lätt att hitta en friare också till henne, brukar Smed-Hans tänka.
Deras äldsta dotter Bengta är mager och stingslig. En friare till henne tror han inte att han hittar. Byns giftaslystna män vet att hon skadades av några män, vilka vet hon inte eftersom hon slogs medvetslös före våldtäkten. Fortfarande, flera år efteråt, är hon skadad till både kropp och själ. Så svårt att Jordemoran i Sösdala sa att hon omöjligt kan bära ett barn.
Egentligen ser hon inte illa ut. Men det är som om hennes oavbrutna dödslängtan får hennes magra ansikte att se vassnäst ut med svarta ögonskuggor. Tänkbar friare för hennes del, tror Smed-Hans, är en äldre änkling som inte önskar fler barn. Som önskar sig en kvinna som tar hand om hushållet och som han kan lägra när hans mandom, trots ålderdom och sjukdom, behagar resa sig. Det vore trots allt bättre än en pilsk gubbe, brukar Smed-Hans tänka.
Han har inte avslöjat sina planer angående Bengta för Ella. Han hoppas inte bli tvingad till det än på ett tag. Hon kommer säkert att bli kärringarg på mig, tänker han. Hon får veta det först när det är avtalat och klart.
Fortsättning i morgon
Om du vill köpa den tryckta boken, 75 kr plus 59 kronor i porto, signerad av författaren, kontakta gay.glans@gmail.com
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>